Ivan Cordoba - den mediokre mittbacken med det enorma hjärtat
Hur kommer vi minnas Ivan Cordoba om 10-20 år? Som en begränsad mittback som levde på sin snabbhet och inställning? Eller som en av grundbultarna och vice-kaptenen i det framgångsrikaste Inter i modern tid? Sanningen ligger väl någonstans mitt i mellan...
Jag ska börja från början, Ivan Cordoba är huvudanledningen till att mitt hjärta är svart och blått. Visst minns jag fotboll från min barndom, VM 90, vars starkaste minne är när Colombia lyckas kvittera på tilläggstid mot de blivande världsmästarna Västtyskland och mina föräldrar börjar storskrika och jubla på Kvinnokliniken i Malmö där min syster fötts dagen innan. Eller den magiska sommaren 94 när Sverige gick till semifinal och tog sedermera brons. Men trots att jag alltid lirat boll på rasterna så tog mitt fotbollsintresse inte riktigt fart förrän efter VM 1998 då jag var 13 år och en viss Ronaldo var den stora stjärnan.
Det var någon gång efter den turneringen som jag tyckte att jag borde skaffa mig ett favoritlag att följa – och valet föll på FC Internazionale, inte på grund av Ronaldo faktiskt utan snarare av slumpen. Slumpen? Jo, i Malmö fanns det på denna tid ett lag som lirade i div. 6 som hette InterAmerica. Alla de stora grabbarna jag såg upp till lirade i ”el Inter” och därför blev det så att mitt favoritlag blev ”Il Inter”. Men det tog ytterligare ett tag innan jag började följa laget slaviskt och huvudanledningen blev alltså att en av Colombias mest spännande spelare precis skrivit på för Nerazzurri och dessutom passat på att bli det nya milleniets första värvning.
Hur kommer vi minnas Ivan Cordoba om 10-20 år? Som en begränsad mittback som levde på sin snabbhet och inställning? Eller som en av grundbultarna och vice-kaptenen i det framgångsrikaste Inter i modern tid? Sanningen ligger väl någonstans mitt i mellan, för det var ju så att Ivan, eller Café Colombia som han kärleksfullt kallades av Curva Nord, aldrig var någon världsback och aldrig kommer gå till historien som en av de bästa backarna i ett Inter som alltid producerat legender i de bakre leden, så som Facchetti, Bergomi och Zanetti. Men samtidigt hade han något speciellt, i en tid då Inter mest bestod av överbetalda lyxlirare, var han en av få som alltid gav 100 %, något som fansen alltid uppskattade. Han var kanske inte den taktiskt mest skolade men han hade en snabbhet som få spelare i Serie A kunde mäta sig med vilket alltid räddade honom och laget när han i sista bråkdelssekunden kom glidande. Och trots att han inte är längre än 173 så var det sällan han förlorade en nickduell, hans spänst var enastående.
Men framför allt var han en stor ledare med ett stort hjärta, inte bara på plan utan även vid sidan om den. Många nya spelare i laget brukar lyfta fram Cordoba som den som hjälpt dem att komma in i laget, bjudit hem dem på middag och hjälpt dem att acklimatisera sig i Milano, inte minst Zlatan, som berättar om respekten till Cordoba i sin självbiografi.
Det var också tack vare ledaregenskaperna han tilldelades äran att bära kaptensbindeln i landslaget. Och är det någon som kan komma på en större ära än att som kapten på hemmaplan få avgöra en stor final i en stor turnering för sitt land på tilläggstid? Det var just vad Ivan Cordoba fick göra i 2001 års Copa America-final mot Mexico när han gick upp på en hörna i slutminuterna av förlängningen och lyckades styra in den i mål. Colombia vann sin första - och hittills enda titel på seniornivå och hela landet gick bananas.
***
Klubbledningen bör ha insett rätt tidigt att det var en begränsad spelare man hade införskaffat, för man har alltid försökt att hitta en ersättare till backlinjen. Men trots att man köpt spelare som Cannavaro, Samuel, Burdisso och Chivu så var det allt som oftast Cordoba som till slut fick den där ena mittbacksplatsen. Inte förrän Mourinho lyckades förena Samuel och Lucio inför säsongen 2009/2010 kunde man bänka Ivan, och då ska man säga att han ändå spelade 21 matcher i Serie A den säsongen. Men trots att han bänkades och trots att han beskylldes för storförlusten mot Atalanta i årets första match 2009 av mindmaster Mourinho så fick vi aldrig höra ett negativt ord om situationen av vice-kaptenen, som bara bet ihop, jobbade hårdare och återtog sin plats i den svartblå startelvan.
Alla sagor har som bekant en slut, och Cordobas närmade sig sin slut som spelare i klubben han representerat i 12 år. Redan den fantastiska säsongen 09/10 hade han fått se sig bli förpassad till tredjevalet i mittbackarnas hackordning och de kommande åren därefter hade klubben värvat in spelare för framtidens Inter i först succémannen från Bari, Andrea Ranocchia – och sedan den nästa stora backklippan från Brasilien i Juan Jesus, som båda hamnade före i prioriteringslistan framför Ivan Cordoba.
I den nästsista matchen för säsongen 11/12 skulle Inter spela den lilla Madonnans derby mot kusinerna Milan. Under uppvärmningen fick vi se en värmande scen då alla spelarna kom in med tröja #2 under uppvärmning, en hyllning till vice-kaptenen från Colombia. Matchen vanns av Inter och i slutminuterna fick vi se hela Meazza ställa sig upp och ge en stående ovation till en av de trognaste och mest hårdjobbande spelarna som Inter – och Italien fått se under 2000-talet, när Cordoba byttes in.
Men Cordobas saga i Inter tar inte slut där, snarare kapitlet om spelaren Cordoba. För sagan om ledaren Cordoba fortsätter fast nu som players manager, alltså i rollen som länk mellan tränarstaben och spelartruppen. För oss nostalgiker känns det skönt och tryggt att få se Beppe Baressis och Ivan Cordobas ansikten på bänken bredvid Il Mister när kamerorna zoomar in på Inter-bänken – och det känns väldigt värmande att se Cordoba fortsätta leva sig in i matchen, gå upp och tacka utbytta spelare och peppa de unga som sitter på bänken. För även om han inte längre kan bidra med sitt slit och inställning på plan så fortsätter han att göra det vid sidan om den med sin ledaregenskap.
Som Inter-supporter kan jag bara säga: tack för att du lärde mig att älska den svartblå tröjan.
