Gästkrönika: Inför Inter är vi alla lika
Ett osannolikt möte leder till fantastisk kväll och natt i Milano. En Malmö-anhängare drabbas av en tågstrejk och bestämmer sig för att inleda ett förhållande med Internazionale och upplever Champions League-vajben i Milano tillsammans med en libysk flygvärdinna som rest enkom från Tripoli för att se sitt lag.
P har semester från sitt jobb och passar på att hälsa på en bror i Rom och en syster i Essen. I planen ligger också att göra ett stopp för sig själv i Milano för att uppleva finalen i Champions League på den bästa av platser. Hon reser billigt tack vare jobbet som flygvärdinna, så hon unnar sig det egentligen litet väl dyra Hotel Albert.
Själv har jag varit på konferens i Trento och tvingats göra en hastig ändring i mina resplaner. På grund av tågstrejken på söndagen kan jag inte ta mig till Milano varifrån jag ska flyga hem den kvällen. I stället måste det bli en panikpackning för att hinna med ett tåg till Milano redan på lördagen
Kommer på att det är i kväll som Inter spelar final, och att det kan bli rätt kul att vara i Milano just denna dag. Bokar ett nytt hotellrum och skriver till min chef för att förklara omständigheterna till varför det blev ett rätt dyrt rum på hotell Albert nära järnvägsstationen.
Laddar upp med att se Malmö FF vinna vårsäsongens sista match borta mot Värnamo på tåget. Allt går rätt. Det nödvändiga tågbytet faller precis i halvtid så jag missar inte en sekund. Ingen blir arg när jag plötsligt vrålar rakt ut över Taha Alis fantastiska solomål. Visar reprisen för en faktiskt riktigt imponerad stolsgranne.
Härlig seger och nu kan jag utan den vanliga supporterångesten bara njuta av stämning och ännu bättre fotboll i kväll. Hotellets portier ringer och konsulterar några vänner innan han rekommenderar mig att åka ut till Guiseppe Meazza för att där se matchen på storbildsskärm.
Lämnar hotellet för att försöka hitta några sådana där presenter man köper till barnen för att man får dåligt samvete över att vara bortrest igen. I souvenirbutiken utanför Milano Centrale hänger massor av Inter-tröjor. Inget att förundras över denna afton. Dom är rätt snygga…
Tänker att det alltid är roligare att uppleva en match om något personligt står på spel, att man tar sida. Egentligen en no-brainer att hålla på Inter, då motståndaren Manchester City representerar allt som är fel med den oljedrypande internationella storfotbollen. Impulsköper i den andan en tröja. Det är ändå knappast tillrådligt att gå omkring i en ljusblå MFF-tröja i Milano just den här dagen om man säger så. Det blir en utan namn på ryggen, eftersom jag knappt känner till vilka som spelar.
Ute på gatan märker jag genast att det är en dålig idé med en t-shirt under nyinköpet. En äldre man på trottoaren ler stort och ger mig en kram. Min nya look gör oss till bröder.
Återvänder till hotellet för att dumpa undertröjan. På väg ut ur hissen blir jag stoppad av en kvinna. Hon frågar om jag vet något om hur man kan se kvällens evenemang. Hennes
engelska är litet knagglig, så jag får för mig att hon inte ens vet om att det rör sig om en fotbollsmatch, än mindre att det är den största av finaler med stadens finaste lag på ena sidan!
Vi bestämmer oss för att göra sällskap till stadion Jag väntar en kvart i lobbyn medan hon springer upp på rummet och gör sig i ordning. Sedan tar P kommandot, föreslår att vi tar en taxi. I brist på taxibilar söker vi oss ner i tunnelbanan, där vi villar bort oss och åker åt fel håll - sån’t är mycket roligare när man är två. P tycker att vi ska fråga någon, men det är uppenbart att hon förväntar sig att det är jag som ska göra det. Egentligen obegripligt hur vi misslyckas att följa lämmeltåget av blåsvartrandiga tröjor på stationerna.
Förresten: är det inte konstigt att tunnelbanelinjen som leder till San Siro är lila? Viola. Litet som att tunnelbanelinjen ut till Tele2 Arena skulle varit blåvit. Undrar om det inte sitter en exil-florentinare i ett kontor på planeringsavdelningen för Milanos tunnelbana och är väldigt nöjd med sig själv?
När vi kliver av vid San Siro börjar tåget av supportrar sjunga på väg upp ur underjorden. När vi kommer upp alldeles utanför arenan tackar jag genast nej till den cigarett P erbjuder. Sång hörs inifrån arenan. 45 minuter före och 200 mil västsydväst om avspark.
Det står snabbt klart att det är omöjligt att få en biljett ens via svartabörshajar. Vi försöker svälja förtreten med att bara står utanför läktarna och ta in stämningen tillsammans med en riktigt god hamburgare från ett av alla matstånd.
P berättar om Libyen, och jag tänker på att jag aldrig tänkt på hur litet jag vet om det landet. P tycker att det är skitbra att så gott som alla är araber och muslimer, då blir det ingen osämja. Kanske inte min idé om ett idealsamhälle, men ikväll tänker jag inte ta den diskussionen. Hennes bror kunde inte vara kvar i landet efter Gaddafis fall i anslutning till den arabiska våren 2011. Hon är litet vag här men jag förstår att han varit soldat som på något sätt förknippats med Gaddafi. Läser dagen efter på Wikipedia om de legosoldater diktatorn anlitade när folket reste sig mot honom.
Landet har tidigare varit en italiensk koloni. Det har skapat band som bland påverkat landets matkultur, men också att många libyer följer italiensk fotboll. P berättar att hon också gillar Manchester United sedan tunn-Ronaldo var där. Och hon älskar Zlatan Ibrahimovic. Jag skryter lite med att jag precis skrivit en artikel om denne, men nämner inte att texten är ett försök till subtil dissning av stjärnan.
Det visar sig att det inte finns några storbildsskärmar utanför arenan. Därför letar vi oss till en bakgata bredvid, där vi hittar en liten bar. Faktiskt inte ens halvfullt.
På vägen hit har P förklarat att hon inte dricker alkohol. Hon tycker inte att kvinnor ska dricka, dom blir så konstiga då. Inte lämpligt. Jag invänder lamt att män har en förmåga att bli ganska dumma dom med, men vill inte heller nu ägna kvällen åt debatt. Eller om det är för att jag inte vill ge intrycket av att jag skulle vilja supa ner henne?
Matchen går mycket bättre än vad vi förväntat. När P går ut för att röka besöker jag baren för att beställa ett glas grappa till. Var och en renlevnadsmänniska på sitt sätt.
Avsikten var att dra oss tillbaka till San Siro vid oavgjort eller Inter-ledning mot slutet. Att delta i extasen vid en vinst. Att utifrån lyssna på publikreaktionerna under ett eventuellt straffsparksavgörande. Nu drar vi oss i stället mot tunnelbanan medan vi ser City spela av stopptidsminuterna på min mobil. P gråter. Min fina tröja till trots är jag själv inte känslomässigt på samma plats.
Nu är det Piazza della Duomo som gäller, torget framför den sista riktigt häftiga katedralen från gotiken. På tåget dit berättar P om sin pojkvän som för sex år sedan råkade bli skjuten på sin häst av en kompis. Visar en bild på honom på hästryggen iförd något slags traditionell klädsel. Jag säger att jag är ledsen. Säger det inte till henne, men känner mig mer ledsen över denna förlust än den vi precis upplevt. P bor hos sina föräldrar, eftersom hon är ogift. Inte läge för något annat. Inte optimalt förstår jag. Det är ändå fint när hennes pappa ringer upp för att beklaga förlusten.
På piazzan är ingen ledsen. Tvärtom, här finns en stolthet över lagets prestation i kväll och dess position som tvåa i Europa. En grupp supportrar har klättrat upp på ryttarstatyn över Victor Emanuel den andre, varifrån de leder sången. Frän men ändå tilltalande lukt av bengaler. P sjunger med, filmar och räcker mig sin telefon så att jag kan ta bilder av henne.
Nu vill P upp på statyn, där det är mest passion. Försöker komma på vad ”inte kan väl vi…? heter på engelska.
Hinner inte innan jag måste hjälpa henne över kravallstängslet som hon redan börjat forcera, hon klarar det riktigt smidigt. Värre för mig faktiskt, eftersom värmen får mina jeans att klibba mot kroppen och gör det svårt att svinga upp benet över det höga räcket. Upp kommer vi på något sätt. Vi är ju ändå Ultras! Vafanculu City sjunger vi, inte lika finstämt som katedralens gosskör, men säkert med lika mycket inlevelse.
Ser ner på folkhavet nedanför oss och myser litet över vilken bra duo vi är för denna kväll. Hon i behov av ett förkläde och jag av någon som får mig att inte vara så jävla tråkig.
Nu har det blivit riktigt sent och vi gör den långa promenaden från piazzan till hotellet. En bil tutar vid ett övergångsställe, kvinnan på passagerarsidan ropar något. P uppfattar att det handlade om att Piacenza är mycket bättre än Inter. Vafanculo Piacenza, muttrar jag ryggmärgsmässigt, irriterad över att hon ens vågar göra jämförelsen. Som en riktig svartblå!
När jag föreslår att vi ska ta en Cola ser P förskräckt ut. Förstår att hon föreställde sig ett annat slags kola än jag avsåg. Vi skrattar och eftersom det bara är hon som har kontanter blir det hon som får bjuda på en 8-euros 25-centilitrare. Två renlevnadsmänniskor som sitter bland andra trötta förlorare.
Hennes bror ringer upp. Eftersom det är ett ingående videosamtal ber P mig gå bort en bit, så att jag inte ska synas i bild. Vi lever verkligen i olika världar. När de lagt på fortsätter vi att prata om arabvärlden och världspolitiken. Eller mest P egentligen. Hon menar att det inte skulle fungera med demokrati i Iran, och att syrier som flytt till västerländska länder borde skärpa sig.
Vi ser verkligen olika på världen. Om vi hade träffats på Twitter i stället för som idag hade det kunnat bli blodigt, misstänker jag.
Skönt med ett sammanhang där vi bara kan strunta i det där. Bejaka personen. Jag börjar förstå hur stark P måste vara för att ändå leva ett så pass självständigt liv, hon har avancerat till Cabin service director och har uppenbarligen skapat sig friheten att vara här när finalen går. Att släntra omkring i staden med en främmande västerländsk man och bara vara tillfälliga vänner.
Framme på hotellet försvinner vi utmattade till våra rum för att packa inför morgondagens vidare resor. För artikelns skull önskar jag att jag kunde lägga in bilder på S, men om fel person skulle råka se dem, kan det innebära problem för henne. Glad över att vi stötte på varandra, det gjorde detta till en ännu mer minnesvärd kväll. Trots alla våra olikheter.
Inför Inter är vi alla lika.
Som Malmö-supporter känner jag ett lätt sting av att jag varit otrogen på något sätt. Vandrat gatorna fram i en annan tröja. Känner att det hela är oskyldigt trots allt. What happens in Rome…. Visst ser jag i spegeln att jag inte är mer än en turistsupporter i dagsläget. Kanske utvecklas den här lilla romansen till något mer varaktigt. Vem vet. Inget fel med att ha ett annat lag på sidan om, så länge det är i ett annat land väl?
