Det var nära ögat
Vi var nära vår första förlust, men en tok-offensiv på slutet mot Juve fixade en poäng.
Derby d'Italia är slutspelat och båda lagen blev lite utav förlorare. Som vanligt innehöll den kontroverser angående domaren, men i det hela taget var det inte ett otroligt orättvist resultat.
Mancini överraskade de flesta med att spela Mihajlovic och Van der Meyde ifrån start. Det var väl lite mer väntat att serben skulle spela än Van der Meyde, men Mancini hade visst planer med holländaren på den kanten. Personligen såg jag det som ett taktiskt misstag då Nedved på samma kant är Juves största offensiva hot.
Det var Inter som började bäst, men ju mer matchen pågick, desto mer tog Juventus över. Det var absolut inget lag som dominerade. Det var dock uppenbart vilken stor skillnad det är mellan de två lagen. I Juventus är allting strukturerat och planerat på varje avdelning i laget. De håller positionerna, och spelar ett eget spel.
Inter däremot spelar på sina tekniska resurser. Spelarna improviserar, och det finns ingen struktur över huvud taget. Det syns på vårt positionella spel, där vi fick se exempel på hur i nickdueller Cordoba ställer sig bakom Mihajlovic när denne nickar, och inte håller sin position. Det påvisar en klar brist på tillit hos Cordoba.
Problemet med att vi aldrig vinner andra bollarna är relaterad till att vi inte har fasta positioner på plan.
Den första halvleken var jämn, men inte speciellt många målchanser åt något lag. Det var i andra halvleken som denne match skulle få en märklig tillställning. Ze Maria gick in på plan istället för en skadad Favalli, och som vanligt när det gäller Inter så är det alltid mål i början utav andra halvlek. Det skulle bli Juventus som skulle göra det målet.
Italiensk media har haft en förmåga att visa 47 repriser utav en sekvens och vi tittare missar kanske tio sekunder utav fotbollssekvenser p.g.a. detta. Det inträffade när Juve gjorde mål, och man hann nästan bara se Nedved skjuta och på något konstigt vis var bollen i målburen. På reprisen syns det tydligt att bollen studsar på en totalt ovetande Zalayeta, och det ställde Toldo. Ett rent flytmål, och den typen av mål får vi ett flertal emot oss varje säsong.
Det skulle inte bli bättre, då tio minuter senare Inter får en fullständig defensiv blackout och glömmer allt vad spelare heter. Jag måste ha sett hela planen för att ha sett vilka som gör de stora misstagen under denna sekvens, men av vad jag kunde se stannade Ze Maria upp när han såg Zalayeta helt fri, för att sedan springa efter honom. Zalayeta kom istället fri med Toldo som tvingas riva ner honom i straffområdet och det är en klar straffspark som Zlatan gör knappt mål på.
Mancini plockade ut Van der Meyde och Davids, och plockade in duon Recoba-Vieri. Det var dags att spela med fyra anfallare. På planen fick numer Martins agera högermittfältare medan Recoba tog en fri roll.
Just Recoba och Vieri skulle ligga bakom vårat första mål. En härlig chip och ett lika härligt skott utav Vieri, och helt plötsligt var vi tillbaks i matchen.
Juventus plockade in Pessotto för att stänga till på kanten, men det hjälpte inte mycket när Vieri hittade ut till Martins på högerkanten som fick in ett inlägg som den naturlige ytterspelaren Van der Meyde aldrig lyckats med sedan han kom till Inter. Detta inlägg hittade Adriano som dundrade in kvitteringsmålet.
Jag var dock väldigt orolig trots detta mål, eftersom vi nu måste spela resten av matchen med fyra anfallare.
Matchen slutar 2-2 och jag är väldigt missnöjd. Även om vi låg under med 0-2, så ville jag ha en seger i denna match, och då är jag inte nöjd med ett oavgjort resultat. Scudetton är borta, men skit i den nu för nu måste vi bara börja vinna matcher. Det börjar bli lätt långtråkigt att behöva läsa riktigt dåliga skämt angående våra oavgjorda matcher. Tyvärr finns det också folk som föredrar att sparka på dem som redan är nere. Inte speciellt överraskande, då säkert dessa folk var dem som spenderade sin skoltid på toaletten och spolade försvarsslösa elever.
