FC Internazionale Milano 113 anni: En svartblå historia del 1
Med FC Internazionale Milano 113 anni: En blåsvart historia firar Interredaktionen sin älskade fotbollsklubbs 113-årsdag. I del ett får ni bekanta er med de första 92 åren av den stolta svartblå klubbens historia. Tack till Javier Zanetti, Giacinto Facchetti, Giuseppe Bergomi, Giuseppe Meazza, Helenio Herrera, Luis Suarez, Lennart "Nacka" Skoglund, Sandro Mazzala, Mario Corso och framförallt Giorgio Muggiani.
De tidiga åren 1908-1945
FC Internazionale Milano är en fotbollsklubb som tog form i AC Milans skugga. Klubben grundades för 113 år sedan idag, den 9:e mars 1908, av en grupp avhoppare från Milanos cricket- och fotbollsklubb. Avhoppen skedde då Milan CFC beslutat att endast italienare skulle få spela i rödsvart. Idag heter den klubben AC Milan. Namnet på utbrytarklubben Internazionale Milano grundar sig i klubbens grundläggande värdering i att alla skulle ha en plats i deras färger. Giorgio Muggiani blev initiativtagaren, ett namn som aldrig kommer att glömmas bort bland anhängare till Italiens vackraste fotbollsklubb.
Det gick snabbt uppåt för Milanos uppstickare. Inter vann sin första scudetto redan 1910. Titlarna kom sedan vart tionde år, 1920, 1930 och 1940 med ett undantag. Även 1938 lyckades La Beneamata, de älskvärda, vinna Serie A. Detta i en minst sagt speciell tid för Italien som land. Liksom många andra klubbar tvingades Inter till namnbyte då Internazionale enligt den fascistiska statsmakten var för kommunistiskt klingande. I och med det tvingades klubben att gå ihop med Unione Sportiva Milano. Nya namnet Societa Sportiva Ambrosiana trädde i kraft år 1928 och i samband med det fick Inter spela i vita tröjor med röda kors, något som klubben gjort senare för att hylla stadens färger och kännetecken. Georgskorset har varit med Inter i alla år på mer eller mindre tydliga sätt, men AC Milan är idag den klubb som burit korset allra mest.
Klubben var sedan snabba med att byta namn till Associazione Sportiva Ambrosiana och vann Serie A under blåsvart flagg 1930. 1931 kom det mest välkända klubbnamnet förutom det vi känner klubben vid idag. Associazione Sportiva Ambrosiana-Inter. Med andra ord var Inter en klubb i ständig förändring. Vid titlarna 1938 och 1940 var Inters kanske allra bästa spelare genom alla tider Giuseppe Meazza instrumental. Så pass vital att San Siro döptes efter den förträffliga måltjuven. Meazza som förövrigt föddes bara fyra månader efter att Inter vann sin första ligatitel.
En ung Giuseppe Meazza.
Trots att Inter vann tre titlar innan det andra världskriget blev detsamma en brytpunkt för Inter. Två ligasegrar, 1938 och 1940 vanns samtidigt som det andra världskriget pågick på andra ställen än i Italien. 1943 nådde kriget Italien och pågick tills krigets slut 1945. Därmed spelades ingen seriefotboll under de två åren. Dock tilldelades Spezia ligatiteln 1944 så sent som 2002. Detta då spelades en serie under året som inte erkändes av det italienska fotbollsförbundet FIGC förrän 2002. Campionato Alto Italiano utkämpades mellan lag från Norditalien. Torino slog ut Ambrosiana-Inter på vägen och förlorade sedan sista rundan om ligasegern mot Spezia. Något som skulle bli Inters sista tid som Ambrosiana-Inter då klubben efter det andra världskriget var tillbaka som FC Internazionale Milano.
Efterkrigstiden 1945-1960
Under femtiotalet kom klubbens sjätte- och sjunde ligatitel. Både 1953 och 1954 lyckades Nerazzurri toppa serien. Lennart “Nacka” Skoglund var omutlig och en del av laget under hela 1950-talet. Svensken är fortfarande störst i Inter från vårt blågula land och än idag är han ihågkommen som en ikon. Detta ungefär samtidigt som Alfredo Di Stefanos Real Madrid totalt mosade kontinenten i den nystartade kontinentala Europacupen. Fem raka Europacuptitlar gick till Real Madrid och sedan var Benfica inte alltför långt ifrån att upprepa det. Två raka turneringssegrar bärgades av den portugisiska storklubben red in till kontinentens räddning. 1963 vann rivalen AC Milan Italiens första Europacuptitel, en markering som Inter med facit i hand tog som motivation att varva igång lagmaskinen.
Lennart "Nacka" Skoglund i Inters tröja
Grande Inter 1960-1967
Nu är vi på 1960-talet, ett årtionde som färgades av fred- och frihetsideal, hopp, kärlek och kamp för mänskliga rättigheter. I de blåsvarta delarna av Milano genomfördes också en revolution. Helenio Herrera. Med sitt världsberömda mantra: "El que no lo da todo, no da nada" gjorde han Inter till en internationell stormakt för första gången i klubbens historia. Med inställningen att den som inte ger sitt allt, ger ingenting tog sig Inter an 1960-talet med ett spelsystem som då var revolutionerande och nyskapande, men som nu kallas för “Catenaccio” i folkmun. En ramstark defensiv var inget revolutionerande i världsfotbollen, men att signore Herrera lyckades kombinera det med sylvass kontringsfotboll gjorde att “Nerazzurri” kunde börja snegla mot europeiska framgångar. Drygt 60 år senare kan vi konstatera att anlitandet av Helenio Herrera ledde till klubbens mest framgångsrika period genom alla tider.
Världens bästa fotbollsspelare Luis Suarez följde med Helenio Herrera till Inter år 1960 och blev instrumental i Herreras lagbygge i ett decennium. Där och då var han världens dyraste spelare genom alla tider men han blev vartenda lire värd. 250 miljoner till antalet. Han dansade in i Inter, kanske till tonerna av O Dio Mio, Annette Funicellos superhit från 1960. Bland övriga spelare hittar vi Giacinto Facchetti, en av världshistoriens bästa försvarare tillika stor Inter-ikon. En som i engelsk folkmun kanske skulle kallas för one-club man som gick att uppleva i den blåsvarta tröjan under nästan två fulla decenniers tid. Mario Corso, Sandro Mazzola och Armando Picchi är tre andra giocatori med en evig plats i de blåsvarta historieböckerna. Inter vann ligatiteln 1962/1963 för åttonde gången mycket på grund av de nyligen nämnda världsstjärnorna med sitt hjärta i den svartblåa halvan av Milano.
1960-talet var en tid då lagbyggena oftast var mer långsiktiga än nu och där spelarnas ideal byggde på lojalitet klubb, supportrar och spelare emellan. Mycket tack vare det lyckades Internazionale så småningom erövra både Italien och Europa. Säsongen 1963/1964 skulle bli året då det började synas att Inter faktiskt var på riktigt för den breda, internationella publiken. Efter att ha slagit ut Partizan Belgrad och Borussia Dortmund på vägen mot finalen väntade sedan världens mäktigaste fotbollsklubb i finalen. Helenio Herreras- och Luis Suarez gamla ärkefiende, Real Madrid.
Matchen vanns med 3-1 efter en överlägsen insats av Sandro Mazzola. Hans två mål avgjorde matchen och Real Madrid som hade varit i sju av de nio finaler som då hade spelats fick erkänna sig besegrade av det FC Barcelona-influerade Internazionale Milano. Även Intercontinental cup, föregångaren till FIFA Club World Cup, bärgades senare samma år. Independiente från Argentina var ett mycket starkt lag var då en stormakt på den sydamerikanska kontinenten som vid tillfället inte börjat sin massexport av världsstjärnor till den stora vida fotbollsvärlden. Därmed var den sydamerikanska kontinentens klubblag att räkna med på riktigt.
Året efter bärgades Serie A för nionde gången i något som länge skulle rankas som Internazionale Milanos allra bästa säsong någonsin. Något som vi kommer återkomma till senare.. Utöver att ligan vanns så säkrades även klubbens andra raka Europacuptitel och Inters dominans skrämde fotbollsvärlden. Finalen som spelades på Stadio Giuseppe Meazza utkämpades mot SL Benfica, en annan dominant på kontinenten under det glada sextiotalet. Slutresultatet kritades ner som 1-0 efter mål av Jair, en spelare som var instrumental i Helenio Herreras ångvält som var 1960-talets Inter. Precis som året innan så besegrades Independiente från Argentina i finalen av Intercontinental Cup senare samma år.
1966 bärgades Inters tredje raka ligaseger. Titeln innebar två saker, att grabbarna i svartblått för första gången någonsin i klubbens historia varit bäst i Italien tre år i följd och att Internazionale nu bärgade sin första stjärna. Tio ligatitlar hade uppnåtts, en milstolpe som bara Juventus hade uppnått vid det stadiet. Året efter misslyckades Inter för första gången med att vinna en Europacupfinal. Celtic FC från Skottland var ett nummer för stort och besegrade Helenio Herreras lag med 2-1.
Mario Corso i Inters tröja
FC Internazionale Milano 1967-
1967 fick Inter sitt nuvarande namn då klubben valde att lägga till prepositionen Football Club i sitt namn. Internazionale Milano presterade under en lång period fantastisk fotboll och bärgade hela fem stora troféer mellan 1963 och 1967. Men efter finalförlusten mot Celtic så hamnade Inter i ett oväntat tomrum. Fyra år utan några stora titlar. En del kan tillskrivas det faktum att Helenio Herrera till Inter stora besvikelse lämnade för Roma 1968. Men under hans namne Heriberto Herreras ledning vann Inter sin elfte ligatitel 1971.
Det dröjde sedan sju år innan Eugenio Bersellini skulle föra Inter till tre titlar på fem år. Under fem säsonger i klubben vann den italienska demontränaren två upplagor av Coppa Italia, en närmast unik bedrift i Inters historia. Endast en tränare, Roberto Mancini, har vunnit två cuptitlar med Inter utöver Bersellini. Även Serie A vanns för tolfte gången i klubbens historia 1979-1980 under Berseillinis ledning. 1979-1980 bröt inte bara titeltorkan som plågat Inter sedan 1971. Det blev också första säsongen för en av Inters- och Italiens största fotbollsspelare genom alla tider. Giuseppe Bergomi debuterade i Nerazzurris matchtröja och blev sedan en av de som det fortfarande talas om idag.
Giuseppe Bergomi vann VM-guld och brons med Italien
758 matcher senare i Intertröjan kan man konstatera att han blev den perfekta arvtagaren till Giacinto Facchetti. Tillsammans med Giuseppe Baresi bildade han en kedja av kontinuitet som gav spelarna vars två ligatitlar. Giuseppe Baresi la av redan 1992 medan Giuseppe Bergomi höll i tjugo år på högsta internationella nivå. 1980 och 1989 blev duon mästare med Inter, en cuptitel och två supercuptitlar kan också läggas till meritlistan. Giuseppe Bergomi har dessutom både VM-guld och VM-brons med Italien att skryta med.
Det sorgliga nittiotalet gav Milan och Juventus chansen att skaffa sig en fördel gentemot Inter historiskt och vi kan nu konstatera att så blev fallet. Milan vann fem ligatitlar, tre supercuptitlar men framförallt en Champions League-pokal som det så fint heter nu när vi är inne på 1990-talet. Det var kanske tur att Olympique de Marseille och Ajax vann finaler där Milan var inblandade 1993 och 1995, annars hade AC Milan bärgat tre raka CL-pokaler
Även Juventus lyckades etablera sig på allra högsta nivå. 1995, 1997 och 1998 vann klubben den italienska högstaligan och 1996 blev det dags för Juventus andra Europacuptitel efter seger mot Ajax som stod för ett alldeles otroligt 1990-tal. Just i Champions League/Europacupen är dock Juventus historiens största förlorarklubb. Efter sju finalförluster på nio försök har man en förbannelse att bryta, något som de trots en stundtals förnedrande överlägsenhet i Italien inte lyckats ändra på.
Inter hade 20 dåliga år mellan 1980 och 2000 nu när vi väl tittar tillbaka på det. Men ute i Europa så levererade Inter. 1990-91, 1993-94 och 1997-98 vann klubben UEFA-cupen. Men spelare som Lothar Matthäus, Ronaldo, Walter Zenga, Alessandro Bianchi, Gianluca Pagliuca, Andreas Brehme, Ivan Zamorano, Youri Djorkaeff, Figo och Jürgen Klinsmann kanske hade hoppats på mer. Med all rätt. Det är bara ett axplock av alla storspelare som bar Inters svartblåa tröja under en tid som blev en besvikelse.
Två riktiga fiaskon inträffade också under den perioden.
1994 då Inter vann UEFA-cupen var laget bara en poäng från att bli nedflyttade för första gången någonsin. Något som Interisti är särskilt glada att klubben klarade i historiens sken. Juventus blev nedflyttade inför säsongen 2006/07 och därmed blev Inter unika i landets historia om att aldrig ha spelat i en annan division än Serie A. Men den största spelaren av de alla, Javier Zanetti, hade bara börjat sin, vad som skulle bli, historiska karriär i Inter. Han är den som har gjort enskilt flest matcher genom alla tider i Inter och är för evigt Inters nummer fyra.
Javier Zanetti gjorde 2-0 för Inter i finalen av UEFA-cupen mot Lazio 1998
Det andra fiaskot inträffade på Olympia i Helsingborg 2000 i Champions League-kvalets tredje runda. Michael Hansson i Helsingborg gjorde 1-0 sent i bortamötet som var den första av två matcher mellan lagen. I returmötet lyckades inte Marcello Lippis namnstarka och på pappret väldigt glamorösa lag inte göra mål på Helsingborg hemma på Stadio Giuseppe Meazza och det värsta tänkbara hade inträffat. Inte många trodde i den stunden att det allra mest framgångsrika årtiondet låg framför dem.
FC Internazionale Milano 113 anni: En blåsvart historia fortsätter senare denna vecka.
