Lagbanner
Resekrönika, Bortamatch München del 1: När laget behövde oss som mest

Resekrönika, Bortamatch München del 1: När laget behövde oss som mest

Inte ens i våra vildaste drömmar kunde vi tro att vi skulle få uppleva något så magiskt och så fantastiskt som vi fick uppleva en vacker vårkväll i München. Historia skrevs på Allianz Arena och vi var där och fick uppleva detta. I denna krönika ska jag med hjälp av Parma-redaktionens Cihan Dalaba (som också var med på resan) försöka dela med mig av ALLT som hände på vår resa i München.

Året 2011 var jag, efter att ha jobbat en del, en av få som var priviligerad nog att kunna åka ner för  att se dubbelmötet i Champions League mellan Inter och Bayern München. Som jag skrev i min blogg under resan: "Jag skulle likt en narcissistisk liten självgod kommentator kunna försöka använda faktumet att jag var på plats för att försöka ställa mig över alla mina bröder och fotbollsfantaster som inte var med mig, eller som inte har upplevt något som jag har. Men detta är en glädje som jag vill dela med mig av till ALLA. Ni var inte på plats, men ni var med oss med era hjärtan. Ni led lika mycket som oss och känner samma glädje som oss. Vi är bröder och vi delar vår glädje, vår sorg och vår tro." Men vår resa börjar i Milano.

23/2, kl. 22.20 - Milano, Stadio Giuseppe Meazza

 
100 Svenska Interisti hade samlats i Milano för att se sitt lag spela mot Bayern München hemma på Stadio Giuseppe Meazza. Efter 90 minuter stod det fortfarande 0-0 efter chanser åt båda hållen. På övertid så står Julio Cesar för en jättetabbe på Robbens skott och Gomez kan retfullt enkelt peta in 0-1 och där tog årets Champions League-dröm slut för många. Jag fick tårar i ögonen när jag trots den tunga känslan av att ha åkt ifrån Sverige och ha sett mitt lag förlora på ett så bittert sätt, kunde känna glädje när jag stämde in i sång med Curva Nord drog igång en patenterad ”Ale, ale ale…Inter, Inter” när domaren blåste av. 

Stämningen efter matchen var dämpad på vägen ifrån arenan till tunnelbanestationen Lotto. Inte många ord sades och när vi kom ned till tunnelbanestationen så var vi tvungna att vänta på några eftersläntrare. Till vår stora förvåning kom ett gäng med leenden på läpparna och berättade om att man hade sett Samuel Eto'o i sin bil och tagit ett kort på honom. Något positivt att ta med ifrån resan och någon yttrade orden: "Stackarn såg helt förstörd ut". Tre veckor senare skulle Samuel Eto'o visa varför han har vunnit tre Champions League-titlar och två tripplar efter varandra.


(Klicka på bilden för att förstora)

15/3 - Returmatch i München
 
Cihan: Dags för returmatch i Champions League-åttondelen och det var ganska tidigt klart att Jojje ville åka ned och stötta laget i München. När det dessutom blev klart att flygresan skulle bli ganska billig så blev det hela hundraprocentigt. Men det skulle krävas en tuff övertalning av Sia för att han skulle hänga på eftersom han mer eller mindre hade förstört sin skolgång vid resan till det första mötet. Men när Jojje menade på att "Det är nu laget behöver oss som mest" så vaknade ultrán inne i Sia till liv och han såg sin dröm om att stå på Curva Nord i en bortamatch bli sann på en arena som han alltid hade velat besöka.
 
Biljetterna beställdes från Italien och hotell bokades och det var bara att invänta Dagen D. Kvällen innan resan träffades tre fjärdedelar av resesällskapet hemma hos Jojje för att ladda upp och det blev bland annat lite TV-spelande innan det var dags att försöka få sig lite sömn.
 
Morgonen efter ringde väckarklockan vid 06.40 och det var dags att gå upp för att hinna med flyget som skulle lyfta tre timmar senare. Efter att ha skämtat lite med Sia om att vi hade försovit oss och efter att ha packat ned det sista så bar det av; från Sundbyberg, via Tumba för att plocka upp Serhat, till Nyköping och flygplatsen Skavsta. Det hanns med lite frukost på McDonalds strax utanför Nyköping och trots att Jojje besviket fick nöja sig utan pannkakorna (då grillen var trasig, vem f*n grillar egentligen pannkakor?) så var frukosten uppskattad. Det fick igång samtliga som nu började ladda för resan och den stora höjdpunkten, matchen mellan Bayern München och Inter.
 
Väl framme på Skavsta visade det sig att trots att vi varit ute i god tid var vi minuter från att bli nobbade att få boarda planet. Då det inte blivit mycket sömn under natten så handlade flygresan mest om att ladda batterierna så man kunde vara pigg inför det som stundade. Det som noterades genom fönstrena var ändå att husen såg ut som Lego. När vi landade i Memmingen, väster om München visade det sig att husen inte alls var av Lego så Jojjes pilotdrömmar gick tyvärr i kras...

Håll med om att husen faktiskt ser ut som Lego... (Klicka på bilden för att förstora)
 
Flygplatsen i Memmingen var verkligen inget skrytbygge; omgivningen var närmast lantlig och gemytlig men det absolut värsta var ändå den obehagliga stanken av gödsel som träffade våra näsborrar så fort vi klev av planet. Memmingen ligger drygt 1,5 timme utanför München och det smidigaste sättet att nå storstaden från flygplatsen är att ta bussen. Det som noterades under den långa bussresan var hur rent och fräscht omgivningen var. Vi började dock bli smått rastlösa så någon nämnde att vi skulle leka en lek för att få tiden att gå fortare. Sagt och gjort och det blev en lek där man skulle komma på spelare på en viss bokstav och om man misslyckades så skulle man få samla ihop bokstäverna och omoget nog koras till en k*k. Stackars Serhat rök först, därefter följde Sia och efter en hård kamp med Jojje så stod till slut Cihan som segrare.
 
Till slut var vi framme i München och bussen släppte av oss vid centralstationen. Serhat lyckades få tag i en taxi och till Jojjes stora lycka var taxichauffören likt honom grek. Efter att taxichauffören skämtat om våra mixade nationaliteter och kallat oss för en cocktailmix så fick vi ite tips om vad vi skulle hitta på och undvika medan vi blev skjutsade till vårt hotell. Hotellets namn var passande nog Hotel Italia och trots att området inte var det bästa (ni som har varit i Tyskland vet vad jag pratar om) så visade sig hotellet vara fräscht efter att vi checkat in och kommit upp på våra rum.
 
Efter att ha duschat och vilat upp sig började magarna att kurra. Då vi hade separata rum var vi tvungna att få kontakt med varann för att se om de andra var klara och planera vart vi skulle äta. Jojje skämtade med Serhat när han låtsades ringa från receptionen och pratade tyska; en trött Serhat köpte det hela innan Jojje brast ut i ett storgarv vilket avslöjade honom.
 
Det blev en stunds promenerande och funderande innan vi bestämde oss för pizza, passande nog även detta, på ett italienskt ställe men tyvärr visade sig servicen vara allt annat än bra. Lågvattenmärket var när en av servitörerna började skratta hånfullt när vi sa att vi var där för att heja fram Inter i matchen mot Bayern München, då han påstod att Inter skulle få storstryk.
Efter maten kollade vi in läget i närområdet innan det bar av mot hotellet för att på allvar ladda upp inför matchen. Vår grekiske taxichaufförsvän skulle komma vid 18-tiden för att köra oss ut till mäktiga Allianz Arena. 

När klockan så närmade sig 18 började det bli dags att göra sig i ordning, kamerorna var laddade, biljetterna låg i fickan, matchtröjorna och halsdukarna var på och det var dags att ge sig av mot resans stora höjdpunkt, returen i åttondelsfinalen mellan Bayern München och Inter.


Europas utan tvekan häftigaste arena. (Klicka på bilden för att förstora)

Sia: Efter den långa taxifärden och att ha sett den mäktiga arenan från långt håll var vi äntligen framme. Nu slog nervositeten in om våra biljetter. Var de äkta? Hade vi farit all denna väg för att inte komma in på arenan? Cihan, Jojje och Serhat begärde att jag skulle kolla och skickade iväg mig till ett gäng Interisti för att kolla. 
 
Ett möte med Irriducibili:
Jag gick fram till en av killarna och berättade lite kort om att vi var Interisti som hade rest ifrån Sverige och om vi kunde få kolla på deras biljetter eftersom vi ville veta om våra var äkta. Killarna visade sig vara väldigt trevliga, de tog ut sina biljetter och efter en kort jämförelse så kändes det som att någon lyfte bort en tiokilosvikt ifrån min rygg. Biljetterna såg identiska ut och vi skulle komma in på arenan. Efter biljettkollen så var jag tvungen att fråga om gänget var ifrån Curvan vilket det visade sig att de var och när jag frågade ifrån vilken grupp svarade de överraskande Irriducibili. 

Efter allt man hade hört om denna grupp med ultrás var det ett förvånansvärt milt och vänligt mottagande vi fick av dessa ultrásgrabbar. De må ha varit lite dryga i början men när de frågade vad vi tyckte om Zlatan och någon vrålade ut ”é un zingaroo” så blev det folkfest. Jag pratade om huruvida jag skulle vilja döpa vår Interclub efter Peppino Prisco, de pratade om svenska tjejer och samtalet avslutades med många skratt och sköna kommentarer. De begav sig in och vi stod kvar utanför för att ta lite kort och mingla med andra Interisti. 

Lite posande utanför arenan. (Klicka på bilden för att förstora)

Efter att vi stod och sög in stämningen med Interisti och Bayernfans som vällde in från alla håll så kom en ensam Interista fram till oss och sade: ”Grabbar ni ser lite förvirrade ut, gå in på arenan. Vi ska alla samlas där inne”. Eftersom jag tyckte att den som såg mest förvirrad ut var den ensamma killen (då alla gick runt i grupper) så berättade jag att allt var okej och att vi bara stod och njöt av att se allt folk och att det var en kul upplevelse att vara på plats. Efter det så frågade jag honom vilken grupp han var ifrån och det visade sig att även detta var en ultrá från gruppen Brianza Alcoolica. Av den här ultrán fick vi veta att Milito inte skulle spela alls och att vi var minst 5 000 interisti som var på plats för matchen. Något jag anade när jag fick höra detta var att ultrás har en betydligt mer närgången relation till klubben än journalister och annat folk vilket gör att de får reda på alla nyheter innan oss andra. Det bekräftades också när en av killarna i Curvan vrålade ut att Zanetti inte skulle spela för att han helt plötsligt blivit sjuk. Jag själv tog det inte på allvar men när startelvorna ropades upp inför matchen visade det sig att han hade rätt. 

Dags att gå in på arenan:
Efter att ha pratat med diverse ultrás och försökt kasta lite skit på Bayern-fansen var det så dags att gå in på arenan. Trots att vi fick se italienarnas biljetter och såg att de var identiska med våra så kunde vi inte låta bli att vara nervösa vid biljettkontrollen. Därför kändes det extra skönt när jag hörde Cihan bredvid mig säga: ”YES HAN KOM IN!!” när Serhat kom in på arenan. När jag kom till säkerhetskontrollen skildes jag ifrån de andra grabbarna på grund av att min gigantiska Sverige.flagga skulle kollas av vakten. Efter att ha vecklat ut hela flaggan ett par gånger och fått höra tyskarna bakom mig skratta och säga att de inte borde låta mig ta in den eftersom den skulle vara nazistiskt stötande så fick jag ta med mig flaggan och löste in min biljett, mot att få höra: ”You are very welcome, but tonight you will lose.” Jag var nu inne på en av de mest moderna och fräscha arenorna i världen: Allianz Arena. 

Motsats mot Italien:
Alla som har besökt San Siro eller andra Italienska arenor vet hur problematiskt det kan vara att komma in på arenorna, komma till rätt sektion eller whatsoever. Hur revolutionerande är det inte då att komma till en arena där sektion 260 ligger bredvid sektion 261 och där du inte vinkas ”to the left” av den ena publikvärden för att sedan vinkas tillbaks ”no no to the right” av nästa publikvärd. Att leta efter sektionsnummer som inte ens finns existerade inte utan allt var strukturerat och modernt, precis som tyskar är kända för att vara. Du kan ta dig till alla sektioner från i princip samtliga ingångar.
Stå i kö för att handla något? Nej det fanns inte på kartan. Istället så laddar du på bästa Heron City-vis ett kort med kredit och handlar det du vill ha genom att dra kortet. På så vis slipper du alla köer och kassörerna behöver inte hantera några kontanter. Sedan är det inga problem att ta foton ifrån pressläktarna om man nu vill det. Man får såklart inte komma in på området men att stå högst upp på pressläktaren och ta kort på gräsmattan och de majestätiska läktarna där man sedan själv ska stå kan vara kul.


Vyn från pressläktarna. (Klicka på bilden för att förstora)

Efter att ha tagit lite bilder där nere, ”avnjutit” en alkoholfri öl (ingen alkohol serverades på arenan) och druckit ett glas vatten så begav vi oss upp mot vår sektion. Utan några som helst problem att komma in på läktaren och hitta våra platser (återigen till skillnad ifrån Italien) så var vi mitt inne i smeten av ditresta Interisti. 
 
Vi hamnade på den sektionen där de centrala ultrásgrupperna befann sig: Boys, Viking, Irriducibili m.fl. På den andra sektionen befann sig de mindre grupperna och diverse Inter Clubs. Våra platser var rätt långt upp på Curvan och på så sätt så slapp vi bråk med folk ifrån Curvan eftersom det egentligen inte finns någon säker plats i Curvan för en utländsk supporter. Ultrás ställer sig var de vill och råkar det vara din plats så är det bara att bita i det sura äpplet och acceptera hierarkin. Men nu var lyckligtvis inte fallet så. 

Vid sidorna av oss hade vi lugna supportrar som knappt sjöng med i någon ramsa och som satte sig ned när Inter låg under. Framför oss hade vi ett par äldre rutinerade ultrás från gruppen Viking som enligt egen utsago hade lugnat sig lite och varit med lite för länge för att stå nere i smeten och ansåg att de passade bättre lite längre upp på Curvan, mer om dessa män senare. Till höger om Viking-grabbarna så hade vi två äldre farbröder med ett litet barn. Sedan var det jag, Cihan, Jojje och Serhat bredvid varandra. Från tredje ring på Allianz Arena ser man riktigt, riktigt bra så vi var nöjda.


(Klicka på bilden för att förstora)

Efter att ha repat mod för att sätta upp vår flagga någonstans så bestämde vi oss till slut för att göra det på betongväggen ovanför Curvan. Eftersom vi saknade något att knyta fast flaggan med så bestämde jag mig för att knyta upp mina skosnören och på så sätt knyta fast flaggan. När jag hade knutit upp båda skosnörena och var i full färd med att hänga upp flaggan så kom en av vakterna på arenan och gav mig fem stycken buntband som förenklade det hela något oerhört. En otroligt trevlig vakt som trots att han inte förstod ett ord engelska eller italienska bestämde sig för att hjälpa mig med att både sätta upp flaggan och att sedan ta ner den. Det tackar vi för, grazie mille. Den för dagen klockrena banderoll som sattes upp på den andra sektionen med texten: ”Meglio Fibra, che Ibra” med anspelning på rapparen som gjort låten ”Tranne Te” värmde i hjärtat och allting kändes bra. Annars var det inte många banderoller. På vår sektion var det två stycken tvåpinnsflaggor, den ena där det stod: ”DAI CAZZO” och den andra som hyllade Nagatomo med en japansk flagga och en kort text.
 

Längst uppe till höger skymtar ni vår flagga. (Klicka på bilden för att förstora)

Spelarna äntrar planen
När Bayern-spelarna gjorde entré, möttes de av en busvisselkör av oss Interisti. Tro det eller ej så hördes vi rätt så mycket mer än Bayern-fansen innan matchen då de inte hade hunnit samlas. Südkurve var nog inte lika många som oss vid denna tidpunkt så de drog inte igång något. När Bayern-spelarna kom in på planen, spelades en låt upp som påminde om något från TV-serien Pokémon som jag kollade på som barn. När Inter-spelarna äntrade planen så var det till skillnad från bemötningen på Meazza av bortalagen ingen visselorkan som bröt ut. Spridda busvisslingar tystades av ”Pokémon-låten” i högtalarsystemet och istället kunde vi göra oss hörda med en patenterad ”Ale, ale ale…Inter, Inter.”

Vad som följde sedan i Curva-väg var spelarramsorna till samtliga spelare i startelvan. Spelarna applåderade till Curvan när de hörde sina ramsor och fortsatte sedan att värma upp. Vi var sedan tvungna att påminna tyskarna vilka som egentligen är Europeiska mästare. ”I campioni dell’Europa siamo noi” ekade i några minuter. 


Uppvärmning innan matchen. (Klicka på bilden för att förstora)

När det var dags för spelarpresentationerna hade alla VIP-gäster som satt och avnjöt sina tre-rätters intagit sina platser. Südkurve var nu fylld till max och trots att vi gjorde vårt bästa till att bua ut Bayern-spelarna lönade det sig inte. Vi var 5 000 mot 60 000, det var vi mot alla och utöver några jävligt roliga videos där vi vrålar ut svordomar på persiska, grekiska, italienska, svenska och tyska så tjänade vi absolut ingenting på att skrika oss hesa. 


Ett fullsatt Allianz Arena - en mäktig syn. (Klicka på bilden för att förstora)

En video på spelarpresentationerna: http://www.youtube.com/watch?v=hlmteV57Wis

En mäktig tillställning av Bayern skulle endast bli mäktigare när Champions League-hymnen skulle spelas. Bayern München ställde till med ett spektakel innan själva hymnen där den allra mäktigaste klassiska musiken spelades innan hymnen drog igång. Ni måste se det själva för att förstå:

Strax innan matchen skulle dra igång så sa Jojje till alla: ”Fan grabbar… Jag har en sån där fin känsla över att det kan gå bra idag.” Fem minuter senare verkade det som att Jojje skulle få rätt…

I del två får ni läsa om själva matchen med alla känslor, efterspelet och vår sista dag i den Bayerska huvudstaden.
 

Siavoush Fallahi & Cihan Dalaba2011-04-05 09:00:00
Author

Fler artiklar om Inter

Inför Inter - Torino: Kan vi hålla nollan?