Lagbanner
<i>La Settimana Scorsa:</i> Gasperinins trebackslinje
Gasperini har ett problem.

La Settimana Scorsa: Gasperinins trebackslinje

Välkommen till premiären av La Settimana Scorsa - Veckan som gick. En artikelserie vi kommer köra veckovis där vi sammanfattar det viktigaste som hände veckan som gick sett ur Inters, Serie A:s och Europas perspektiv.


Palermo fick en gruvlig revanch på Inter för förlusten i Coppa Italia-finalen när man besegrade de svartblå med 4-3 hemma på La Favorita. I denna artikelserie är det meningen att vi ska lyfta upp ett samtalsämne och diskutera det lite extra. Dagen efter Miccoli-show på Renzo Barbera känns det inte helt fel att åter ta upp dilemmat med Gasperinis trebackslinje.

3-4-3 uppställning är, så som många påpekar, bara en lek med siffror då det i försvar är tänkt att vingbackarna (yttrarna i fyramannamittfältet) ska sjunka ner och yttrarna i anfallet ska ge dem understöd vilket gör att det snarare är en 5-4-1 uppställning i försvar. Ja, det vill säga om man inte blir tagen på sängen, när väldigt många fyller på i anfallet, för då står man där med två väldigt offensiva vingar, en anfallstrident högt upp i banan och säkerligen en av de centrala mittfältarna som följt med upp i andravågen, vilket snarare lämnar en uppställning som ser ut som 3-1-6... lägg dessutom till att vi i trebackslinjen har Lucio som älskar att kliva upp och fylla på i anfallen (vilket han gjorde väldigt bra igår) så förstår ni vilka luckor Inter lämnar bakom sig - speciellt då mot kontringsstarka lag.

I den moderna fotbollen görs de flesta mål (över 50 %) på kontringar och egentligen är det väl bara Barcelona som gör de flesta av sina mål genom att skapa sig chanser när de belägrar straffområdet. Mourinhos Real men även Manchester United har gjort det till sin spelidé mer eller mindre:återerövra bollen så högt som möjligt, tre-fyra snabba passningar upp i banan och ett avslut på mål. Inter borde kunna taktiken, det var så vi vann CL. Hur många passningar var det när vi kontrade sönder Barcelona på San Siro? Hur många var det när Milito pulvriserade Bayerns försvar?

Det säger sig själv att när man möter kontringsstarkt motstånd så vill man ha den rätta balansen i laget, man kan inte fylla på med hur många spelare som helst i varje anfall. Visst var det frejdigt att se nye Jonathan (väldigt lovande premiär) utmana i varje anfall samtidigt som Nagatomo stormade fram till vänster - men när vi möter spelare som Hernandez, Miccoli och Ilicic så säger det sig själv att man bör ha en defensiv garanti och inte lyfta upp för många spelare samtidigt. Vår tr3backslinje består inte heller av de kvickaste spelarna i världen utan av rutinerade granitblock, stenhårda att möta i luftdueller men väldigt inspirerande att möta en-mot-en med fart och rättvänd. Igår fick 38-årige Zanetti göra ett flertal riktigt svettiga sistasekundenbrytningar i första halvlek när Palermos anfallare svärmade förbi Lucio och Samuel men inte ens kaptenen kunde göra något åt palermitanarna i andra och blev bland annat frånsprungen av Hernandez  när han hade markering på uruguayanen vid dennes 2-2 mål.

Att Gasperini sen gjorde en taktisk harakiri och bytte ut Cambiasso mot Ricky Alvarez när han jagade seger kan också diskuteras. Alvarez är en fin fotbollsspelare och igår fick vi se hur bekväm han är med bollen vid sina fötter, hur han skapar sig och sina lagkamrater tid och utrymme med sin fina teknik och rörlighet - man förstår varför Wenger ville ha honom till sitt mittfält. Men att plocka bort Inters bäste försvarsspelare av alla på banan - Cambiasso - och ge den rollen till Stankovic är bara ett taktiskt självmord. Den redan blottade trebackslinjen fick inte längre den hjälp Cuchu hade gett dem och Stankovic (en spelare jag älskar) är inte den rätte att ge den uppbackningen heller. Visst är både 3 och 4-2 målen riktiga klassmål på frispark och sen en kanonskott och visst är det osäkert att ens Cambiasso hade kunnat ändra på det resultatet om han varit kvar på plan - men defensiven blev mycket tunnare än vad den redan var när Gasperini bytte ut vår tunnhårige argentinare.

Gasperini måste nu svälja sin stolthet och förstå att Inters spelmaterial inte har de rätta pjäserna för att spela hans så älskade 3-4-3 och att det är främst i försvaret det hackar. Det är plågsamt att se hjältar som Zanetti, Lucio och Samuel bli infrånsprungna av spelare de inte hade haft några problem med att radera ur en match med ytterbackar som hjälp. Och nästa helg möter vi tottis Roma! Gör om, gör rätt, fixa en fyrbackslinje NU - eller hitta ett nytt jobb innan jul Gasperini.


I en premiäromgång av Serie A skulle man väl mer eller mindre kunna ta vilken match som helst som veckans grej. Vi hade kunnat djupdyka i Romas spanska problem, hur svårt det är för spansk tiqui taca att bli italiensk tichitacca. Jag är nyfiken på Edy Rejas nya, rakare Lazio - och deras anfall som för fem år hade rankats som en av Europas bästa men som idag får nöja sig med att ses som en av Italiens mest spännande. Men man är dum om man inte tar upp den största av alla händelserna denna helgen som helgens nummer ett: Juventus invigning av den nya arenan.

Det är med en rätt stor portion avundsjuka man sneglar mot Turin och deras arena. Italiens första moderna arena anpassad för 2000-talets behov. En arena som Juventus själva äger och där alla intäckter går till klubben. En modern arena med allt det som en modern arena bör ha, en riktig mjölkkossa med andra ord som kommer att ge Juventus en stor försprång på sina italienska konkurrenter, först ekonomiskt och sedan, om man förvaltar det väl, även spelmässigt. Juventus andas optimism - och med all rätt. Deras bästa "nyförvärv" till denna säsongen är den nya Juventus Stadium och antagligen är det också hela Serie A:s bästa "nyförvärv".

Att de sedan bjöd på en riktig inflyttningsfest igår är bara pricket över i:et. Juventus demolerade Parma och nyförvärven Lichtsteinet och Vidal fick göra mål tillsammans med Pepe och Marchisio. Och även en femte juventino hamnade i målprotokollet när atommyran Giovinco fick göra den första bortamålet på den nya arenan. Det är bara att gratulera Juventus till den nya arenan och (den tillfälliga) serieledningen.


Resten av Europa känns tämligen ointressant en helg som denna då vi har Serie A-premiär, då vi återigen får känna och lukta på vår älskade calcio, då vi äntligen får lov att jubla och våndas igen. Men likväl kan vi hitta några europeiska guldkorn och idag hittar vi den på de brittiska öarna och Englands nya fotbollshuvudstad Manchester. Jag tänkte passa på och hylla Wayne Rooney, som i helgen blev historisk efter att ha gjort hat-trick två matcher i rad.

Wayne är inte lika grym som Messi. Han har inte samma starquality som Cristiano. Men hade jag fått önska en spelare till Inter, vilken som i hela världen, hur orealistiskt det än hade varit så hade det varit den (numera inte så) tunnhårige Liverpool-grabben med boxarbakgrund. Det finns väldigt många anfallare som jobbar stenhårt i defensiven, det finns ett fåtal kliniska strikers som bjuder på mål nästan i varje match men det finns väldigt, väldigt få som bjuder på båda två: grovjobbet och målskyttet. Och av dessa är Wazza den bäste av dem alla.

Ett bevis på Rooneys storhet är att när han i vintras bråkade öppet över sitt kontrakt så lade sig sir Alex direkt och gav honom ett nytt och bättre sådant, något vi aldrig har sett den gamle göra tidigare.  Så fort någon käftar emot kollektivet så ryker han. Fråga bara Paul Ince, Jaap Stam, Roy Keane, David Beckham och Ruud van Nistelrooy. Men Rooney, ja han fick vara kvar och han fick vad han ville.

Med sin enorma arbetskapacitet, sin näsa för mål, sina enorma balls som han kan lyfta ett helt lag med är han sin generations i särklass bästa engelska anfallare och en av världens bästa spelare.

Fredy Espitia2011-09-12 12:20:00
Author

Fler artiklar om Inter

Inför Inter - Torino: Kan vi hålla nollan?