Gästkrönika: Hårresande perspektivlöshet

Jag har jobbat på min nuvarande arbetsplats sedan hösten 2006. Min anställning år således hand i hand med den stora vändningen för FC Internazionale. Sommaren 2006 vändes ligan upp och ner, en mental spärr släppte för Inter som dominerade den kommande säsongen fullständigt.

 

Inter vann ligan med 22 poäng (!) före närmaste konkurrent, och 36 poäng före vår lokalkonkurrent. Inter slog även rekord med 17 raka segrar och tangerade Torinos rekord från 1948 när det gäller att avgöra en liga tidigt (med fem omgångar kvar var det klart.)

 

Sedan dess har Inter bärgat ytterligare tre ligatitlar och den förra säsongen kröntes med en otroligt efterlängtad Champions League-viktoria.

 

Snart sju månader senare är verkligheten en helt annan. Inter har halkat tio poäng efter Milan. Skadorna har tagit ut sin rätt på en trupp vars bredd egentligen borde tåla rätt mycket, men när mer än halva bästa Champions League-elvan plus flera ersättare till dessa är borta samtidigt så går det inte att trolla med knäna.

 

Just nu är det väldigt populärt att stilfullt kalla Rafael Benitez för en ”Chorizo” och att hans träningsmetoder är helt felaktiga och att han rent utsagt är dum i huvudet som sett till så att truppen blivit så pass utsatt att Inter måste inkludera flera ynglingar i truppen som knappt Intersupportrar hört talas om.

 

Under de senaste säsongerna har vi alla tittat in på rivalernas forum för att vältra oss i deras misär. Sett hur de har pissat på, hånat och mordhotat sina tränare och liksom myst över hur pass bra vi har det som Intersupportrar.  Idag är vi själva där. Interforum världen över har förvandlats till nyansfria pissoarer, och det sticker i ögonen ifall man befinner sig där för lång tid.

 

Med 66 poäng kvar att spela om och en trupp som börjar läka så målas domedagen ut. ”Europa League – här kommer vi!” ”Det är ett helvete att hålla på Inter!"

 

Ett helvete? Detta? Snälla. Jag förstår att yngre supportrar som fann laget under de senaste åren är ovana vid denna skrala säsongsinledning. Men för en supporter som åkt buss ett dygn för att se Inter spela 0-0 mot Chievo, eller tagit ledigt och betalat dyra pengar för att se Inter förnedras på San Siro mot Arsenal med 1-5 så ska det mycket till innan sådana brösstoner kommer fram.

 

Alla dynastier faller så småningom. När mina kollegor försiktigt frågar om Inter, brukar jag i stället lyfta fram våra spännande ungdomar. I en ny ekonomisk verklighet ser jag med tillförsikt fram mot när Inter samlat kraft med hjälp av egna produkter. Och det kan vi absolut inte göra ifall fansen pressar organisationen till dumma bytesavtal där vi slänger bort framtidslöften.

 

Vinner inte vi i år så är det inte hela världen. Det kommer i alla fall inte dröja 18 år innan nästa ligatitel. Så mycket kan jag garantera.  Och det ge i alla fall mig tillförsikt.