F.C. Internazionale - Atlético de Madrid 0-2 (0-0)
Inter misslyckades under fredagskvällen med att bärga lagets femte titel för den något utdragna säsongen 09-10. Trots en lovande start lyckades Nerazzuri aldrig riktigt få igång sitt spel och Atleti kunde utan alltför stort besvär avfärda de regerande CL-mästarna med klara 2-0. I stort sett hela laget underpresterade, och det krävs rejäl skärpning om Inter ska ha någonting med titelracen att göra nästa vår.
Låt oss börja i rätt ände.
Rafa Benitez mönstrade kvällen till ära ett mycket starkt lag. Julio Cesar vaktade således buren, framför sig hade han en backlinje bestående av Douglas Maicon, Walter Samuel, Lucio och Christian Chivu. På mittfältet huserade Esteban Cambiasso, Javier Zanetti och Dejan Stankovic. Framför dem, precis bakom anfallarna Diego Milito & Samuel Eto’o, smög Wesley Sneijder runt och lurpassade.
Att Benitez valde följande elva spelare var kanske ingen högoddsare, alla utom Stankovic spelade exempelvis från start i matchen mot Roma förra helgen. Å andra sidan spelas ligapremiären redan på måndag, varför ”det normala” kanske hade varit att vila en del spelare. Att Rafa valde starkast möjliga elva tyder på att Inter verkligen prioriterade matchen, att man var villiga att riskera slitna spelare eller en eventuell skada för att ta hem den femte titeln. Och inte mig emot, även om det den här gången inte bar ända fram. Förhoppningsvis återhämtar sig spelarna snabbt och kommer laddade till måndagens drabbning mot Bologna.
Motståndarna då?
Inter mötte som bekant Atlético de Madrid, och även spanjorerna valde en i det närmaste ordinarie elva. Unge stjärnskottet De Gea stod i mål, Ujfalusi, Perea, nyförvärvet Godín och Álvaro Domínguez bildade backfyra, Reyes, Assunção, Raúl Garcia och Simão mittfält. Slutligen rullade tränaren Quique Sánchez Flores ut kanonerna Diego Forlán & Sergio Kun Agüero där fram. Intressant notis; båda Atléticoanfallarna har ryktats vara på väg till Inter, om än inte samtidigt. Noterbara avbräck? Portugisen Tiago naturligtvis. Eventuellt även målvakten Asenjo, även om De Gea spelade många av de avgörande matcherna förra säsongen.
Bra elvor i alla fall, och bra matta att döma av tv-bilderna. Massimo Busacca, känd från bland annat CL-finalen -09, höll i pipan.
Första halvlek:
Inter tog tag i taktpinnen direkt och skapade flertalet farliga chanser enbart under de första fem minuterna. Det började redan i det första anfallet, då Sneijder efter ett inkast på högerkanten sköt en halvvolley knappa metern utanför De Geas vänstra kryss.
Efter dryga två minuter bröt Lucio ett Atléticoanfall och stormade fram på sedvanligt manér. Bollen gick först ut till vänsterkanten för att sedan spelas snett inåt till Milito som kom släpande i en andravåg. Argentinarens skott gick dock via en Atletiförsvare och försvann ett par meter över.
Inledningen av matchen präglades av högt tempo och frejdigt spel. Även om Inter skapade de farligaste chanserna stack Atlético upp bra och hotade. Spanjorernas dittills farligaste möjlighet kom när Simão tunnlade Maicon och sökte Agüero med ett inlägg, Kun föll dock i kamp med Chivu innan han nått fram till bollen. Det hördes spridda rop om straffspark, men den matchen igenom mycket bra Busacca valde, helt riktigt, att fria.
Efter cirkus en kvart missade Chivu ett uppspel och Atlético höll på att bjudas på en rejäl chans. Lyckligtvis hann Samuel emellan med en vältimad glidtackling och styrde undan till hörna. Det misslyckade uppspelet och chansen därefter visade sig vara inledning på en mycket bra Atletiperiod. Forlán var t.ex. framme och hotade ett par gånger och Assunção avlossade ett skott som även det styrdes ut till hörna via Samuel.
Atletico dominerade spelet fram till den 30:e minuten, då Samuel plötsligt blev helt ren framför mål i samband med en hörna. Nicken var dock minst sagt missriktad, och argentinaren lufsade svärandes hem igen. Synd på en mycket bra chans, ett mål där hade möjligen gett ett annat slutresultat.
Strax därefter visade Eto’o klassen genom att ta sig förbi ett par Atléticoförsvarare och skjuta ett lågt, hårt skott som tyvärr smet tätt utanför De Geas närmsta stolpe. Ett fint initiativ av kameruniern, tyvärr en av få bra aktioner från hans sida under kvällen.
Bara minuterna senare visade Agüero varför halva Fotbollseuropa jagar hans signatur. Trots rejäl uppvaktning från Chivu och Samuel i offensivt straffområde lyckades han få tid över till att sikta och lossa bössan. Skottet gick dock i burgaveln och Cesár kunde för stunden andas ut.
Brassens lugna stund varade dock inte länge. Strax efter Agüeros chans spelade Atleti loss Forlán i straffområdet i ett kalasläge. Precis när uruguayanen skulle till att sätta bollen i nät kastade sig The Wall fram och tacklade undan till hörna. Snyggt spel av Madridlaget, men än snyggare brytning av Samuel. Hade inte Walter varit på planen hade det knappast stått 0-0 i halvtid.
I den 42:a matchminuten kom så halvlekens farligaste chans. Kun Agüero, som matchen igenom var ett orosmoment för Interförsvaret, väggspelade sig tillsammans med Simão förbi Interbacklinjen och kom till skott precis innanför straffområdeslinjen, långt ute till vänster sett med Atletiögon. Projektilen Agüero fick iväg gick lyckligtvis inte på mål, utan svischade förbi Césars bortre stolpe med mindre än en meter till godo.
Halvtidskommentar:
En medioker första halvlek av Inter. Man var dock på tårna från avspark, och hade sina absolut bästa lägen under matchens första fem minuter. Efter det föll man tillbaka och upprätthöll något som kan liknas vid status quo fram till ungefär 25-30 min, då Atletico tog över kommandot. Framförallt spanjorernas sista fem minuter var mycket starka, en föraning om vad som väntade i den andra akten. Klart var att Inter behövde öka sin aggressivitet och sätta press på Atletico högre upp i planen, i annat fall skulle matchen rinna dem ur händerna.
Andra halvlek:
Jag har ingen aning om vad Rafa Benitez sa till spelarna i halvtid, men det hjälpte föga. Inter kom ut till den andra halvleken med precis samma loja inställning och sega ben som i den första. Atlético tackade, och tog tag i spelet. Det var dock Inter som skapade den första riktiga målchansen. Efter en kontring letade sig bollen till Milito, som fick två chanser att skjuta innanför straffområdet. Båda gångerna täcktes dock skottet undan, det senare till en resultatlös hörna.
Därefter gick tempot ner, Inter tillät Atlético att rulla runt bollen och söka öppningar. Jag skulle inte använda ordet tråkigt för att beskriva den andra halvlekens första tio minuter, men snudd på. Enda gången man hajade till i tv-soffan var när Zanetti i en situation med Kun Agüero blev liggande på mittplan. Grande Javier reste sig dock snabbt, ruskade lite på sig och spelade vidare.
Därefter var det dags för en handfull Atléticochanser. Den första, när Reyes och Ujfalusi sågade sig fram längs högersidan, utmynnade i en inspark till Inter. Den andra tvingade däremot César att sträcka på sig rejält. Reyes sprintade längs högerkanten, avancerade in i banan och sköt ett skruvat skott mot den bortre stolpen. När han avlossade skottet var César skymd av Forlán, men brassen lyckades peta ut skottet till en hörna. En fin chans som, om Inter hade haft någon annan än César i mål, kunde lett till ett baklängesmål.
Kort därefter, i den 62:a minuten, kom så matchens första mål. I en tilltrasslad situation, där Reyes och Agüero försökte väggpassa sig förbi Samuel och Lucio, rann plötsligt spanjoren igenom med bollen. Han avancerade in i straffområdet, närmast gled förbi en mer än lovligt passiv Maicon och sköt ett hårt, lågt skott i det första hörnet. César hade ingen chans att rädda det, 1-0 till Atlético var ett faktum. Trots att målet kändes slumpartat måste man lyfta på hatten och erkänna att Atlético vid det läget i matchen förtjänade att leda med en boll.
I den 68:e minuten bestämde sig Benitez för att det var dags för förändring; ut med Stankovic, in med Pandev. Serben hade inte synts någonting i matchen, bytet kändes naturligt. Det hade däremot gärna fått komma tidigare, det var uppenbart redan efter ett par minuter i den första halvleken att något behövde göras. Strax efter Inters första byte valde Sanchez Flores att plocka av målskytten Reyes (in Fran Merida).
Här tillåter jag mig själv en snabbspolning fram till den 79:e minuten, då Benitez något oväntat valde att plocka in Coutinho istället för Sneijder. Att ge den unge brassen chansen kändes helt rätt, men jag hade gärna sett att man plockade ut någon annan (Chivu?).
Precis efter bytet fick Nerazzuri ett fint frisparksläge cirka 10 meter ut från straffområdeslinjen, något till vänster sett med Interögon. Drömläge för utbytte Sneijder alltså, nu klev istället jätten Lucio fram och drog en satellit mot rad 67. Mycket synd på ett fint läge.
I den 84:e matchminuten kom så 2-0. Bollen hittade ut till Simão på vänsterkanten, som accelererade förbi Lucio och spelade in bollen till en helt solo Agüero. På reprisen syntes det att Maicon blivit liggande i situationen innan och att Lucio stött för långt ut till ”vår” höger och därmed lämnat Samuel ensam med två Atletianfallare inne i straffområdet. När passningen kom valde Samuel att följa forwarden som gick på den första stolpen, vilket lämnade Agüero helt ensam på bortre.
Inter skapade ett par fina lägen efter målet, men riktigt farligt blev det inte förrän i den 89:e matchminuten, då man tilldömdes en straff. Upprinnelsen var en fantastisk passning av Coutinho ut mot Maicon, som spelade snett inåt bakåt mot Pandev. Makedoniern gjordes sedan ner i duell med en Atletiförsvare och domare Busacca tvekade inte en sekund.
Det gjorde däremot Diego Milito, satt att förvalta straffen. Milito slog en dålig straff, åt De Geas höger och i den populärt kallade ”målvaktshöjden”. Credd dock till den unge spanjoren, som hängde kvar med en hand och lyckades styra undan skottet.
Efter 92 minuters spel blåste domare Busacca av matchen.
Kommentar:
En rejäl plattmatch från Inters sida. Jag överlåter med varm hand betygen åt kollegan Hamilton, men kan inte låta bli att skarpt ifrågasätta spelarnas prestationer. Fortsätter vi på det här sättet har jag svårt att se att vi vinner någonting kommande säsong. Inget lag har som bekant försvarat sin CL-titel och att döma av gårdagskvällens match lär det rekordet knappast slås i år. Laget kändes idéfattigt och statiskt, den höga press vi lärde oss älska under Mou var som bortblåst och när vi väl erövrade bollen skedde det 60-70 meter från motståndarnas mål. Det är naturligtvis fel att döma ut laget efter bara en match, men rejäl uppryckning krävs ifall vi ska blanda oss i diskussionen om titlar kommande säsong.
Positivt då? Rätt lite, tyvärr. Jag imponerades visserligen av Samuels första halvlek, men han lyckades inte hålla samma nivå i andra halvleken. En som inte fick medverka i den första halvleken, men direkt visade klassen när han kom in på planen i den andra, var Coutinho. Den unge brassen har imponerat under försäsongen, men få trodde nog att han skulle kunna leverera redan denna säsong (straffen är exempelvis en direkt konsekvens av Coutinhos mycket precisa passning ut till Maicon på högerkanten). En av få som kommer undan med ett godkänt betyg.
Statistik:
Inter: César; Maicon, Samuel, Lucio, Chivu; Zanetti, Cambiasso, Stankovic (68’), Sneijder (79’); Eto’o, Milito. Subs: Castellazzi, Córdoba, Mariga, Materazzi, Pandev (68’), Coutinho (79’), Biabiany.
Atlético: De Gea; Ujfalusi, Perea, Godín, Álvaro Dominguez; Reyes (69’), Assunçao, García, Simao (91’); Forlán (82), Agüero. Subs: Robles, López, Suárez, Camacho (91’), Jurado (82), Mérida (69’), Diego.
Grattis Atlético!