Krönika: A walk down memory lane
Det är den trettonde minuten i matchen mellan Torino och Inter. Inte mycket har hänt hittills. Efter en tilltrasslad situation tio meter utanför straffområdet dyker bollen upp framför hans fötter, Diego Milito tänker inte en gång extra utan han trycker till bollen. Ett förvånansvärt hårt skott med tanke på att han tar så liten sats. Med perfekt koordination och kraft i skottet och ger han som så många gånger förr Inter ledningen. Han sträcker ut armarna i triumf och firar med sina lagkamrater.
Vad som händer i en Interistas hjärna när Diego Alberto Milito gör mål, är svårt att förklara. Jag vet inte om jag är ensam om det här, men för varje mål prinsen sätter ditt hoppar mina tankar automatiskt till säsongen 2009/2010. Det är som att återuppleva känslorna när prinsen ensam mot Mexes & company gav oss ledningen i cupfinalen på bortaplan mot Roma. Eller när han gav oss den artonde ligatiteln på bortaplan mot Siena. Eller är det den magiska CL finalen när han sprang ifrån De Michelis och gav oss ledningen med sitt skott i nättaket. Bara för att drygt 40 minuter senare avgöra matchen genom att vända ut och in på Van Buyten innan han placerade bollen förbi en chanslös Butt.
Jag tror inte det är dem specifika målen i sig, jag tror det är känslorna man kommer ihåg. Jag tror också att det är ytterst av oss Interisti som inser att vi för varje minut som Milito spelar, troligen bevittnar en av klubbens största spelare genom tiderna. Bland dem, om inte DEN största anfallaren genom tiderna i klubben också. Året är 2012 och Milito har bara gjort färre mål än Ronaldo och Messi. En väldigt stor skillnad på Milito nu och Milito direkt efter trippeln. I slutet av 2011 missade han allting, öppna mål och öppna lägen. Just nu och hela 2012 är han dock den Milito vi är vana vid att se. Det perfekta exemplet på den moderna anfallaren. Ständigt i rörelse, bra med bollen och avgörande när det behövs. En kobra i boxen, men också en som kan göra mål utifrån. Gårdagens mål är ett typiskt exempel på något som Milito får att se så enkelt ut, men som är så mycket svårare egentligen. Barzagli som är ligans bästa mittback sa en gång: "Milito är den som gett mig mest problem."
Den som har sett Milito spela live, vet exakt vad jag pratar om. Spelar man in Milito och fokuserar enbart på honom kan du skicka ut en instruktionsvideo till alla små barn som en gång drömmer om att bli stora anfallare i stora klubbar. Jag bjuder in alla Interisti till att ta samma nostalgitripp som mig när Milito gör mål. För är det någon som kommer att kommas ihåg för trippeln, är det Milito. Hans namn har signerat alla tre finaler under det året. "Il principe diventa re, nella notte di Madrid", ropade Skys kommentator Morganella efter Militos andra mål i finalen. "Prinsen blir till kung i Madridnatten". Prinsar och kungar hör hemma i sagor. Militos tid i Inter är en saga och huruvida han är en prins eller en kung låter jag stå oskrivet.(för nu iaf)
Det jag vill uppmana alla att göra är att njuta av Milito och komma ihåg det han har gjort, för en dag kommer då vi inte har en anfallare som har skrivit de viktigaste sidorna i klubbens historia. En dag kommer vi sitta och bekymra oss över att de anfallare vi har för stunden, inte alls är i närheten av den Milito vi hade. Vi kommer tänka tillbaka på de tider vi hade Milito och skaka på huvudet när vi ser vad som pågår. Njut mina damer och herrar av Diego Milito, en spelare som är vår största framgång personifierad och som ger oss njutningar såväl i nuet, som i det förflutna.
