Krönika: Vad händer Leo?
Kvällen började som den borde med en tallrik pasta, ett halvt glas vin och allmänt gott mod inför matchen mot de chanslösa tyskarna från Gelsenkirchen. Efter 90 minuters defensiv härdsmälta smakade inte vinet så gott längre.
Visst, matchen mot Milan hade satt sina spår. Men den här kvällen var till för att Inter skulle sätta ner foten, visa dem jävlarna att blåsvart från Milano är ett lag att räkna med.
Från början såg det bra ut. Milito var tillbaks i gammal god form och påminde oss om att han kan vara fotbollsvärldens bästa djupledslöpare när benen lyder honom. Stankovic gjorde ett av sina sjuka volleymål från halva plan, kanske det snyggaste han gjort till och med. Dessutom såg mittfältet bra mycket stabilare ut än senast och i backlinjen fanns ju Ranocchia och Zanetti.
Vad kunde gå fel? I stort sett allt skulle det visa sig.
Efter 17 minuter gjorde Schalke sitt första mål för kvällen. Det var hörna, Papadopoulos var helt plötsligt friare än en oskyldig man i rätten, Cesar gjorde en superräddning, Interförsvaret var paralyserade och Joel Matip kunde stöta bollen i mål.
Men men, det är väl så Inter fungerar i år, tänkte jag. Så länge som anfallsspelet fungerar som det gör så ska det här nog lösa sig. Kanske kan vi till och med åka till Tyskland med några måls försprång. Bättre idiotförklaring av mig själv vet jag inte om jag gjort.
17 minuter senare gjorde Milito sitt vackraste mål på länge. Vilket förspel, vilken assist, vilken målskytt! Jag lutade mig tillbaks, saluterade datorn och gjorde mig redo för en angenäm kväll.
Det var ett misstag. Fem minuter före paus gjorde Schalke sitt andra mål för kvällen efter att Chivu visat prov på mittbacksinkontinens. Just det, han såg kissnödig ut.
Förnekelsen började rämna, vad är det här för försvarsspel egentligen? Men men, i andra halvlek får tyskarna säkert smaka på Inters vrede.
Andra halvlek blev i stället en uppvisning, en show, en föreställning på 45 minuter där Mourinho, Hector Cuper och Roberto Mancini skrattade åt vad laget hade åstadkommit och blivit.
Den sämsta försvarsinsats jag någonsin sett och ett lag i kris.
Förutom tre mål hade Schalke kunnat göra fem mål till utan problem. Svängdörrarna till målbutiken stod på vid gavel för gästerna. Försvaret vek ner sig fullståndigt, mittfältet lyckades försvinna från Milano utan ett spår och Etoos tillgjorda leende såg plågat ut.
Jag kom på mig själv att drömma mig tillbaks till Christian Zanettis tid på det defensiva mittfältet och jag kunde le åt minnet av Helvegs ytterbacksspel. Jag längtade tillbaks till Nicolas Burdissos glansdagar. Det säger väl allt.
Så. Vad händer Andrea? Vad händer Christian? Vad händer Douglas? Vad händer Javier?
Framför allt, vad händer Leo?
Som interista har man lärt sig att se något positivt i allt det svarta. Så jag väljer att ta med mig två positiva saker från den här matchen. Julio Cesars reflexer och Militos återuppståndelse.
Och just det, Schalkes ghanes Sarpei heter Hans i förnamn. Lite kul ändå.
