När jag svor i kyrkan
Hitta den bästa fotbollsupplevelsen i London.
Om du är på jakt efter den bästa fotbollsupplevelsen i London så ska du inte till Stamford Bridge, Emirates eller Millwalls The Den utan till en kyrka i centrala Londonområdet Farringdon. Hit gick jag varje söndag under mina tre års studier i London och syndade med svordomar i kyrkans föreningslokaler.
St.Peters Church på Clerkenwell Road är Londons italienska kyrka men också hemmet för Inter Club London. Här sändes alla Inters matcher. Kyrkan radade upp instabila plaststolar, ställde in Sky Italia och sålde salsiccia-paninis och Peroni öl. Här var engelska inte uppskattat så man fick fila på italienskan. Under en Champions League-match eller ett derby kunde 200 fans tryckas in i den lilla lokalen. Publiken var en vacker blandning av pensionärer, finansmän och rörmokare. Alla hade en gemensam sak och det var kärleken till Inter.
När det var som fullast var stämningen väldigt speciell. Det luktade alltid svett blandat med cigaretter och längst bak kunde inte ens bollen skymtas på den lilla skärmen. Varje gång det blev en målchans så blockerades vyn av hoppande italienare. Men man trivdes ändå. Som svensk så accepterades man så fort man hade blått och svart på sig. Alla kände en stark samhörighet i gruppen. Om Inter förlorade så lindrades smärtan när vi var tillsammans, när Inter vann så blev det kramkalas och ren lycka.
Som tur var fick jag uppleva säsongerna 2007/2008, 2008/2009 och 2009/2010. Det började med slutet av Mancinis gyllene tid i Inter och slutade med finalen i Madrid.
Interkyrkan har satt sina minnen och det är stället jag saknar mest från min tid i London.
Jag minns när jag tog med min syster till sista matchen anno 07/08. Efter Zlatans första långskott så blev det ren eurofori, en sorts mosh pit. Jag fick en plaststol i huvudet och min syster hittade jag en minut senare i chock, tack och lov oskadd liggandes på golvet några meter bort.
Jag minns mannen som var olyckligt kär i Luis Jimenez och alltid ville att han skulle bytas in av oförklarliga skäl. Han skrek Jimenez hela matchen tills han blev inbytt. Då blev han desto tystare när han insåg att han inte var frälsaren. Men veckan efter så satt han där och skrek efter Jimenez igen.
Jag minns blickarna en man fick när han sa något ont om Il Capitano.
Jag minns vägen mot trippeln anno 2010. Sneijders forcering mot Dynamo Kiev som räddade oss kvar. Eto’os kontringsmål mot Chelsea. Och sedan Militoshow mot Siena, Roma och avslutningsvis Bayern München. Till finalen fick man komma två timmar tidigt för att få sittplats. Efter slutsignalen fortsatte festen på Trafalgar Square. 22a maj, ett minne för livet.
Bege er till Clerkenwell Road 136 om ni är i London. Upplev fotboll när den är som bäst utanför Italiens gränser. För eget välbefinnande undvik Juve/Milan-färger.
Bildkälla: http://www.regista-blog.com
