Gästkrönika: Innebörden av ett derby?
Signaturen Bobogol ger en synvinkel på vad ett derby betyder, och hur spelarna motsvarar supportrarnas förväntningar på detta.
Och så var vi där igen, precis som för två säsonger sen.
Möte med Milan och återigen en förlust.
Först och främst vill jag börja med att säga jag inte på något sätt stöder det Curvan gjorde i Champions Leauge men
jag förstår ilskan dom kände. Och innan ni springer in på Inter forumet och börjar gnälla på att vi klagar
på domaren, så vill jag säga, nej ilskan var inte endast riktat mot domaren. Jag tror den var rikat mot våra spelare också.
När det vankas derby, oavsett färger man bär så brukar en viss hat växa i kroppen. Eftersom man inte själv kan närvara
på plan brukar man oftast skrika tills man blir alldeles hes bakom tvn eller på arenan om man befinner sig på plats.
Man förväntar sig också utav sina spelare att springa och kämpa tills sista blodsdroppen.
Men brukar det se ut så från Interspelarnas sida? Brukar man se det hat som man kan se i tex Barcelonas spelare när dom ska
ut på plan för ett möte mot ärkerivalen Real Madrid? Nej, vad får vi Interfans se istället?
Jo, spelarna står och skämtar och håller om varandra innan match start.
Jovisst sportsligt, men är det det vi vill se när det vankas derby? Sitter vi Inter fans och håller om Milanfansen och skämtar
med varandra?
Nej, de enda skämten vi får höra är hur dåliga Inter är, hur vi alltid hoppas på en seger mot Milan.
Och detta pga att våra odrägliga spelare inte förstår värdet av ett derby vinst.
Men jag kan förstå spelarna. Hur många av Inter spelarna har egentligen ett svartblå hjärta?
Kan man förvänta sig att dom ska förstå hur viktigt det är för oss supportrar att vinna just ett Derby?
Vi har nästan ingen som verkligen älskar Inter, även om dom gör det så visar dom det inte vid rätt tillfälle.
Förrutom tre spelare. Tre spelare som älskar tröjjan dom bär. Tre spelare som brinner för färgerna dom spelar för.
Javier Zanetti, Ivan Cordòba och Esteban Cambiasso. Vilka hjältar, vilka spelare!
Så vad ska man göra för att få resten av laget förstå innebörden av ett derby?
Nej, jag tror inte det går.
Ett tag funderade jag på om man inte skulle göra samma sak som Athletico Bilbao i Spanska ligan har gjort,
att bara ta spelare från själva staden. Nu tar Bilbao bara emot Basker men själva grundidèen tänkte jag främst på då.
Men det skulle inte heller funka, vi är Internazionale och tar med öppna armar emot spelare från hela världen.
Så vad finns det och göra?
Nej jag tror inte vi kan göra någonting. Vi får istället göra det vi Interfansen är bäst på, nämlighen hoppas.
Jag tror vi alla får sitta hemma, skrika oss hesa och bara hoppas, hoppas på att någon dag, någon vacker dag så kanske turen har vaknat
på våran sida. Att vi kan vinna ett derby på ett skitmål som Kakà gjorde mot oss. Jag skulle inte bry mig, jag skulle älska det iallafall.
Att vinna mot det lag jag hatar mest, oavsett hur det skulle gå till, skulle vara så skönt. Det var tre år sen sist, men tro mig jag har inte
glömt den känslan...
***
Skulle vilja avsluta med några ord angående vänskapen mellan Inter och Milan;
Fiendeskap är en del av naturen och den är lika självklar inom idrottsvärlden som den är mellan rovdjur eller civilisationer och kulturer.
Det är det mest naturliga i världen och ett förbund mellan supportergrupper om anti-konflikt är ju bara löjligt. Speciellt när idrott är
ett utryck för naturens kampsystem på en högre nivå. Idrott utan kamp och konkurrens är som mat utan kryddor ungefär.
När blodet flödar naturligt och varje människa ärligt erkänner sitt hat, vare sig det är hat mot en fotbollsklubb,
en musikstil eller en annan kultur, då når människan sin högsta kapacitet.