Gästkrönika: Aldo Serena – en fotbollsvagabond
kväll är det dags för säsongens första drabbning mellan Inter och Milan, och här kommer därför ett porträtt av en anfallare som var spelade många Milanoderbyn under 80- och 90-talet.
Sommaren 1988 tog jag mina första steg mot att bli den intersupporter jag är idag. Under fotbolls-EM fastnade jag för några spelare som sedan visade sig spela, eller ha spelat i Inter. Det var under en period när svenska tidningar knappt skrev någon om italiensk fotboll, och man kunde inte se några matcher på svensk teve. Men det tog ändå inte länge förrän jag hade en favoritspelare i laget. Aldo Serena, en handelsresande i fotboll, som under sin karriär hann bli både skyttekung i ligan, och syndabock i landslaget.
Efter att ha spelat juniorfotboll i sin norditalienska hemort Montebelluna kom han till Inter inför säsongen 1978/79, tanken var att han skulle kunna avlasta de mer etablerade anfallarna Altobelli och Muraro. Han var en anfallare med en enda uppgift – att stå i straffområdet och ta emot de långa passningarna för att göra mål. En typisk ”nummer 11” i en tid då man fick en viss siffra på ryggen beroende på vilken position man hade på planen. Första matchen för Inter var en Europacupmatch mot La Valletta i september, och första målet kom ett par månader senare, mot Lazio. Under första säsongen i Inter hade han svårt att få speltid, och sommaren 1979 påbörjade han därför sin italienska road trip. På åtta säsonger hann han avverka Como, Bari, Inter, Milan (i serie B), Inter, Torino och Juventus; under många år var han den enda spelaren som hade representerat båda lagen i både Milano- och Turinderbyna. Först långt senare lyckades även Christian Vieri med den bedriften.
Sommaren 1987, efter en mindre lyckad säsong i Juventus, kom han så tillbaka till Inter för en längre sejour. Det var också just i Inter som han hade sina bästa år. Under rekordsäsongen 1988/89 gick allt rätt, och han fick målskytte att se ut som en söndagspromenad i parken – vart han än stod hittade bollen fram till honom. Med sina 22 mål vann han skytteligan före spelare som Careca, van Basten och Baggio. Lång och stark i motståndarnas straffområde var han också svårtstoppad i höjdduellerna, och även om han gjorde mål med både höger- och vänsterfoten, gjorde han ändå flest mål på nick.
I landslaget blev han aldrig riktigt framgångsrik. Efter att ha varit med i Mexico 1986 utan att spela något, var han sedan även med i truppen till VM i Italien 1990. Där deltog han i tre matcher, alla tre som avbytare. Av de 24 matcherna han spelade för Gli Azzurri är det nog avgörandet i semifinalen mot Argentina som han är mest ihågkommen för. Efter 90 minuter var resultatet på San Paolo oavgjort, samma sak efter förlängningen, och det var dags för straffar. De första 6 gick in, men när det var Roberto Donadonis tur räddade Sergio Goycochea hans skott. Som sista italienare klev sen Serena fram, men trycket blev för stort och han fick se även sin straff räddad av den argentinske målvakten. Italien missade finalen och fick nöja sig med en tredjeplats inför hemmapubliken.
Sommaren 1991 valde Inter att inte förlänga hans kontrakt, och Serena nappade då på Milans erbjudande om en plats i laget, som reserv. Efter bara 10 matcher på två säsonger för laget från den lite fulare sidan av Milano, valde han att lägga skorna på hyllan 1993 vid 33 års ålder. Det var slutet på en karriär under vilken han lyckades skrapa ihop 4 ligatitlar, en Coppa Italia, två italienska supercuper, en UEFA-cup och en Intercontinentalcup.
Han må ha representerat fler klubbar än de flesta spelare, bland dessa våra ”ärkefiender” Juve och Milan, men med 224 matcher för Inter och 79 mål har han ändå bevisat att även en vagabond förtjänar supportrarnas kärlek. Aldo Serena – uno di noi!
*Aldo Serena jobbar numera som fotbollskommentator på Mediaset. Han kan även följas på Twitter (@Aldito11).
