Veni, Vidi Vieri
Jag kom, jag såg Vieri. Bobo, Tritolone, Isbrytaren, Den Blåsvarta Murbräckan, Bobocop, ja kärt barn har som bekant många namn. Vieri har kanske flest, och nog älskar jag honom. Det kommer jag alltid göra. Tack för allt Viking Bobo!
I en klubb där våra få fanbärare (Zanetti, Recoba, Vieri och Cordoba) som spelat i klubben en längre tid, i och med Vieris avsked reducerats till tre, får man nu börja fundera över hur det framtida Inter skall te sig.
Jag känner en oerhörd tomhet över att behöva svälja det faktum att min mest älskade anfallare någonsin slinkit mig ur händerna. Ingen har trollbundit mig som Bobo, inget skrivet namn har givit mig sådana måenden av välbehag då han, Christin Vieri har målat. Och jag garanterar att inget mål har inneburit galnare målfiranden på San Siro än de mål han sopat in. Det var en magiskt mäktig syn att från Secondo Anello Est och se Vieri liggandes nicka in 2-0 mot Roma 2002, varpå det bildades stora luckor på Curva Nord, detta genom att folk sprang runt i klungor på läktaren och bara slog på varandra, kramades, kaosade och förde allmänt liv. Jag kan inte uppleva den kicken igen, och det river i mig. Vieri var den spelare som näst efter vår kapten mest av alla förtjänade en stor titel med Inter. För alla de mål (122) han gjort under sina sex år i klubben räddade han oss fler än en gång från förnedring, frälste oss i fröjd lika många och en titel var det enda han saknade. Att lyfta en titel kommande säsongsavslutning blir aldrig detsamma när han inte finns med.
Nu blir förstås aldrig någon, någonsin, större än Inter! Och även såret efter att Vieris signum lämnat oss kommer att vara läkt i sinom tid. Men det kommer att ta tid, och jag är glad att jag har kvar ljudklippen med Scarpini från så många av de underbara tillfällen han givit oss, att jag har banade matcher där han visar sin dödliga effektivitet samt kanske framförallt, att jag fått uppleva hans målfabrikation live på San Siro ett par gånger. Att också veta att han ändå fått ett bestående intryck från sin tid i Inter gör saken lättare. Tystlåtne Vieri låter hälsa att han tackar Inter och alla dess supportrar för den professionella respekt och tillgivelse som karaktäriserat förhållandet Vieri+Inter. Flyttfågelns längsta sejour någonsin har nått sin ände.
Nu flyger en så kallad utdöd art vidare mot nya mål, för tro mig, fabrikationen är inte över. Till öppnare ytor och många glädjescener i Atleticos Madrid önskar jag Vieri åter, där kan han tillgodogöra sig en plats i det italienska landslaget inför nästa års VM-slutspel.
Arrivederci Magico Bobo - Non Ti Dimentico Mai!