Mercato-soppan: Moratti och tränarsituationen
"För Moratti måste detta vara ett drömläge: nu slipper han sparka Leonardo och kan ge sig ut på jakt efter en riktig tränare. Även Leonardo bör sitta någonstans och mysa över sin situation. Han måste ha insett att det här med att vara tränare, det är inte så lätt som han trodde, men nu har han visat att han kan och att han kan vinna dessutom och nu får han samtidigt återgå till ett jobb han är riktigt bra på, att vara sportchef och få lov att bygga ett lag bakom kulisserna."
Don Massimo Moratti satt i sin villa och kliade sig lite förvirrat på huvudet. Vad skulle han ta sig till? Här satt han med en värdelös tränare som precis sett till att han åtminstone vunnit en (riktig) titel i år, en naiv taktiker som hade högre poängsnitt än självaste Mourinho, en charmig pojkspoling som slagit Capellos rekord i poäng på inledningen av sin tränarpost. Han kunde inte bara sparka honom. Han kunde inte heller behålla honom. Eller… visst kunde han det – men han skulle aldrig vinna de vackra pokalerna med honom. För trots att Leonardo Araújo har en bättre poängsnitt än Mourinho, trots att hans facit är bättre än Capellos och trots att han i och med segern i Coppa Italia bevisat att han är en vinnare så är han bara en bluff.
En bra bluffmakare kan få en hel omgivning att tro att han är någon han egentligen inte är. En riktigt bra bluffmakare kan få sig själv att tro att han är någon han egentligen inte är. Leonardo tillhör den senare kategorien. Låt mig säga, innan jag blir halshuggen, att jag verkligen gillar Leonardo, han är en charmig kille som inte bråkar med någon och som förespråkar en offensiv fotboll. Som fotbollsspelare briljerade han med sin teknik och sin spelförståelse. Han talar utöver portugisiska även franska, japanska och italienska – och säkert något språk till. Men någon tränare är han inte, hur mycket han än tror på det själv. Leonardo är en vän, en kompis till spelarna i Inter, som kan få dem att tycka att fotbollen är rolig. Under Leonardo har vi fått se Cambiasso göra flera mål, vi har fått se Zanetti komma dribblandes och vi har sett Maicon slå fler assist än någon annan sen Leonardo tog över rodret. Men framför allt har vi sett Inter spela vad som kallas för 4-2-fantacía, en taktik där två mittbackar och två mittfältare ska städa upp efter ett hyperoffensivt lag som bara pumpar mot mål. Som kanske gör 4-5 mål men släpper in 2-3. Som inte har det som krävs för att brotta ner andra storlag och som taktiskt är handikappade jämtemot andra tränare. Cambiasso ska inte göra mål, han ska städa på mittfältet, Zanetti ska inte dribbla i offensiv straffområde, han ska vara världens bästa vattenbärare – och Maicon får gärna slå assist efter assist så länge han kommer ihåg att hans prio ett är att försvara. Detta vet Moratti och det var det som han satt och grubblade över hemma i sin villa när telefonen ringde och hans VD Ernesto Paolillo berättade för honom att han just fått ett samtal från Paris…
För Moratti måste detta vara ett drömläge: nu slipper han sparka Leonardo och kan ge sig ut på jakt efter en riktig tränare. Även Leonardo bör sitta någonstans och mysa över sin situation. Han måste ha insett att det här med att vara tränare, det är inte så lätt som han trodde, men nu har han visat att han kan och att han kan vinna dessutom och nu får han samtidigt återgå till ett jobb han är riktigt bra på, att vara sportchef och få lov att bygga ett lag bakom kulisserna. Ja, även Paris Saint-Germain är att gratulera, för Leonardo är som sagt, en jäkel på att få spelare och ledare att trivas och dessutom har han en kontaktnät över Sydamerika där minsta lilla talang fastnar i.
Problemet för Moratti är bara den att han inte fick beskedet för en månad sen, innan Coppa-finalen. Det är då PSG eller Leonardo skulle ha meddelat sina intentioner så att man hade haft gott om tid att sonera terrängen och hitta den perfekte tränaren för Inter (även om det inte är någon garanti – José Mourinho sade upp sig i tid och ändå hamnade vi med Benitez som tränare). Istället fick han beskedet ett par veckor innan sommarens transferfönster skulle öppna. Och nu sitter den gode Moratti där, fri från en tränare som inte är en tränare men utan kapten som ska leda hans skepp genom stormen. Och klockan tickar.
Vad vi vet med säkerhet är att Inter har tillfrågat tre herrar om jobbet som Inter-tränare: Bielsa, Villas-Bóas och Mihajlovic – och vi vet också att vi har fått tre väldigt olika men ändå lika nej. Bielsa tackade nej av ”personliga skäl”, enligt olika ”rapporter” för att han är bunden till en presidentkandidat till valet om ordförandeskapet i Athetic Bilbao. Villas-Bóas, Mourinhos förre assistent i bl.a. Inter och fotbollshjärnornas nya komet har även han tackat nej, han vill leda sitt projekt Porto ytterligare ett år och se vad han kan åstadkomma. Dessutom skulle han kosta 15 M € att lösa, ungefär vad en vass anfallare i 28-års åldern kostar alltså. Och Mihajlovic, den gamle räven, har sagt att han vill hedra sin kontrakt och stanna även nästa säsong i Fiorentina – och motbevisa staden och laget att han kan bättre.
Man ska inte låta sig luras av politiskt korrekta svar, vilken som helst av ovannämnda herrar skulle vilken dag som helst kunna presenteras som Inters nye tränare inför den samlade presskåren. Money talks, bullshit walks. Men rent krasst är det bara Mihajlovic som känns realistisk (om man får tro the bookies i England) och han är kontrakterad av Fiorentina, en ligakonkurrent. Därför har olika italienska medier börjat spekulera i namn som Gasperini (sparkad från Genoa i början av säsongen) och Delio Rossi (sparkad från Palermo efter säsongen) – dugliga tränare men inte mer än så, mittenlagstränare helt enkelt.
Att spekulera i vilken tränare som det så småningom blir överlåter jag till andra, men en sak vet jag, har don Massimo ett ess i rockärmen så är det dags att spela den nu innan det blir försent, för om mindre än två veckor öppnar transferfönstret och då är det bra att åtminstone ha fått riktlinjerna av den nye tränaren så att man vet vilka spelare eller spelartyper man vill ha. Och ytterligare en sommarmercato som den vi upplevde förra sommaren klarar vi helt enkelt inte av. Det är denna sommaren som föryngringen ska inledas, där man ska köpa en storstjärna till anfallet och Zanettis efterträdare till mitten. Det är denna sommaren som man ska ta beslutet om man ska köra vidare på Cesar eller satsa på den unge Viviano. Många klubbar har redan gjort klart med flertalet spelare, Inter har inte råd att halka efter igen.
Det är dags att agera don Massimo.