Our condoleances, Hull City
2000-talets mest misslyckade bandiera lämnar ännu en gång klubben som ikoniserat honom av fel anledningar
Det må endast vara ännu ett av dessa ändlösa lån. Det må endast vara för ett par månader. Det må vara så att det alltmer apatiska ansiktet ovanpå den allt slöare kroppen står där igen och försöker upprätthålla en fasad när försäsongslägret inför nästa säsong drar igång.
Men idag tänker vi inte så. Idag fokuserar vi på utsända signaler. Idag välkomnar vi en australiensare från Kina som en frälsare i jämförelse med det han ersätter. Idag fortsätter vi att glädjas åt faktumet att Suning fortsätter göra det mesta rätt utanför planen.
Andrea Ranocchia blev aldrig bättre än Leonardo Bonucci. Han blev knappt bättre än någon annan mittback utan har i takt med att åren gått ramlat djupare och djupare ner i den grop som hans egen utveckling stampat upp i Giuseppe Meazzas gräsmatta.
Få spelare har orsakat oss sådant lidande. Få spelare lyckas förkroppsliga ett misslyckande på samma smärtsamma sett. Få spelare bär upp medelmåttighet under så lång tid utan att ge upp.
En dystopisk capitano, ett får utslängt till slakt hos vargarna. Man hoppades länge på Ranocchia, men till slut så var ett förtroende för Andrea lika effektivt som en piss i stark motvind. Jag kan inte vara gladare över att han ännu en gång lämnar.
Our sincerest condoleances, Hull City
