Lillebrorkomplexet
Vi behöver väl inte hålla på fram och tillbaka om vem som är storebror och vem som är lillebror. För mig kvittar det om vi varit det bästa laget de senaste 6 åren och om vi gått om i antal scudetti, Inter är och förblir lillebror – det är lite av charmen med just Inter.
Juventus i all ära – det lag jag har absolut svårast för har alltid varit och kommer alltid att vara AC Milan. Ingen förlust känns så jobbig som mot Milan. Ingen vinst känns så skön. Varför dessa känslor för Milan? Alla bottnar i lillebrorkomplexet som många Interisti lider av. Det finns flera skäl:
President Berlusconi
Antagligen den främsta anledningen till mitt otycke för de rödsvarta. Det är inte för att han har gjort Milan till ett storlag och för att han kunde köpa allt han ville. Nej, det är anledningen till varför han gjorde det. Berlusconi använder bara Milan för sin egen vinnings skull. När politiken går bra så tappar helt plötsligt den gode Silvio intresset för sitt lag (se bara på de senaste åren). Att hans politiska åsikter dessutom är så långt bort från mina som man bara kan komma, att han är en low class slusk som ligger runt med minderåriga flickor, är rasistisk och att han använder högklackat för att inte se så putteliten ut hjälper honom inte.
Man kan säga mycket om Massimo Moratti (de flesta av er har redan gjort det i Håkan Diks krönika om Il Calcios familjer) men där har vi en president som verkligen älskar sitt lag och som år efter år engagerar sig i de svartblå. Därför kommer don Massimo alltid att ha min respekt.
VD Galliani
Det är inte för att han är vice-president för Milan som jag ogillar honom. Det är för att han var det samtidigt som han var president för FIGC (italienska fotbollsförbundet) under en period då Juve och Milan fick sjukt mycket fördelar. Känns typsikt italienskt att ordförandet för en av landets största klubbar skulle få styra i fotbollsförbundet också. Intressekonflikt någon? Galliani fick sparken med omedelbar verkan när Calciopoli uppdagades och blev dessutom avstängd från all fotboll i fem månader.
Spelarövergångarna
Att spelare byter klubb är något vi helt enkelt får leva med. Men varför väljer de medvetet klubbar som de vet kommer att såra fansen som tidigare ropat deras namn med kärlek? Listan kan göras lång på spelare som gått från Inter till Milan: Meazza, Pirlo, Seedorf, Vieri, Ronaldo och nu Zlatan. Vad har vi fått? Helveg...
Imagen
Milan (och Juve) sticker ut rätt mycket med att påstå sig vara gentlemannaklubbar. När Inter derbybesegrade Milan senast så påstogs det att Inter i allmänhet och Matrix i synnerhet visade low class när man firade bärandes en Berlusconi-mask. Och det tog fyr i helvetet när Mourinho höll sitt zero tituli-tal. Men då har många Milanisti glömt Gallianis ständiga påhopp, de rödsvarta spelarnas hån efter en derbyvinst framförallt så har man förträngt Ambrosinis firande av Milans senaste CL-seger. ”Men banderolen fick han av några fans, han såg inte vad det stod på den.” Gentlemän. Yeah right...
Särbehandlingen
Genaro Gattuso missar en dopingkontroll, några år tidigare hade Man Utd:s Rio Ferdinand råkat göra samma sak och blev avstängd i 8 månader. Gattuso? Han kom undan med att påstå att hans enda doping var chili... (Detta skedde under Gallianis period som ligaordförande)
Vi har tjatat igenom detta förut men vi kan ta det igen: Muntari snuddar vid Catania-spelare med handen. Straff: 3 matcher. Sneijder applåderar sarkastiskt mot domaren. Straff: 3 matcher. Eto'o skallar en Chievo-spelare i magen. Straff: 3 matcher. Chivu står för Serie A:s fulaste insident för hela säsongen när han boxar en Bari-spelare i huvudet. Straff: 4 matcher. Alla dessa regelbrott betecknas som som unfair play då alla utom Muntaris varit utanför spel. Muntaris och Sneijders är ett skämt. Eto'o och framförallt Chivu borde kanske haft längre.
Zlatan boxar en Bari-spelare på njurarna med knuten näve. Bollen är inte i närheten. Straff: 3 matcher. Men efter överklagande: 2 matcher! Och enligt insiders inom Milan skulle det bara ha blivit 1 match men man fruktade för många protester då han fått medverka redan i helgens Milanoderby. En helt annan regelbok gäller här tydligen.
Medierna
”Som 20-åring berättade Zlatan för mig att hans dröm var att spela för Inter”, skrev Wegerup i boken ”Zlatan är Zlatan”. Tre år senare har hon ändrat sig, nu var det Milan han drömde om. Trots att vi alla vet att han är Interist sen barnben. Att man är mediernas gullegris i Italien kan man inte mer än vänta sig då Italiens premiärminister Berlusconi förutom att äga Milan även äger Mediaset (däribland de flesta TV-kanalerna och några tidningar). Och att man gullas med i svensk media kan man också förstå då Sveriges största stjärna spelar i laget. Så var det när han spelade i Juve, så var det i Inter och så var det i Barca också. Men aldrig tidigare har jag upplevt att jounalister i Sverige ändrar historien bara för att det ska se bättre ut idag. Wegerups medvetna tabbe är bara en i mängden.
***
Detta är bara några exempel av Lillebrorkomplexet som gör det så svårt för många Interisti att gilla Milan. Det finns en hel del bubblare som lätt hade platsat på listan så som ”we're fine as we are”, ”Il club píu titulato...”, "upplösningen av fossa di leoni", ”Totonero”, ”Milan-fansens hånfulla farväl av Maldini” etc. etc. Som avslut vill jag ändå tillägga att trots mina känslor för Milan så hyser jag en stor respekt för dess fans (har en hel del vänner som är milanisti), de flesta spelarna (Maldini, Baresi m. fl. är legender, 'nuff said) och (den större delen av) lagets historia (som inte är befläckat av skandaler). För i slutet av dagen behöver Inter sin storebror Milan – att vara lillebror - det är lite av charmen med just Inter.