Legender: Dynamo Kiev(FC Start) 1942 - laget som trotsade Hitler
Kan fotboll ses ur andra perspektiv? Många menar det. I Legendserien presenteras ett lag som stod för annat än pengar och girighet: Dynamo Kiev, som under ockupationen av nazisterna i nuvarande Ukraina, stod upp för ett helt folk och trotsade överheten genom att besegra Adolf Hitlers och Luftwaffes egna lag, Flakelf, mitt under de svåraste åren i landets historia. En legend där historien inte är påhittad och som berättar om ett mod utan dess like.
Operation Barbarossa inleddes 1941 i juni av Hitler under andra världskriget. Dåvarande tyrannen Josef Stalin överraskades av detta då han trodde att pakten med Nazi-Tyskland skulle respekteras. Det ryska landet skulle efter det tyska övertagandet bli en kurort för den ariska rasen och det ryska folket skulle bli slavarbetare och antingen tjäna som undersåtar eller skeppas till Tyskland som arbetskraft.
Blixtoffensiven gjorde processen kort och efter bara några månader hade tyskarna över 630 000 krigsfångar att ta hand om. En av de största militära segrarna någonsin hade precis avverkats i det som idag är Ukraina. I Hitlers byte hittills ingick staden Kiev, något som senare skulle visa sig vara en stad som hade ett fotbollslag som gick till historien och som gick ett fruktansvärt öde till mötes.
Dynamo Kiev var ett av dåtidens stora lag i den liga som huserade i dåvarande Sovjetunionen. Spelade man i Dynamo, arméns lag, så var man registrerad som officer i det ryska landet, något som inte alls stämde in på spelarna i laget som hade helt andra arbeten men som spelade fotboll i just detta lag.
När kriget bröt ut splittrades samtliga spelare från laget, vissa mer pro-kommunistiska, vissa mer ointresserade av politik än man kan tänka sig. Dock stred alla i motståndet mot tyskarna på det viset man kunde när väl kriget bröt.
Fotbollen kom till Ukraina under 1900-talets början med brittiska sjömän som låg för ankar vid staden Odessa, vissa hävdar att det var tjeckiska ingenjörer som tog med bollen när de arbetade på stora industriprojekt i de ukrainska delarna.
För ukrainarna var de första månaderna under ockupationen en mardröm av svält och enorm brutalitet. Det enda som fanns kvar som förenade folket var kärleken till fosterlandet. Det ska inte förknippas med kärleken till det kommunistiska Ryssland, vilket Ukraina aldrig känt sig som en del av.
Att återställa delar av den industriella infrastrukturen var ett målen för ockupationsmakten samt att försöka ”normalisera” livet i staden. En idrottsintresserad bagare, Iosif Kordik, basade över ett bageri som kallades bageri nummer 3. Där samlade han ihop flera betydande idrottsmän och det var här han och målvakten, Nikolaj Trusevitj, skapade FC Start, laget som trotsade nazisterna.
7 juni 1942 skulle den första officiella matchen spelas mellan FC Start och Ruch meddelade tyskarna. Nikolaj Trusevitj hade tillsammans med en kamrat hittat kvarglömda röda tröjor i ett lager som man använde som matchtröjor, som målvaktströja använde han själv en långärmad ylletröja som var svart med röda streck på. Skor och övrig utrustning bestod av de som man kunde tänkas använda, benskydd var det inte tal om, dessutom var reglerna sådana att man bara fick använda elva spelare, inga avbytare fanns att tillgå vid skada samt att målvakten fick klara sig bäst den kunde i sitt egna straffområde.
Förutom sina åtta kamrater från Dynamo Kiev hade man hittat tre spelare från dåtidens Lokomotiv, tillsammans bildade man en elva som arbetade 12-timmarsskift på bageriet. Ruchspelarna hade vanliga arbeten och fritid samt var betydligt mer välnärt, utvilat och i bättre form. Efter att den rumänske domaren blåst igång spelet spelade detta ingen roll, FC Start var överlägset, tekniskt och taktiskt, man spelade den berömda W-formationen. 7-2 skrevs slutresultatet till.
Därefter mötte man olika garrisonslag från både Ungern och Rumänien, motståndet pulveriserades med 6-2 och 11-0. Efter varje vinst så ökade Kievbornas självförtroende, trots att tyskarna satte en entréavgft på 5 rubel avskräcktes inte den ukrainska publiken att se sina hjältar.
Den 17 juli 1942 mötte man sedan ett tyskt garrisonslag, PSG, något som tyskarna trodde skulle kuva Kievborna lite vid en förlust, men resultatet blev 6-0 till FC Start vilket oroade tyskarna rejält. Hur kunde man förlora mot ett så mediokert land och lag?
Ett ungerskt lag, MSG, bestående av ett antal tidigare professionella spelare togs in i Kiev för att visa var skåpet skulle stå. FC Start visade sig dock göra processen kort och vann komfortabelt med 5-1. Både tyskarna och ungrarna insisterade på en returmatch, vilket myndigheterna såklart ordnade fram bara ett par dagar efteråt. Matchen blev en kraftmätning för FC Start p g a hettan samt ett 12-timmarspass i bageriet som uppvärmning. Ungrarna bytte ut ett par spelare för att säkra upp en seger, men FC Start tog ledningen med 3-0 och höll sedan ut till slutet med 3-2 som slutresultat.
Det sista tyskarna önskade sig var detta scenario. Laget hade blivit folkhjältar och Kievborna samlades och talade om ”vårt lag” där stämningen i staden hade förändrats. Hitlers och Luftwaffes officiella lag kallades Flakelf. ”Flak” är en förkortning för luftvärnskanon och ”elf” betyder siffran elva. De ansågs som oövervinnliga och tyskarnas vita riddare, laget bestod av både piloter och luftvärnsbatterister. Den 6 augusti 1942 skulle FC Start möta Flakelf och deras svit skulle ta slut där, eller? Publiken var inte lika stor som vanligt, delvis p g a att stora massor av tyskar tog plats på läktaren. De var där för att bevittna sin moraliska och fysiska överlägsenhet. Matchen skulle bli förstasidematerial i pressen, nyheten skulle spridas över hela landet. Något gick dock fel. Riktigt fel. FC Start vann sin hittills enklaste match med 5-1.
Nyheten spred sig snabbt över staden. Start hade slagit Flakelf, men redan dagen efter började affischer att sättas upp i staden med budskapet i stora bokstäver: ”Revansch”. Lagen skulle mötas igen och budskapet kunde det flesta läsa mellan raderna, tyskarna tänkte vinna matchen till vilket pris som helst. 72 timmar efter förnedringen skulle man spela igen. Fotbollen intog en helt annan dimension från och med nu. Zenitstadion skulle vara platsen för revanschen.
På matchdagen spreds rykten att Flakelf flugit in internationella spelare endast för denna match. Domaruppdraget denna gång gick till en tysk, inte som tidigare då det oftast var ”neutrala” rumänska domare.
I omklädningsrummet spreds spänningen. En man äntrade det och talade på felfri ryska, långsamt utan att höja rösten samt artikulerande varje stavelse: ”Jag är domare i dagens match, jag vet att ni är ett mycket bra lag. Var vänlig och följ reglerna, bryt inte mot dem, och före matchen skall ni hälsa era motståndare på vårt sätt.” Tonen var artig, men meddelandet var tydligt, man skulle spela mot ett välnärt och professionellt motstånd och ha en SS-man som domare. De förväntades dessutom att göra en Hitler-hälsning inför alla och skrika ”Heil Hitler”. Förvirring utbröt när domaren lämnade rummet. Vad skulle man göra? Beslutet de fattade skulle innebära konsekvenser oavsett vad de valde.
Flakelf ställde upp i givakt innan match och sträckte ut högerarmen, slog ihop hälarna och skrek hälsningen som fick tyskarna att skrika på läktaren. Spelarna i FC Start väntade spänt och stod tysta en stund med blicken sänkt. Pausen vart längre än den brukade vara och långsamt sträckte man armen i skyn. När armen nått sin högsta punkt ropade alla unisont: ”Fitzkult-Ura!”
”Fizkult” är en sammandragning av ”fysisk kultur” och ”Ura” betyder hurra på ryska. Vilket betydde att det som skulle hända på planen hade en högre betydelse än resultatet. Precis som väntat följde tyskarna inga som helst regler på planen, dessutom skulle alla försök att svara med samma mynt från FC Startspelarna innebära en säker utvisning. Den förste att råka ut för en omild behandling var, inte oväntat, målvakten, Trusevitj, som dök framför fötterna på en tysk anfallare som inte höll igen utan med full kraft sparkade honom i ansiktet vilket gjorde honom medvetslös i flera minuter. I anfallet efter gjorde tyskarna mål på en groggy målvakt. Spelet och slakten på spelarna fortsatte ute på planen, men räddningen skulle komma.
Ivan Kuzmenko, som tränade med en boll som vägde tre gånger mer än en vanlig boll, vräkte iväg ett skott strax efter mittlinjen som flög rakt i mål över en häpen tysk målvakt. Start hade otroligt nog kvitterat, publiken skrek, de tyska digniteterna på läktaren undrade vad som hade hänt? En omedelbar förvirring skedde bland de tyska spelarna som Startspelarna snabbt utnyttjade. Yttern, Gontjarenko, dansade förbi flertalet motståndare och undvek att bli kapad gång på gång, på slutet nästan promenerade han in i mål med bollen. Strax innan halvtidsvisslan stod Gontjarenko ännu en gång för ett mål då han drog till på volley med en försvarare i hasorna. Folk sjöng och dansade, slagsmål utbröt med den tyska publiken som bestod av soldater på permission som supit sig fulla, de tyska officerarna hånades, som svarade med att kalla in hundtrupper.
Inför andra halvlek var stämningen i omklädningsrummet på topp, man hade förnedrat motståndarna inför deras högsta ledning och sitt eget folk. Även denna gång kom en SS-officer in och förklarade att de borde förstå att de inte skulle vinna, de borde ta lite tid och tänka på konsekvenserna. Båda lagen gick ut för att starta den andra halvleken och var tagna av det antiklimax som uppstått. Spelet liknade inte alls det i första, båda lagen gjorde två mål vardera och Flakelf var aldrig i närheten av att hota FC Start.
Den slutliga förnedringen genomfördes av den yngste spelaren på planen, en försvarare vid namn Aleksej Klimenko, som dribblade sig förbi alla tyska försvarare och målvakten för att ställa sig på mållinjen med bollen, vända sig om och sparka den tillbaka mot mittcirkeln. Spelet fortsatte direkt, men kort därpå blåste domaren av matchen, innan klockan visade på 90 minuter. Han ville bespara nazisterna ännu mer pinsamheter. Start hade besegrat Hitlers egna lag med 5-3.
Vad hände sedan? Vedergällningen skulle komma, dock väntade nazisterna ett par dagar och lät dessutom FC Start spela ytterligare en match där man förnedrade Ruch med 8-0. Hade tyskarna rusat in direkt efter matchen och tagit samtliga spelare hade ett uppror startats. Istället lät man civilklädda Gestapo-officerare dyka upp vid bageriet och hämta spelarna en efter en. Spelarna fördes till högkvarteret där förhör genomfördes parallellt med tortyr. Fyra spelare, Trusevitj, Klimenko, Kuzmenko och Komarov, fördes efter 30 dagars tortyr till det ökända arbetslägret, Syrets. En spelare, Nikolaj Korotkych, avled efter 20 dagars tortyr. Resterande spelare fortsatte arbeta under ockupationsmakten på olika ställen i Kiev.
Under två dagar, 29-30 juni 1941, avrättade tyskarna 33 771 judar från Kiev vid ravinen i Babij Yar. Bilden visar en minnesstaty över alla offer därifrån.
Nikolaj Trusevitj, avrättad med ett skott i nacken i arbetslägret, Syrets, nära ravinen Babij Yar. Dog i sin målvaktströja. Ligger i en massgrav vid Babij Yar.
Ivan Kuzmenko, avrättad med ett skott i huvudet i arbetslägret, Syrets. Ligger i en massgrav vid Babij Yar.
Pavel Komarov, sattes i arbetsläger, men erbjöd tyskarna information och lyckades fly innan de ryska trupperna nådde fram till Kiev. Har ej hörts av efter kriget. Den enda som bröt ihop och bytte sida.
Aleksej Klimenko, avrättad bakifrån med en kula bakom örat i arbetslägret, Syrets. Ligger i en massgrav i Babij Yar.
Nikolaj Korotkych, dog efter 20 dagars tortyr i Gestapos högkvarter, förrådd av sin egen syster.
Vasilij Suchulev, överlevde kriget, klarade sig från arbetsläger.
Fjodor Tiuttjev, lyckades fly och gömma sig hos släktingar tills staden befriades.
Machar Gontjarenko, reparerade skor i arbetslägret, lyckades fly och gömma sig i Kiev tills de ryska trupperna tog tillbaka Kiev. Dog 1996.
Michail Putistin, överlevde kriget, klarade sig från arbetsläger.
Michail Melnik, överlevde kriget, klarade sig från arbetsläger.
Georgij Timofejev, överlevde kriget, klarade sig från arbetsläger.
Elva personer som inte spelade för pengar eller för berömdhet. De ville känna sig som människor och känna sitt värde igen i ett läge där en ockupationsmakt försöker trycka ned dig och förminska dig. De gav sitt folk och sig själva en känsla som ingen kan ta bort från dig. För en kort stund under en mörk tid i Europa spreds glädje. Tack Dynamo Kiev för att fotboll kan ses ur flera perspektiv.
Händelserna inspirerade bland annat till denna halvmediokra film: http://www.youtube.com/watch?v=wbALYBSFlXY
Källor:
Andy Dougan, ”Dödsmatchen- fotboll i nazismens skugga”, ”Dynamo-triumph and tragedy”och” Histoire du "Match de la morte”.