Milan - Inter1 - 1
Postpartita: Milan - Inter 1-1
Inter kontrade sönder Milan i matchen, men det räckte inte till. Stefan de Vrijs självmål räddade ett blekt Milan som borde ha varit minst två mål back i halvtid. Nu får Inzaghis Inter det tufft att gå förbi i tabellen, men om naturens lagar talar så borde det gå i längden, detta då Milan är allt annat än världsklass.
Det var matchdags, mot lillebror som fått allt med sig under hösten. Nu var det dags för Inter att visa hur mediokert det rödsvarta lagets trupp och tränare verkligen är.
Inter ställde upp med ett ordinarie lag, där Federico Dimarco, Denzel Dumfries och Arturo Vidal valdes bort. De allra viktigaste Inter-spelarna kom tack och lov till start, då centrallinjen var helt intakt.
Det tog inte mer än åtta minuter innan Inter fick straff efter att Franck Kessie hakat upp Hakan Calhanoglu i straffområdet. Efter en liten VAR-koll godkändes straffen och turken fick ta straffen själv. Säkerheten själv var den före detta Milan-spelaren när han fick chansen från tolv meter. Intensiteten i matchen var hög och Calhanoglus stora firande höjde garanterat tempot och temperaturen ännu lite mer.
Det tog inte allt för lång tid innan Milan kvitterade, dock. Fikayo Tomori nådde högst på en frispark och gav de rödsvarta en livlina i matchen. Bollen gick dock in via Stefan de Vrij och självmålet blev sedan noterat.
Typiskt en derbymatch att båda lagen var mycket hetlevrade och på något sätt också lite signifikativt att målen kom till på de sätt som de gjorde. Fasta situationer kan bli matchavgörande i en jämn match och det var så de första målen i matchen kom till. Det var också slarv som ledde till situationerna. En dum frispark som Barella drog på sig kostade baklängesmål och en ytterst märklig situation gav Inter straff efter att Kessie saxat ner honom, till synes omedvetet.
Inter såg slarviga ut och utnyttjade inte alltid de numerära överlägen de hamnade i. De första 25 minuterna var svängiga och det var nära att även ett tredje mål i matchen skulle komma så pass tidigt. I just den 25:e minuten fick vi chansen att ta ledningen igen. Matteo Darmian blev kapad i friläge av Ballo-Touré som med ett amatörmässigt försvarsspel också drog på sig ett gult kort. Men straffen från Lautaro Martinez räddades av Tatarusano i Milans mål.
En usel start från den argentinska tian som inte hade några bra aktioner första halvtimmen. Det var visserligen en mycket bra räddning, men det var riktigt dumt och onödigt att missa i det läget. Straffmissen innebar också en missad chans att bjuda Milan på sin egna medicin, laget som fick straffar för en hel division förra säsongen.
Första halvlek var som sagt en böljande match och högintressant på många sätt, bjöd på många tacklingar och dueller.
Men Zlatan Ibrahimovic och Edin Dzeko som var utpekade som huvudrollsinnehavare på förhand, var helt osynliga. Istället var det spelare som Matteo Darmian, Hakan Calhanoglu, Brahim Diaz och Rafael Leao som var mest involverade i matchbilden. De och flera andra som väntas spela biroller i den välrenommerade och världskända pjäsen, såg hetare ut än Nicolo Barella, Lautaro Martinez, Edin Dzeko, Zlatan Ibrahimovic och Franck Kessie. Men bäst i Milan var Sandro Tonali som var en av få spelare som vilade ofta med bollen och gjorde det bra.
Milan kom undan med att bara släppa in ett i första halvlek. Efter att Alessandro Bastoni luckrat upp Milans försvar, missade Nicoló Barella en chans att rulla in bollen i ett princip helt tomt mål. Även Lautaro Martinez missade ett superläge och för den som såg matchen var det helt uppenbart att det var siffror i underkant. Åtminstone ett mål till borde ha gjorts framåt. Milan bytte vänsterback i halvtid då Pierre Kalulu bytte av Ballo Toure.
Andra halvlek började i samma höga tempo som präglade den första. Frisparkar till höger och vänster samt bollar som smälldes in i de båda straffområdena konstant. Hakan Calhanoglu var nära att göra 2-1 efter ett fint inlägg från Ivan Perisic. Både Lautaro och Dzeko hade möjligheten att hinna fram men var nog endast tiondelar ifrån.
Ett dubbelbyte skedde i den 59:e minuten då Ante Rebic och Alexis Saelemaekers kom in istället för Rafael Leao och Brahim Diaz.
Märkligt att ta ut Leao, kan jag tycka. Detta då han var bra matchen igenom. Men kroaten Rebic är ingen dålig ersättare. Inter var klart bättre rent offensivt, men det blev inga mål och Milan hölls levande i matchen. Sedan skadade sig seriens bästa mittfältare Barella sig och in kom istället Arturo Vidal, helt rätt inhoppare i det läget.
Chilenaren kom riktigt nära att ge Inter ledningen med 19 minuter kvar, men Pierre Kalulu vräkte sig i vägen båda gångerna. Vår pitbull hade kunnat göra klart bättre från sig, men bra uppoffrande försvarsspel från Milan-backen. Nyförvärven Joaquin Correa och Denzel Dumfries fick chansen att komma in med kvarten kvar istället för Edin Dzeko och Matteo Darmian.
Milan, som hade varit utspelade i ungefär en timme, valde att fortsätta på det destruktiva spåret och bytte in ännu en spelare utan någon bolltalang överhuvudtaget. Tiemoue Bakayoko ersatte Rade Krunic.
Federico Dimarco och Alexis Sanchez blev Inters drag med fem minuter kvar, då Lautaro Martinez och Alessandro Bastoni gick av planen. Vårt tryck mot Milans mål avtog de sista 10 minuterna då vi behövde trycka på som mest och ännu en gång skulle vi tappa segern på ett mycket tungt sätt i ett rivalmöte. Alexis Saelemaekers var den enda som skapade en riktig chans för Milan i den andra halvlek när han sköt i stolpen med bara minuten kvar. Överlag borde Inzaghis killar ha gjort minst tre mål i matchen.
Har Inzaghi verktygen att vinna heta rivalmöten?
Spelmässigt bättre mot Juventus, men det krysset var mer rättvist än det idag. Även om straffen var obefintlig i det mötet, så var Inter betydligt bättre framåt i den här matchen. Men vad saknas? Spetsen framåt. Lautaro Martinez var pinsamt dålig i avgörande lägen och kostade Inter tre välförtjänta och behövliga poäng.
Tabelltoppen har dragit ifrån lite - men kolla på förra året
Stefano Pioli och Luciano Spalletti har lyckats riktigt bra hittills i hänseendet att få fram poäng. Inter har kryssat någon gång för mycket och är nu lite efter, men det var de förra året också. Det som hände senare var att verkligheten kom ikapp Milan och den tunna truppen räckte inte till. I år kan mycket väl samma sak ske, men det kräver också en växel till från Nerazzurri.
