Krönika: Inter går mot en svår generationsväxling med tuffa ekonomiska förhållanden
Den 22 Maj 2010 är ett datum som föralltid kommer att ha en plats i historieböckerna för oss som har ett blåsvart hjärta. Det är också datumet då pendeln svänger. Inter står som segrare i den mest prestigefyllda turneringen för klubblag, Champions League. Men i samma stund som Mourinho’s tårar faller, vid den känslosamma kramen med Marco Matterazzi , faller även Inters hopp om långsiktighet. Om Mourinho skulle ha stannat och fortsatt bygga laget så hade inte generationsväxlingen varit lika nödvändig. Han hade en otrolig kontakt med spelartruppen och ett enormt förtroendekapital hos Massimo Moratti. Men som vi alla vet så blev det inte så. Tårarna föll från Mourinho’s kinder och tog Inter med sig i fallet.
De efterföljande åren gick de inte att känna igen mästarna från säsongen 2009/2010. Men likväl gick det att känna igen Inter. Det gamla Inter. Pazza Inter. Det Inter som under början av 2000-talet slutar 5:a, 3:a, 2:a, 4:a, och 3:a innan man säsongen 2005/2006 efterlängtat står längst upp i tabellen efter 38 spelade omgångar.
Det är återigen den tränarkarusell som vi vant oss vid när man följer Inter. Rafael Benítez blir mannen som ska leda Inter efter Mourinho. Jag tror inte att något namn hade haft en enkel resa men jag tror heller inte att något namn hade passat sämre för uppdraget. Leonardo tar sedan det förbjudna steget från Milan till Inter men får helt fel roll under helt fel tid. Han fungerar allra som bäst som sportchef med mycket pengar att handla för. Se bara på tiden i Paris där han har plockat in namn som Zlatan Ibrahimovic, Thiago Silva och nu senast Lucas Moura. I Inter fick han istället leda laget från tränarbänken med en president som hade Financial Fair Play i tankarna. Därmed fick han inte dra nytta av sina kontakter och goda relationer för att ge Inter nya storspelare. Det var helt enkelt fel plats och fel tid.
Gian Piero Gasperini var nästa man på tur. Det han dock knappt gå tre månader innan även han fick lämna sin post. Storförlusten (3-1) mot nykomlingarna Novara blev för mycket för Moratti. Ersättaren denna gång blev Claudio Ranieri. Rädda det som räddas kan. Tränaren som kan rädda ett sjunkande skepp, men aldrig vinna någonting. Skeptiker kunde redan då peka på att detta inte var någon långsiktig lösning. Den här gången var det heller inte något lyckat arbete från Ranieri, skeppet fortsatte sjunka.
Lösningen blev att ta in den dåvarande ungdomstränaren Andrea Stramaccioni. Anledningen till att valet föll på honom finner vi den 25 Mars 2012. Då ledde han nämligen Inters primaveralag till seger i ungdomsturneringen NextGen Series. En ung lovande tränare, ett Inter i generationsväxling och med begränsad budget. Att ta in en till namn utifrån (med en hög lön) kändes inte hoppfullt. Valet av Stramaccioni var därmed logiskt.
Stramaccioni har gjort en hel del imponerande resultat. Laget har den här säsongen slagit lag som Milan, Juventus och Napoli. Samtidigt har förluster kommit mot Siena på hemmaplan och Atalanta borta. Även onödiga poängtapp har gjorts på hemmaplan mot svagare motstånd så som Genoa och Cagliari.
Det finns såklart en rad faktorer att peka på gällande bristen på jämnhet. Många skador, byte av spelsystem och försäljningar av gamla storspelare är några av dessa faktorer. Jag tycker därmed att Inter bör fortsätta sin satsning på Stramaccioni och fortsätta sin satsning på unga spelare. Spelare som Juan Jesus, Joel Obi, Marco Benassi, Alfred Duncan, Philippe Coutinho och Marco Livaja är samtliga födda på nittiotalet. Det som krävs för att åter lyckas är kontinuitet och en långsiktig plan såväl vad gäller tränare som spelare. Att fortsätta satsa på den egna ungdomsakademin samtidigt som ett tydligt förtroende för tränaren deklareras.
Inter är laget jag alltid kommer att följa. Det kan ingenting ändra på. Nu fortsätter vi framåt och blickar mot en ljus framtid. Forza Inter.
Obs: Artikeln skrevs ett par dagar innan Coutinho blev aktuell för Liverpool.
