Live ifrån Milano: När drömmar blir verklighet
Som supportrar är vi folk som drömmer mycket. Vi drömmer om titlar och fantastiska matcher. Vissa drömmer om att säkra kontraktet som innebär fortsatt spel i högsta divisionen ett år till och andra drömmer om att ta sig upp till en högre division. Vi drömmer om att få träffa våra stora idoler, för att få krama om dem så vi kan berätta hur mycket de betyder för oss. Vi drömmer om att en dag skrapa ihop tillräckligt mycket pengar för att en vacker dag kunna åka ned till landet där laget i våra hjärtan spelar så att vi kan få se våra hjältar live på någon arena i Europa.
I en värld, där det finns många som har svårt att ordna mat på bordet åt sina familjer så anser jag mig vara en väldigt lyckligt lottad person som kan sätta mig på ett flyg ned till Milano för en weekend, när jag kom hem för bara en månad sedan efter en vecka i samma stad. Det pratas här och var om narcissistiska kommentatorer som arrangerar 3-dagarsresor för 11 000 kronor vilket är en skam när man redan sitter på en hög lön och bor i ett av Stockholms finaste områden. Men känner man att det är så man vill arrangera saker och ting när man troligen sitter på de fetaste kontakterna som man kan ha inom fotbollsvärlden så får det vara så. Jag skiljer mig dock från den skaran och det är jag stolt över.
Det finns många av oss som lever för den här sporten på ett eller annat sätt och jag vill ge alla insatta supportrar som hjälper folk att fixa resor för lägsta möjliga pris stort cred för att de inte blir giriga. Dessa personer vet värdet av att se en persons leende första gången han går in på en arena som han tidigare bara har sett på TV. Vid min förra resa fixade jag 16 biljetter till Inter-Juventus á 300 kr styck. Jag hade självklart kunnat ta en högre summa för pengarna för att på så sätt göra min egen resa billigare, men är det verkligen värt det? För mig är det av större värde att se en av mina läsares stora leende när han går in på ett fullt Meazza för att se sitt lag spela. Ett minne för livet för den personen som man har varit en del av. Ett minne för livet för en person som du troligen alltid kommer att ha ett starkt band till. Precis som gårdagen kommer att bli ett minne för livet p g a vad vi fick uppleva. Efter matchen mot Bayern Munchen på Allianz Arena så skrev jag följande text:
"Jag skulle likt en narcissistisk liten självgod kommentator kunna försöka använda faktumet att jag var på plats för att försöka ställa mig över alla mina bröder och fotbollsfantaster som inte var med mig, eller som inte har upplevt något som jag har. Men detta är en glädje som jag vill dela med mig av till ALLA. Ni var inte på plats, men ni var med oss med era hjärtan. Ni led lika mycket som oss och känner samma glädje som oss. Vi är bröder och vi delar vår glädje, vår sorg och vår tro."
Ett citat som jag använder idag med. Det här är en text av en supporter för supportrar om en upplevelse som jag unnar er alla:
Jag bestämde mig för två veckor sedan att jag skulle ned till Milano igen. Studiebidraget skulle komma precis innan och flygpriserna var väldigt förmånliga. 600 kronor för flyget, 600 kronor för två nätter på hotell och planerna var satta i verket. Jag började prata med andra personer för att få dem att boka också och fick med mig vår forumadmin Mahyar Ghorbani samt hans bror. Jag delar hotell med Danny Hansen ifrån FCIM1908 och vi skulle alla åka ifrån Skavsta samtidigt. Då jag under min förra resa hade bilder ifrån möten med Sneijder m.fl. så var Mahyar väldigt sugen på Appiano Gentile för att få en chans att träffa sina hjältar. Eftersom det var dagen innan match och morgonträning så trodde vi absolut inte vi skulle hinna dit så vi tänkte inte på Appiano förrän vi gick in på internet dagen innan och såg att det minsann var eftermiddagsträning.
När vi var på Skavsta så sade Danny att det var presskonferens klockan 13:00 vilket gjorde att det hade varit konstigt om träningen var senare än den. Därför bestämde vi oss för att ta oss till Appiano så snabbt som möjligt. Efter att ha käkat på stationen Cadorna där vi sedan tog tåget mot Laveno så kom vi fram till stationen Mozzate. Ifrån Mozzate så kan man antingen ta en buss och sedan ta en kvarts promenad till Appiano, eller så ringer man svarttaxi-damen som huserar där. Vi valde att göra det senare.
Väl framme vid Appiano så missade vi precis Ranocchia som kom utkörandes. Jag hade redan träffat Andrea men det var synd för Mahyar och Danny som nog hade velat träffa vår nummer 23. Det visade sig dock att vi inte hade gått igenom vår insomnia och långa resa utan vila i onödan. Kort därefter kom den unge Coutinho i sin bil och bjöd på många leenden, alla fick autografer och bilder vilket gjorde folket nöjda. Jag frågade också Coutinho om han skulle spela mot Udinese men han sade nej och det tar jag som att man inte vill riskera den unge brassen.
Därefter åkte Cambiasso ut och en något stressad Cucho skrev halvhjärtat autografer till alla. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till när Cambiasso kom och tappade helt fokus på att en tröja med "Cambiasso #19" låg i min väska. När jag kom på det så tog jag nog den snabbaste löpningen jag gjort i mitt liv för att hämta tröjan och sedan be Cucho att skriva på den. Något som han också gjorde innan han drog vidare.
Därefter följde Viviano som också bjöd på foton och autografer, samt Jonathan som inte var lika dryg som förra gången utan också ställde upp på att ta bilder och skriva autografer. Viviano sade att han mådde bättre och förhoppningsvis är han på väg tillbaka. Vi fick sedan finbesök av den galne Filippo Tramontana som kommenterar matcherna för Diretta Stadio. Han var väldigt schyst och bjöd på leenden samt foton. Han utstrålade glädje och var allmänt social!
Fler och fler började åka vidare, bl.a. en familj som hade väntat på anfallarna ett tag. Kort därefter kom Milito åkande och trots den svåra tid han går igenom just nu så hyllade folk honom hela tiden. Han tackades för trippeln, kallades en campione och man sade även att trots den tuffa tid han har så kommer det komma för honom och att fansen står bakom honom. Det var fint att se och Milito verkade bli glad. Ikväll väntas han starta så vi får hoppas han gör det för supportrarna.
Kort därefter glider Pazzini in och stannar, den gode Pazzo visade varför han är tjejernas favorit. Han hade matchat hela sin klädsel i grå färg och hade klädde sig elegant. Han log och tjejerna blev som tokiga för hans blick och ögon. Pazzo var mer social än Milito och när jag frågade om han kunde göra sin målgest när vi tog bild så skrattade han bara och sade att han inte gör den utanför planen. Jag fick min andra matchtröja signerad av Pazzo som skrev den snyggaste tröjautografen och jag var nöjd som fan.
Kort därefter så kom stunden som vi alla hade drömt om eller någon gång sett framför oss. Tyvärr så hände samma sak igen att en familj som sade att man enbart väntade på Zanetti, nöjde sig med att ha träffat Milito & Pazzini och åkte iväg. Zanetti kom bara kort därefter åkande i en väldigt stor Mercedes. Vi visste inte riktigt heller hur vi skulle agera här men att se hur Danny som är 32 och Mahyar som är 16 i princip reagera på samma sätt var fantastiskt. Att sedan själv få gå fram, växla ett par ord med kaptenen, krama om honom och ta en bild.. Det är en känsla som inte kan beskrivas med ord. Zanetti var väldigt glad och social som man kunde vänta sig. Han bjöd på ett långt skratt åt en annan kille som visade honom en bild på någon bekant och det var magiskt att få närvara när det hände. Vi förstod nog inte hur stort det var förrän vi satte oss på tåget och började kolla på bilderna.
Kvällen avslutades med en fantastisk pizza på Via Spontini som är en bakgata på den långa shoppinggatan Corso Buenos Aires, en pizzeria som nog har den godaste pizzan jag ätit någonsin. En helt fantastisk smakupplevelse som rekommenderas till alla!
Idag har vi gått runt i Milano, tagit lite bilder och köpt matchbiljetter. Det verkade vara svenskträff på Football Team-butiken där vi såg två svenska Juventini och vi träffade även föräldrarna till en 10 årig Interista. Vi rekommenderade Zanettis tröja till de två föräldrarna som nog blev lite tagna av att vi kom fram och började prata svenska med dem. Snart är det dags att bege sig mot arenan. Med tanke på gårdagens tur så hade det varit rätt typiskt om vi nu förlorar stort. Men om vi vinner så ska turamuletten Mahyar med på varje resa.
Avslutningsvis så vill jag säga till alla, att man kan drömma i en längre tid. Men har man möjligheten att ta sig ner så kan man göra det mesta för att faktiskt förvandla drömmen till verklighet. Min fjärde gång på Appiano fick jag äntligen träffa kaptenen. Har man möjligheten att ta sig ned för att se sitt lag spela så gör det eftersom det inte finns någon bättre känsla än den. Det föder ett sug och en abstinens att återvända, en abstinens som är omöjligt att stävja om man lever för det här. Det är vi många som gör och jag hoppas den här texten bidrar till att göra fler sugna på att åka ned och se sina lag spela och försöka besöka träningsanläggningarna. Alla prossima!
Siavoush Fallahi2011-12-03 18:00:00