La Settimana Scorsa: Kill the Referee
Domare Rocchi försvaras, Juve hyllas och en argentinare döms hårt i veckans scorsa.
Upp som en sol, ner som en pannkaka - så kan man beskriva Inters vecka. Först en riktigt rolig match borta mot CSKA där Inter lyckas tappa en 2-0 ledning för att sedan vinna i alla fall efter Zárats debutmål i den svartblå tröjan. Dessutom fick vi se unge Crizetig göra debut med minuterna kvar.
Sedan var det stormatch hemma mot Napoli i vad som skulle och borde ha blivit omgångens roligaste match mellan två - i grunden - väldigt offensivt lagda lag. Första halvlek var briljant för att sedan förstöras helt av domare Rocchi som lyckades ge Joel Obi sitt andra felaktiga gula kort samt blåsa för straff trots att det hela skedde en halvmeter från straffområdet. Jag har aldrig sett Zanetti och Cesar så upprörda som efter straffen och trodde att Julione skulle åka ut som han protesterade.
Trots att Cesar knep straffen kunde Campagnaro bomba in bollen i alla fall då 3-4 spelare tagit sig in i straffområdet innan Hamsik slått sin straff. Andra halvlek blev rena tortyren för Inter som var tvungna att flytta upp samtidigt som Italiens kontringsstarkaste lag enkelt kunde springa igenom flera gånger, 0-3 mot Napoli och vi ligger på en genant 17:e plats.
Jag tycker, liksom alla andra, att Rocchi gjorde en hemsk, hemsk insats i domartröjan och att han kostade Inter matchen. Bland det värsta vi har sett de senaste fem åren, men jag vill också försvara domarna i allmänhet. Den franska dokumentären Les Arbitres skulle egentligen heta Kill the Referee men UEFA tvingade Canal + att ändra namnet. I dokumentären får vi följa en massa toppdomare som befinner sig i Österrike/Schweiz under EM08 för att göra sitt jobb - och med mikrofoner och närgångna kameror får vi se vilken fruktansvärd stress de lever under.
För att slippa referera en hel film och göra det enkelt så kan jag väl sammanfatta det såhär: Walter Samuel kan stå för en klumpig brytning som ger honom ett gult kort och motståndarna ett utmärkt frisparksläge som de sedan gör mål på och konsekvenserna av det hela är att han får ett lite sämre betyg i Gazzetan men i nästa match startar han som vanligt. Om domaren däremot skulle blåsa felaktigt för en frispark som dessutom skulle leda till ett mål kan en hel nation eller åtminstone en hel stad vända sig mot honom, idiotförklara honom och hela hans yrkeskår och ibland gå så långt att man hotar honom och hans familj till döden. People - it's just a game! Fotbollsproffs som får x antal miljoner om året gör misstag efter misstag under en säsong men när domaren gör en miss, för att en topptränad idrottsman av någon anledning lurat eller fuskat eller inte kan säga sanningen så grillar vi dem.
Jag är medveten om att det blivit väldigt mycket storlag när det gäller Veckans Serie A här i Scorsan, först var det Juve, sen Napoli och Milan och även Roma. Tanken är inte att bara diskutera Serie A:s storheter utan även de mindre lagen, vilket kommer göras - men idag är det ändå omöjligt att inte ta upp matchen mellan Juve och Milan.
Det är konstigt att denna match inte har något namn (trots SF-redaktionernas olika försök att döpa den till något) men någon vanlig ligamatch är det inte. Det är en match jag verkligen gillar att se då jag inte sympatiserar med någon utav laget. När jag vanligtvis ser en match så tar jag alltid en ställning för ett av laget undermedvetet men mellan Juve och Milan så kan jag verkligen inte känna så vilket leder till att det är den enda matchen jag kan se helt objektivt och avslappnad.
Hur matchen gick vet vi alla, annars är det bara att tipsa om både Milan-reds och Juve-reds matchrapporter - jag ska låta bli att referera här mer än att Juventus nya mittfält med Vidal, Marchisio, Krasic och Pirlo verkligen imponerar mot ett (skadedrabbat men) segt och baktungt Milan-mittfält. Jag har de senaste säsongerna sagt att Milan inte kommer kunna vinna ute i Europa utan ett kvickare mittfält och igår fick vi se hur ett hungrigt och kvickt mittält enkelt plockade bort Milans. Jag har å andra sidan också sagt att årets Juventus skulle missa en topp3-placering och även om facit inte skrivs förrän säsongen är över så imponerar ett obesegrat Juventus väldigt mycket. Och ett väldigt skadedrabbat Milan känns inte som det lag som Galliani påstår är bättre än Barcelona.
Champions League-vecka och givetvist är veckans Europa hämtad ifrån den vackraste av turneringar. I början av sommaren gjorde Inter-red. en Triplete där vi bl.a. fick önska vilken spelare vi helst skulle vilja ha i Inter. Jag tror att alla tre nämnde Carlos Tévez som drömvärvningen och under sommaren förhandlade man verkligen med Man City om argentinarens kontrakt. City ville ha cash, Inter ville köra på den väldigt italienska varianten lån+köpoption (tänk Milans Zlatan-köp) och det hela rann ut i sanden. 40 M € för en spelare var för mycket för Moratti.
Idag är det ingen som vill röra Tévez ens med tång trots att Man City halverat sitt utgångspris. Anledningen är att argentinare vägrade bli inbytt mot Bayern när laget låg under med 2-0 i tisdags. Vi var många som undrade varför Mancio vägrade byta in El Apache trots underläget - och svaret kom i den efterföljande presskonferensen då en rosenrasande Mancini berättade att Carlitos aldrig mer kommer få spela i den ljusblå tröjan.
När jag läser sådant blir jag förbannad, förbannad på fotbollsspelare som tappar fotfästet för att de råkar tjäna lika mycket på en vecka som jag kommer att göra under hela min arbetsliv som lärare. Har de glömt var de kommer ifrån? Har de glömt att de lever som kungar och behandlas som hjältar för att de håller på med sin favoritsyssla? Alla fotbollsspelare i världen som tagit sig upp på elitnivå älskar att spela fotboll mer än något annat, utan den kärleken blir man inte så grym. De får betalt för att träna och då och då lira lite match inför tiotusentals knegare som jobbar vecka in och vecka ut för att ha råd att följa sitt lag. Det minsta det kan ge tillbaka är att ge allt på plan. Gå in 100 i varje närkamp, inte ge upp en enda löpduell. Carlos Tévez har glömt vad fotboll handlar om och jag känner att min respekt för en spelare som jag alltid gillat för sin spelstil nu är helt borta.
När man ser vissa spelares agerande så som Tévez gjorde i veckan så kan man alltid vända på det. Tänk er Zanetti, en av 2000-talets mest framgångsrika kaptener inom europeisk fotboll. Alltid en gentleman både på och utanför plan som alltid tar sig tid för både fans och media och som aldrig setts springa runt mitt i natten och skapa rubriker i skvallersidorna. Där har vi en riktig hjälte.