Gästkrönika: En ny era väntar på oss
Daniel Edgren ärar redaktionen med sin första gästkrönika. Vinden, natten och dagen blir allt kallare. Det är en höst på väg. En ny säsong är nära och vi kommer att få många olika känslosvall under de kommande månaderna. Känslan som jag har nu är väldigt pessimistisk, men bör jag vara det? Kommer verkligen allt att gå åt helvete?
Ungefär 111 dagar efter att Inter säkrade Scudetton förra säsongen ska vi återigen inleda en ny säsong och det är verkligen inte att överdriva att en del saker har hänt sedan Scudetton som vi säkrade i maj. Han som var huvudarkitekten i min bok bakom Inters titel är nu borta, och det är tufft att konstatera. Förutom att den käre Antonio Conte har lämnat så har även målprenumeranten Lukaku och den briljante Hakimi lämnat. Flykter som gjort min sommar svårare att njuta av.
Det var verkligen inte såhär jag hade tänkt att man skulle känna efter den första Scudetton på 11 år. Känslorna som på något sätt samexisterar är glädje, ilska och sorgsenhet. En glädje över att vi faktiskt lyckades avsluta den 11 år långa titeltorka som vi haft efter att våra mannar stått för en makalös säsong och uppvisning i underhållande fotboll. Men med den glädjen känner jag också en ilska mot våra ägare, en ilska som blivit allt starkare efter olika beslut som tagits de senaste månaderna.
Ilskan som jag känner har också bott tillsammans med en sorgsenhet efter beslut som har tagits som förändrat klubben, beslut som att man har bytt bort vårt vackra och estetiska klubbmärke till ett tråkigt och själlöst sådant eller att man valt att gå med i Super League (även fast det sistnämnda inte blev någonting av så ger det signaler om att man vill driva en allt mer modern och företagsliknande fotboll, något som slår fel i min filosofi). Jag känner en ilska mot ägarna för att man skurit ner på kostnader och dylikt för att man inte riktigt har råd ha klubben på högvarv, men tilltrotts har man inte velat sälja klubben till en ägare som hade kunnat bygga vidare och utveckla det fantastiska arbete vi redan har gjort.
Trots att tre huvudpersoner bakom Inters Scudetto har lämnat så har vi faktiskt ändå lyckats hålla stora delar av både laget och klubbledningen intakt. Vi har kvar vår starka defensiv i Bastoni-Skriniar-De Vrij och vi har kvar min absoluta favorit i Inter, Barella. Dessutom så har vi faktiskt kunnat ersätta Conte med den spännande Simone Inzaghi som senast var i Lazio. En tränare som verkligen lyft Lazio från medelmåttighet till en titelutmanare.
En annan av mina favoriter och han som är Italiens bästa sportchef, Giuseppe ”Beppe” Marotta, hade likväl som Don Conte kunnat lämna på grund av att Inters ledning inte vill föra klubben framåt i samma takt och riktning som han ville. Jag tycker det är hederligt av den gamle Beppe att stanna kvar vid Inters sida trotts att han har en sparsam klubbledning bakom sig.
Det är känt att Inter har blivit tvingade att dra in mer pengar och minska lönekostnader genom spelarförsäljningar för att dämpa de ekonomiska hålen. Att vi med detta över oss endast behövt sälja två spelare visar bara vilken skicklig sportchef Mister Marotta är. Vår käre sportchef har dessutom, efter Lukakus och Hakimis flytt, lyckats värva två direkta ersättare för rimliga priser och löner som förhoppningsvis kommer att täcka upp våra gamla stjärnspelares uppdrag. Edin Dzeko och Denzel Dumfries, som de båda nyförvärven heter, är i min åsikt bra nyförvärv. Med tanke på hur dagens marknad ser ut sett till det du får för pengarna är dessa lirare ett kap.
Förutom att Edin och Denzel har anlänt till truppen så har även den gode Hakan Çalhanoglu kommit till den ljusa sidan från våra rödsvarta antagonister i Milano. En spelare som utan tvivel måste ses som kanske den bästa spelaren i Milan föra säsongen. Han är en spelare som, för att ge en lite lättare beskrivning, är en offensiv mittfältare eller en ”tia”. Han har varit en spelare som ligger mellan anfallet och mittfältet, en spelare vars främsta egenskap är driva anfallet framåt och spela igenom lagdelar. Det ska bli spännande att se hur vår nya tränare Simone Inzaghi väljer att använda honom. Om jag fick gissa så kommer han att agera spelfördelare, eller ”Trequarista”, som man säger i Italien. Det vill säga en liknande roll som han hade i Piolis Milan. Det verkar även som att flera spelar kan trilla in i sommar, framförallt har det pratats om Duvan Zapata i Atalanta och Lorenzo Insigne i Napoli. Två namn som är välkända nere i Italien. Enligt rykten vill Inter ersätta Lukaku med mer än en spelare.
Om jag ska vara sanningsenlig så har jag varit väldigt pessimistisk efter att Conte lämnade. Min uppfattning var då, och den kanske fortfarande är kvar, att Inters ledning ville splittra truppen och sälja fler spelare än bara Lukaku och Hakimi. Men turligt nog ser det ut som att bara dessa två lirare blir de enda nyckelspelarna som lämnar (Vi får inte glömma bort att Radja Nainggolan har lämnat).
Under tiden som jag tänkt om denna text och skrivit den här artikeln så har faktiskt jag blivit lite mer positiv. Ja, jag är fortfarande deppig över att Lukaku, Hakimi och Conte har lämnat, men när jag tittar på truppen och spelarmaterialet som vi har kvar blir jag faktiskt ganska glad. Det är en stabil trupp som absolut har kvar spetsen för att vinna ligan igen, och om vi ska vara ärliga har inte någon annan konkurrent i ligan ett mycket bättre lag, om ens ett bättre lag. Juventus har visserligen förstärkt med Allegri och Locatelli, men hade sedan innan inte en jättestark trupp (Vi får komma ihåg att is stort sett samma trupp råfloppade under Pirlo förra säsongen).
Milan, som över presterade under den gångna säsongen har inte förstärkt med något jätte intressant. De är ett stabilt gäng men ska inte ens vara nära Scudetton nästa säsong i min bok. En underdog som jag tror kan bli farlig är Roma, om deras stjärna Zaniolo får hålla sig skadefri iallafall. Det som är mest spännande med den truppen är att vår gamle titelprenumerant, José Mourinho, är klar och att han tagit med sig Chelsea-sonen Tammy Abraham från England.
Utöver dessa tre lag så är Atalanta numera alltid en farlig kandidat till titeln och Champions League-placeringarna. Gian Piero Gasperini har sedan en tid tillbaka omvandlat Atalanta till ett ruskigt stark lag och dem har blivit ett lag i ligan som kan decimera sina motståndare på ett helt unikt sätt.
Tankarna som går igenom huvudet just nu är att förväntningarna inför säsongen inte är så höga, men jag tror fortfarande att vi i maj 2022 kommer att vara nöjda med hur säsongen slutar. Jag hoppas att vi kan lyckas bra i framförallt Champions League, men jag hoppas att vi kan hålla oss intakta i både liga och cuper. Vi har goda förutsättningar för att vara starka i alla tävlingssammanhang. En Kvartsfinal och en andra plats i ligan är ungefär det jag förväntar mig och tycker är rimligt. Men framförallt är jag väldigt glad och taggad över att supportrar får vara tillbaka på läktaren. Taggad över att supportrarna får vara med i den nya starten av en ny Inter era som börjar. För på lördag är det vad som väntar.
En ny era med nytt emblem, ny tränare och ny tröjsponsor.
Låt oss få till en era av vinster och titlar!
Forza Campioni d’Italia!
