Kejsare, prinsar och legoknektar, en krönika om dagens Inter
Gästskribenten Andreas Lindgren ger sin syn på Inter.
Jag börjar ärligt talat bli evigt trött på detta kryssande, denna eviga Okoncentration i slutet mot matcher. Alltför ofta sätter jag mig nu framför TV:n, slår mig ner för att se på laget som jag älskar. Chipsskålen är laddad och bredvid mig har jag en kall läsk som jag kylt hela dagen.
Domaren blåser i pipan och matchen rullar igång. Inter rullar boll, spelar ofta ut motståndarna i evigt fina anfall. Vi gör våra mål, skapar vår ledning för att sedan falla på mållinjen efter enstaka misstag mot slutet av matcherna.
Inter är ett lag med tradition, med hjärta och stolthet. Då duger det inte att laget agerar som om det inte spelar någon roll hur det går. Man kan dra jämförelser med en medeltida kung (Moratti) som hyr in Legoknektar (Davids, Veron, m.fl.).Vad händer om de inte går ut och krigar mot de verkliga fienderna utan istället väljer att slåss mot moståndarnas bondar med sparsam entusiasm eftersom de redan fått betalt? Jo, fortet de ska försvara faller.
Vad händer om vi går ut i krig, slår ihjäl motståndarens kung (Vi gör mål) och sedan vänder ryggen mot fienden för att börja vandra hemåt i tron om att slaget är vunnit? Fienden sätter självklart full fart framåt och kör över oss bakifrån. (Vi har tappat alltför många ledningar genom att vika ner oss i tron att allt är klart)
Idag är det dags för våra krigare att bevisa att de inte är gamla gubbar eller ungar som sett alldeles för att få dagar på slagfältet (Mihajlovic, Martins.) utan att de är riddare som kan bära vår fana med det blåsvarta märket högt och föra det till segrar. Det räcker inte om våran kejsare (Adriano) stänker in ett-två mål per match, hela armén (laget) måste vara koncentrerade hela striden för att vi ska vinna den.
Idag vill jag se våra riddare gå in och slåss för det de bär, likt de gjorde mot Valencia och så som många gjorde emot Milan. Vi spelade kanske inte fint, deras svärdmästare (Kaka) var nära att såra oss dödligt många gånger. Men varje gång han ska till att slå till med det avslutande hugget så stoppas han av någon tapper krigare som är mån att se till att borgen står. Det är kanske inte vackert, men ack så effektivt (Misstolka inte detta som att jag vill att vi ska gå in och kapa sönder motståndarna likt Materazzi gjort alldeles för många gånger. Läs detta som att det måste finnas en vilja att offra sig för laget, en vilja att försvara sitt eget mål).
Idag vill jag se ett gäng krigare som går in och sliter för lönen, som sliter för sitt land, för sin kung och framförallt för sitt folk. För om folket (publiken) blir alltför missnöjda kommer det en revolution. Revolutioner brukar sällan vara trevliga att beskåda. Kungen kan komma att vräkas bort från tronen. Fältherren (Mancini) kan bli avskedad och soldaterna blir evigt ihågkomna som de som förstörde för folket när fortet föll.
Idag så tar vi dem!
