Mercato-soppan: Viviano
Knappt hade tränarsoppan lösts för Inter förrän nästa delikata soppa serverats för de svartblå när man som en skänk från ovan (?) fick målvaktstalangen Emiliano Viviano.
2008 var lite av ett genombrottsår för den unge jätten (1.95) från Firenze. Han imponerade stort med sitt moderna målvaktsspel i jojo-laget Brescia, där han stått sen två säsonger tillbaka, så pass mycket att flera storklubbar slickade sig runt munnen vid tanken om att få värva ”den nya Buffon”. Men det var Inter som agerade snabbast och erbjöd Brescia ett förslag de inte kunde tacka nej till, ett delägarskap och 3.5 miljoner euro för den unge Viviano. Brescia fick alltså en hel del pengar för en orutinerad men talangfull målvakt samt ett löfte om mer när han skulle köpas ut, dessutom fick de behålla honom, win-win-win för Brescia men även för Inter som knöt till sig en av stövelns största målvaktstalanger.
Men inget varar för evigt, speciellt inte för en liten klubb som Brescia, och redan året därpå kunde Bologna köpa upp Brescias 50 % och rätten till spelaren. Emiliano blev direkt Bolognas förstemålvakt i Serie A och imponerade stort på alla. Lindansarlaget Bologna fick plötsligt en ny stabilitet och man kunde undvika nerflyttningsstriden som tidigare hade varit bolognäsernas permanenta tillvaro. Alla kunde se att Viviano var ämnad för större uppgifter än Bologna, men var han redo för ett lag som Inter?
I Inter hade Julio Cesar, som under början av 00-talet konkurrerat ut ikonen Toldo, hela tiden tagit ett kliv uppåt i sin utveckling. Och samma säsong som Viviano imponerade stort i Bologna så stod Julio Cesar för en helt fantastisk säsong där han ledde Inter till den första italienska trippeln och han hyllades av alla experter som världens bäste målvakt – så frågan står kvar: var Viviano redo för ett lag som Inter?
Delägarskapet mellan Bologna och Inter gick ut till midsommar i år och det vanligaste scenariet är att klubbarna i förväg bestämt sig för en deal. Är spelaren i fråga inte storklubbsmateria så går han till den mindre klubben för en billig penning – men är han the bees knees så pungar den större klubben ut lite extra cash som kompensation till det mindre laget. Nu var situationen känslig, Viviano ÄR the bees knees men han är inte bättre än en av världens bästa och stabilaste målvakter så Inter har ingen direkt nytta av honom. Han är alldeles för bra och alldeles för ung för att ruttna på en bänk som andremålvakt. Men samtidigt är han också alldeles för bra för att rea ut till Bologna bara sådär så klubbarna kunde inte hitta någon lösning vilket ledde till den väldigt italienska tvistlösningen: blind budgivning. De flesta vet hur en blind budgivning går till, det säger sig själv: de två sportcheferna skriver ner en siffra på en lapp, lägger den i en kuvert och sen ser man vem som skrev högst siffra och det laget får spelaren.
Vanligtvis ska storlag som Inter kunna buffla sig till en spelare på detta sätt då man är ekonomiskt starkare men i Vivianos fall så hade Bologna en eknomisk uppbackning av ingen mindre än nyrika Roma som ju letar efter en stabil målvakt nu när deras one hit wonders i mål slocknat. Så när man gick till den blinda budgivningen så gick man dit som jämlikar och det mesta tydde ändå på att Bologna skulle vinna den: Inter vill ju inte pröjsa hur mycket som helst för en spelare man egentligen inte vill ha.
Vad som sedan händer vet vi alla redan om: Bolognas sportchef Pendrelli skriver siffran 4.7 M € fast på fel ställe på lappen samtidig som Inters sportchef Branca skriver ner 4.1 M € på rätt ställe och Inter får en blivande världsmålvakt till reapris samtidigt som Bologna (och Roma) undrar vad som egentligen hände.
Det kan vi också fråga oss (fast i ett annat tempus): vad händer nu? Jo, Inter sitter med två förstamålvakter (Julio Cesar och Viviano), en stabil andramålvakt (the Castle) samt en rutinerad tredjemålvakt (Orlandoni) – lite overcrowded helt enkelt. För många är valet enkelt: sälj Viviano till den som är beredd att betala ett ordentligt pris. Men för andra är valet inte lika lätt: Julio Cesar har inte varit lika stabil som tidigare år, de flesta har fortfarande bjudningarna till Mario Gomez’ två mål i åttondelen rätt fräscht på näthinnan samtidigt som brassen inte blir yngre (snart 32) även om han fortfarande är rena rama ungdomen för en målis. Skulle man skeppa över Cesar till en storklubb som jagar en grym förstakeeper så har man trots allt en värdig ersättare i Emiliano Viviano som snart väntas även pensionera azzurri-ikonen Buffon i landslagsmålet. Men behåller man Cesar har man en av världens fem bästa målvakter kvar med en förhoppningsvis stor revanschlusta för sin halvknackiga säsong.
Som tur är slipper vi fans blanda oss i denna soppa och jag kan verkligen inte påstå att jag avundas de beslut som Gasperini, Branca och Moratti måste ta de närmaste veckorna. Vad tycker ni att ledningen bör göra med målvaktsfrågan?