Äntligen spelar vi fotboll mellan linjerna
Två matcher, två segrar och ett landslagsuppehåll i harmoni. Är det verkligen Inter vi pratar om? Utan att dra för stora växlar på vår poängmässigt strålande säsongsstart finns det onekligen saker som kittlar med det som Luciano Spallettis mannar visar upp ute på planen.
Att bryta linjer är min senaste besatthet när jag tittar på fotboll. Det finaste jag vet är vertikala passningar som på ett eller annat sätt bryter motståndarnas försvarslinjer. Detta är någonting som de bästa lagen (Tänk Real Madrid med Modric och Kroos) är brutalt bra på, och även något som Inter varit uselt på under flera år.
Om vi börjar med backlinjen. Roberto Mancini plågades oss under flera år med sin starka vilja att rulla ut bollen och spela längs marken hela vägen nedifrån trots att det inte fanns spelare som bemästrade det. Vi tvingades stå ut med såväl Rannochias simhud mellan tårna som Jeison Murillos vänsterfot. Ett vanligt uppspel slutade istället med att man tvingades droppa ner Gary Medel och ofta ytterligare en mittfältare nedanför motståndarnas forwards, för att fortsätta rulla runt bollen utan att hota motståndarna.
Milan Skriniar är inte sinnebilden av en spelare som bryter linjer med sitt passningsspel. Han både ser ut och rör sig som en boxare, men bakom den buffliga fasaden döljer sig både ett väl utvecklat spelsinne och en riktigt fin högerfot. Tittar man noga på Skriniar ser man hur han alltid söker passningar framåt snarare än i sidan. Ibland sticker han bara in den på närmsta mittfältare, vilket leder till att motståndarna måste flytta sig i höjdled utöver de vanliga sidledsförflyttninarna. Men Skriniar har mer än så i sin arsenal, och är inte oäven att sätta den vertikala passningen ett steg längre, och kan slå passningar som kan gå hela vägen genom motståndarnas mittfält och finna en medspelare i ytan mellan mittfält och backlinje. Senast mot Roma briljerade Skriniar med ett flertal sådana passningar upp till Borja Valero i hans offensiva mittfältsyta.
Att kunna slå de här typen av passningar tar både udden av hög press, något som Inter haft ENORMT svårt mot i flera år, och skapar också väldigt mycket tid för våra mittfältare.
Även i nästa lagdel har den här egenskapen förfinats. Vi har oftast de senaste åren spelat med Gary Medel i en ankar-roll på mittfältet, och trots statistiksupportrarnas ständiga hänvisanden till rekordhög passningsprocent så kvarstod problemet: Gary Medel spelade väldigt sällan bollen framåt. När Medel sattes under press ledde det till 95% till ett tillbakaspel och ofta en rensning eller hemåtspel till målvakten som följd. Vårt nya sydamerikanska ankare, Matias Vecino, må ha hamnat i generalen Borja Valeros skugga, men erbjuder lite i skymundan en helt annan assistans när det gäller att förflytta bollen framåt i planen.
Vecino är metodisk, skolad, och oerhört duktig på att göra sig rättvänd med sin första touch och titta efter nästa passning framåt i banan. Det är ofta ganska enkla passningar, men skillnaden är att Vecinos enkla passning kan vara att sticka in bollen till Joao Mario i ”nummer 10-ytan”, medan Medels enkla passning ofta gick snett tillbaka till Nagatomo som fick slå ut bollen till inkast.
Inter ser mer fungerande ut än på länge. Det finns mycket att förbättra, och visst kunde vi ha förlorat mot Roma om några skott hamnat några centimeter mer åt höger eller vänster. Det förringar varken karaktären eller spelskickligheten. Vi vinner en av de där matcherna som vi aldrig vinner.
Och vi har äntligen börjat spela fotboll mellan linjerna.
