Att uppleva ett Milano derby på plats
För en fotbollsälskare och tillika supporter för något av Milano lagen så är ett derby det största man kan uppleva, om man nu räknar klubbfotboll. Den här korta historien drar sig tillbaka till 13 Mars 2003. Och nej, vi vann inte den gången heller.
Vi var några stycken som hade bestämt oss för att åka ned och se en av de bättre fotbollsveckor som konstruerats på mycket länge. Först skulle Inter-Roma upplevas för att sedan i veckan Inter-Valencia och tillsist som grädden på moset Inter-Milan. Inter-Roma var som vanligt en trevlig tillställning med bra spel och mål åt båda håll. Inter mot Valencia , vilken var en match som vi vann utan att imponera.
Så var vi tillsist på söndagen. I stan märktes konstigt nog inte så mycket att det var derby, antagligen var vi på fel ställe tänkte vi, men mer än någon med enstaka matchtröja sågs inte. Ville man märka att det var derby så fick man slå på TV:n där program i diverse kanaler hade derbyt på agendan. I en kanal satt Crespo och bedyrade att ett derby det går minsann inte av för hackor. Samma Crespo som antagligen satt igårkväll och sa något liknade men nu spelande i konkurrenten. Det går fort i dagens fotboll.
Någon timme före matchstart tog vi tunnelbanan till stationen Lotto som är den som ligger närmast stadion. Det är dock inte alldeles bredvid Meazza så man har en ungefär 10-15 minuter gångväg att traska. Nu däremot märktes det att det var derby. Det var en strid ström med personer gående åt samma mål, stånd med baguetter, halsdukar, mössor och annat krimskrams delade gatubilden med folk som ville köpa eller sälja biljetter på svartabörsen. Efter ett tag ser man något torna upp där borta. Mäktiga San Siro som på något sätt känns felplacerad, ett rymdskepp utan lyftförmåga som står bredvid den stora travbanan Hippodrome.
Klackarna hade såklart redan varit på plats och det var en otrolig känsla att höra deras sånger på långt avstånd, för vi var ju inte ännu vid arenan. Nu i efterhand, så var det nog det mäktigaste, eftersom kroppen var laddad av så mycket förväntningar och att inte se men bara höra gjorde att känslan blev total.
Väl framme utanför arenan, så var det massvis med folk. Från det hållet vi kom finns det en liten pub som säljer mängder med öl innan match. Runt om den finns en antagligen norra Italiens största samling månglare som säljer allt man kan tänkas behöva i snabbmat och Inter/Milan prylar. Allt är ju såklart tillverkat på officiell licens. Jojo.
Från andra rings Curva Nord stog en del ur klacken och skjöt raketer ned med folkmassan. Det var inte Milan anhängare man siktade mot utan den kravallutrustade polisen som stog handfallna och inte kunde göra någonting. I virret runt stadion kom så en del av Milans klack, mest innehållandes unga personer som i demonstration gick förbi Inters del av arenan. Antivåldspakten höll tydligen det här året också, men det måste ha varit nära att ett stort slagsmål bröt ut. Hade det varit i Stockholm så hade det garanterat blivit slagsmål. Min Italienska är inte världsbäst men jag förstod lätt innebörden i ramsorna.
Vi hade ordnat biljett högst upp på tredje ring och betalat över 700 spänn för biljetter som igentligen kostar under 200. Vi satt ovanför Inters klack och kunde bara därför se Milans klack som var helt i rödsvarta kulörer.
Precis innan matchstart så drog båda klackarna ut sina tifon. Vad Inter klacken gjorde vet jag inte, men på långsidan så var det ett stort Inter märke med massor av fyrverkerier. Milan, som hade ett mäktigare tifo, drog först ut en banderoll där det stog något i stil med "Game Over - please try again" och där en mycket stor flagga vecklades ut med Inter ormen spelade enarmad bandit med de senaste derby resultaten i resultfönstret. Humoristiskt, elakt men väldigt väldigt kul.
Matchen i sig var ingen höjdare, och det blev inte bättre att Cordoba blev utvisad några minuter efter att Inzaghi hade sprang igenom på en Rui Costa pass och satt resultatet 0-1 (slutresultat).
Bredvid oss satt Thomas Nordahl som vi språkade med lite i halvtid, tillsammans med en grupp svenskar som hade köpt dyra resor från en svensk arrangör. Nordahl tyckte liksom vi att matchen inte var mycket att ha, men nu i efterhand så är inte minnet matchen i sig utan stämningen på och runt arenan.
Några tips för dig som vill åka ned och se derbyt. För det första, det finns inga biljetter att få tag (officiella). För det andra, det finns biljetter. Men då får du lägga ut 3ggr priset på svartabörsen. Att ha is i magen och gå runt och förhandla gör att du inte kommer att bli lottlös. Men det är såklart inte lätt om man nu har lagt ut tusenlappar på en resa och börjar bli nervös när matchuret är på gång att få elektriska impulser. Köp helst andra ring på långsidan så kan du njuta av båda klackarna hålligång, det är det som gör Milano derbyt magiskt, ovissheten och den totala stämningen när runt 80000 samlas i ett kulturuttryck som få andra ställen kan konkurrera med.
Till sist, en match avslutas såklart med varm macka i något av de många stånden med innehållande crudo.
