Gästkrönika: Inter, ett jävla virus!
Dagens gästskribent Peyam Koublani skildrar sina tankar kring livet som Interista, efter att på plats ha bevittnat det skandalomsusade derbyt mot Milan i veckan.
En gammal svensk pop grupp vid namn Pink gjorde på åttiotalet en låt som hette Superman, just den låten borde spelas upp för Milans målvakt Dida, för superman är precis vad han har varit i matcherna mot oss.
Hela vårt svenska sällskap som gick med tunga steg till tunnelbanan efter matchen var otroligt besvikna på matchen. Många av oss hade i alla fall hoppas på en Inter seger, även om inte vi hade gått vidare så hade vi fått med oss en vinst i alla fall.
Nu är vårat facit mot Milan i år väldigt pinsamt, hur pinsamt det än är för oss i Sverige så är det inget mot vad det är för dom blåsvarta fans som bor i Milano.
Tänk er att jobba med Milanfans som tjötar huvudet av er 8 timmar om dagen...
Tänk er att gå i skola med Milan fans som skrattar åt er hela dan...
Tänk er sitta med en Inter halsduk på ett café i Milano och folk som går förbi skrattar åt er för era färger på halsduken...
Nej mina vänner, vi har det bra här som Interfans jämfört med dom nere i Milano...
Men jag måste erkänna en sak, Milan är fan så mycket bättre än oss just nu. Deras försvars spel är otroligt bra, det är det som är det stora problemet när vi möter dom. Nog med berömmelse till dom röd svarta!
På en banderoll i Curva Nord stod det; "Ni har era segrar - vi har vår stolthet!"
När jag berätta detta för min flickvän då gapskrattade hon och sade; "vilken jävla stolthet?" Sedan fortsatte hon med att säga; "Att du ens är så jävla dum som åkte ner dit för att se skiten!?"
Lite senare får jag samtal av en vän som retar mig, och säger vilket jävla looser gäng du håller på, byt lag nu för fan!
Lite senare får jag ett sms av en annan kompis, det står; "Var det verkligen värt pengarna att se en match som du visste att ni kommer att förlora? Dessutom skämde ni ut er!"
Då tänkte jag för mig själv, jag har det nog nästan lika tung som dom i Milano. När jag ställer frågan till mig själv om det är värt all skit man får rätt upp i ansiktet, att älska ett looserlag. Att älska ett gäng bortskämda spelare som inte gör rätt för sin lön.
Efter allt besvikelse som jag har inom mig, efter allt negativt som jag har inom mig just nu när det gäller Inter, så tar det inte långt tid innan jag bestämt säger till mig själv, visst fan är det värt det, nästa år så tar vi hem skiten!
Efter en stund så kommer jag på mig själv, har jag inte sagt så varje år, att nästa år är det vår tur att vinna!
Är man född med ett virus som heter Inter som har färgerna blått och svart, är man dessutom en fotbollsälskare som anser att fotboll är en stor del av ens liv?
Ja, och då är det bäst att man lär sig att leva med viruset.
Jag har inte bett om det men jag är född med det, tro det eller ej. Jag älskar viruset som har världens finaste färger; blått och svart.
Så visst fan har jag det lika jävligt som dom nere i Milano!
