Gästkrönika: Det blev aldrig som vi tänkt oss, Juan Jesus
Juan Jesus till Roma. Efter fyra säsongers bergochdalbana är brassen med det stora hjärtat och det lilla spelsinnet borta från Appiano Gentile och Giuseppe Meazza. Jag har kommit på mig själv med att ha väldigt blandade känslor kring det.
Juan kom till Inter 2012. Några tidiga spekulationer om att vi landat ”den nya Thiago Silva” viftades bort rätt snabbt. Det stod tidigt klart att det var med grinta snarare än grace som Juan skulle försöka vinna de vid den tiden fortfarande rätt kräsna Interfansens hjärtan.
Vi hade då precis inlett post-triplete-epoken. De stora drakarna, de stora vinnarna lämnade en efter en och desperationen växte alltmer efter att kunna identifiera nya ikoner, nya grundpelare som kunde få Inter att bygga vidare på det som hotfullt såg ut att börja rinna ut i sanden.
Jag fastnade för Juan. Han hade inställningen, han hade fysiken, han verkade ha mentaliteten för att föra Inter vidare.
Jag hade fel.
Lyssnade på en podcast för ett tag sedan. Där berättades att man forskat på Xavi och Iniesta. Det visar sig att de två mönstereleverna från Barca-akademin hade ovanligt hög förmåga att kunna bryta sina instinkter, något som är ovanligt för fotbollsspelare. De flesta spelare agerar efter sitt första intryck i varje given situation, men Xavi och Iniesta hade alltså förmågan att ändra sin ursprungliga perception av spelet, och därmed ökade också chansen att kunna spela sig ur fler situationer. Jag tvivlar att samma forskare övervägde att granska Juan Jesus hjärna, men troligen hade det visat mörka blåsvarta resultat. Juan verkar nästintill fungera helt tvärtemot Xavi och Iniesta.
Många gånger har man hört tränare på olika nivåer slentrianmässigt häva ur sig ”Det är viktigt att du vet vad du ska göra med bollen redan innan du får den”. Det må vara sant, men i Juans fall ser det ut som om han redam bestämt sig dagen. ”Första gången ska jag slå en långboll åt vänster, andra gången ska jag dribbla, tredje gången ska jag spela en hem till målvakten”. När matchen sedan kom spelade det ingen roll om han var pressad på egen planhalva eller fri i offensivt straffområde, han hade redan bestämt sig vad han skulle göra med bollen. Lite likadant var det defensivt. Förmågan att läsa av den aktuella situationen har alltid saknats, med följd att fans över hela världen slitit sina hår när Juan stötbrutit istället för att falla av, upphävt en offside, eller glömt att titta över axeln vid ett inlägg. Intentionerna och viljan har alltid funnits där – men smartnessen har inte varit tillräcklig för att hålla ihop ett dysfunktionellt Inter.
Så farväl, Juan. Jag vet att du många gånger tvingats spela med Ranocchia på ena och Nagatomo på andra sidan. Jag vet att du hamnat i svåra situationer när Guarin sumpat bollen och sen inte jobbat hem. Jag vet att det inte är lätt att bli placerad på vänsterbacken när enda vapnet är att motlägga sig fram till motståndarens kortlinje. Du har alltid brunnit för tröjan, och det är något vi inte varit bortskämda med de senaste fem säsongerna. Jag kommer sakna dig -men någonstans längst inne känns det ändå bra att du kommer göra dina blunders för Roma i framtiden.
