Krönika: Scudetton är inte längre en dröm
Tanken på att Zanetti snart får lyfta ännu en Scudetto är inte längre bara en dröm - det är ett fullt realistiskt mål.
Efter en magisk fjolårssäsong och en lugn silly-sommar var höstens baksmälla inte helt oväntad. Tar man med det faktum att världens bäste tränare lämnade i beräkningen blir den tuffa hösten än mer förståelig.
Vi fick in en korpulent spanjor, en lovande krulltott och en hemvändande speedkula utan speluppfattning. Visst, vi var redan Europas bästa lag men även om klubbens lugna agerande på transfermarknaden kändes bra med tanke på de kommande fairplay-reglerna, såg man ändå ett orosmoln vid horisonten.
0-0 i öppningsmatchen mot Bologna kändes relativt okej. Orosmolnet förblev grådassigt men det växte knappast bara för att Ekdal och Co lyckats spela knipa en pinna. Vi har gått mållösa från premiärmatcher tidigare och det har knappast stoppat oss.
Krysset i Bologna följdes upp och ett par uddamålssegrar och när vi sedan krossade Bari hemma på Meazzan med 4-0 såg det torts allt ut som att molnet skulle spricka upp och ge oss en fin höst. Då började helvetet.
Skadorna och poängtappen avlöste varandra och efter att vi torskat borta i Rom och sedan bara fått 0-0 hemma (!) mot Juventus hängde verkligen regnet i luften. En stabil 1-0 seger på Sardinien spelade ingen roll. Stormen var på ingång.
Det är ingen skandal att spela 1-1 två matcher i rad, men när det är Brescia och Lecce (!) som står för motståndet, ja då vet man att tankarna på ännu en Scudetto inte är annat än en dröm. När Milan sedan sänkte oss genom en Zlatan-straff stod blixtarna som spön i backen.
Rafa fick leda laget under solsemestern i Abu Dhabi, men hans uttalanden efter VM-titeln blev spiken i kistan och in kom istället Leonardo. ”Rädda det som räddas kan” lär ha varit Morattis hälsning till brassecoachen. Personligen kände jag likadant. Som bäst kanske man kunde våga hoppas på en CL-plats?
Leo har gjort precis vad Moratti bett honom. Han har lagat det trasiga maskineriet och trollat bort de värsta regnmolnen. Till sin hjälp har han förvisso fått en ny försvarsbjässe och en pånyttfödd målspruta, men lika snabbt som Rafa förstörde mästarlaget i höstas, har Leo sparkat liv i liket igen.
Visst, vi var återigen värdelösa nere i Rom. Men den senaste månadens spel har vittnat om att baksmällan faktiskt börjat avta. Skadeproblemen minskar succesivt och vi har återigen börjat hitta målet.
Jag vet inte hur många ”införer” som vi i redaktionen inlett med ”Inter drar till xxxx för en ny måstematch” under de senaste månaderna. Vad jag däremot vet är att innebörden av ordet ”måstematch” har förändrats under de senaste veckorna.
Nu handlar det inte längre om att vi måste plocka poäng för att tillhöra topp-fem. Nu samlar vi återigen treor med siktet inställt på lo Scudetto.
För den ligaseger som till och med såg avlägsen ut i drömmarnas värld i höstas är inte långt borta. Vi har hyllat och tackat både spelarna och Leo för att de tagit oss tillbaka till titelracet, och nu har vi kommit så pass långt att vi faktiskt kan börja kräva saker – igen. Vi har varken tid eller råd med fler ursäkter.
Vi har vittring på Milan – som tappar poäng om vartannat. Vi har en briljant Wes som börjar närma sig formen. Och vi har nyligen fått in Italiens framtid vad gäller mittbackar i försvarslinjen.
Jag drömmer inte längre om Scudetton. Jag ser den som ett fullt realistiskt mål och räknar kallt med att vi är med och slåss in i det sista. Samtidigt räknar jag med att vi tar oss till en kvartsfinal i Champions League.
Nu är det dags för Leo att visa vad han går för. Ikväll möter vi Juventus. I Turin.
Ikväll visar vi varför vår tröja är full av fjolårets triumfer. Inte för att vi drömmer om titlar – utan för att vi vet hur man vinner de avgörande matcherna.
Forza Inter.
Victor Friberg2011-02-13 07:00:00