Del Tre: Fredholm: Säsongskrönika
Säsongen 2004/05 är över, och den nya tränaren Roberto Mancini fick ett helt år på sig att skapa ett lag och det resulterade i en titel. Det må hända att den titeln var den minsta vi spelade för, men detta kan vara början på något stort.
Vi var nu i kvartsfinal och ett par mycket bra lag hade redan åkt ur i åttondelen. Med tanke på hur bra Inter hade presterat i Champions League, började tankarna om en potentiell final att uppkomma. Det fanns bara ett lag som jag verkligen ville undvika i kvartsfinalen. Det var Milan. Vilket lag fick vi möta? Jo, Milan…
Ödet skrattar en i ansiktet, och med tanke på att det verkar förutbestämt att Inter inte kan göra mål på Milan, kändes det hopplöst. Utgången i det första mötet var riktigt skrattretande, då Inter var återigen det spelförande laget, men Milan vinner matchen med 2-0. 2-0!!!
Två misstag i försvaret och pang! På andra sidan stod Dida som en fantommålvakt och tog allting. Vi fick inget bortamål och nu var det närmast omöjligt att kunna avancera.
Andra mötet blev till slut en förödmjukelse, och inte på grund utav resultatet eller spelet. Vi hade återigen spelet, men återigen fick Milan en chans, och återigen var Dida omänsklig. Milan gjorde mål, samtidigt som Merk dömde bort ett mål för oss, och helvete brakade loss. Bengaler haglade ner, varav en träffade Dida och matchen blev inställd och Milan tillskrevs segern med 0-3. Interfansen skämde ut sig och detta är en mörk period i Inters historia.
Vi var utslagna, men spelmässigt sett med hedern i behåll. Fansen däremot skämde ut sig fullständigt.
Seger rättskippades dock när Milan förlorade finalen mot Liverpool på ett sjukt sätt, och nu fick de känna på hur det känns att vara det bättre laget men att förlora.
Coppa Italia:
Vincere!!! Nu är det visserligen så att Coppa Italia är en cup för att spela med reservspelare, och egentligen ingen utav de stora klubbarna tar den på allvar. Men det är lik förbannat fruktansvärt kul att äntligen få uppleva en titel. Att vi kommer att få se en annorlunda tröja nästa år är ett bevis på detta.
Genom att vi hade en sån stor trupp, kunde vi spela med riktigt bra spelare i cupen. Det var inte som ett par år sedan då Cuper spelade med en drös med Primaveraspelare mot Bari och åkte ut.
Vi hade en smärtfri resa genom hela cupen och förlorade inte en enda match. Vi var aldrig riktigt nära att åka ut eller att förlora finalen mot Roma, och det firandet som visades upp efter matchen, är ett tecken på att denna titel var riktigt betydelsefull för hela truppen.
Enda skandalen i denna cup stod den argentinska förbundskaptenen Pekerman för, då han kallar upp kaptenen Zanetti och Cambiasso till Confederations Cup-matchen mot Tunisien, och sedan sätter båda på bänken varav Zanetti fick spela de sista 11 minuterna. Det är fruktansvärt fult gjort utav Pekerman, som kunde ha gett Zanetti dispens för att få lyfta bucklan, och för första gången vara kapten när Inter vinner något.
CHI NON SALTA É UN ROSSONERO EY EY
Sammanfattning av säsongen 2004/05:
Det var i det hela taget en mycket bra säsong, enligt mig. Roberto Mancini var helt ny, vilket innebär att han måste acklimatisera sig i truppen och hela föreningen. Han bytte strategi och även om det har varit en del misstag och mycket favorisering hos Mancini, får han mer än godkänt efter denna säsong.
Säsongens värvning blir Esteban Cambiasso som slog igenom med dunder och brak. Han började på bänken, men fick chansen mot Anderlecht och tog den, och har ända sedan dess varit helt ordinarie. Vi kommer att bygga mycket kring denna spelare.
Vi hade stora problem under säsongen på fasta situationer och det gick bättre mot slutet av säsongen. Koncentrationen var inte alltid på högsta nivå, och det var en hel del misstag i försvaret. Under våren visade dock Mancini att han visst kan coach defensivt, och det kan han bevisa med att visa hur duon Materazzi-Mihajlovic spelade. Vem kunde tro att den duon kunde dominera mot Totti-Cassano? All heder till Mancini för att han fick detta att fungera.
Under många år nu har vi fått se hur vi haft svårigheter på mittfältet. Vi har både saknat kantspelare och en speldirigent. In kom Veron som direkt tog tag i taktpinnen på det centrala mittfältet, även om han också många gånger fick spela som högermittfältare. Det enda problemet med Veron under säsongen är att Mancini ville att alltför mycket skulle gå via honom, vilket gjorde att spelare som Stankovic försvann ur spelbilden. Med Verons säsong, har Mancini fått en spelidé till nästa säsong, och blir det inte Veron som styr mittfältet kan det bli någon annan (Läs; Pizarro).
Vår Akilles häl ligger i försvaret, framförallt platsen bredvid Cordoba. Mihajlovic överraskade oss alla med en bra säsong, men det är ingen spelare att satsa på. Materazzi hade sin sämsta säsong sedan han kom till Inter, och genom att hota med att lämna klubben fick han sig en redig löneförhöjning också, men prestationerna blev inte bättre för det.
Vi har alltså genom denna säsong lyckats att identifiera våra problem och vilka spelare som Mancini vill använda sig utav. Nästa säsong kommer det definitivt att bli Mancinis Inter där det kommer att värvas de spelare han vill ha, och de spelarna ha inte vill ha kommer att försvinna. Vi kommer definitivt att se spelare som Fontana och Emre lämna klubben, efter sina utspel.
Vi går en intressant framtid till mötes och förhoppningsvis raserar inte vår klubb allt arbete som ligger bakom denna säsong, genom att köpa in en massa onödiga spelare som vanligt.
