Lagbanner
Reseberättelse: Tionde resan till Milano och det är lika bra varje gång
Det var verkligen stort att få uppleva kaptenens comeback på plats.

Reseberättelse: Tionde resan till Milano och det är lika bra varje gång

Till matchen mot Livorno åkte jag ner till Milano med ett antal vänner, bland andra Sia ifrån redaktionen här på Svenska Fans. Vi var tillsammans 9 resande som alla varit nere olika antal gånger och det var dessutom den första gången för Nawras och hans pappa Jihad. För min del var det tionde resan.

Vi fick bra priser på både hotell och flyg (625kr för två nätter respektive 340kr t o r). Däremot så var inte flygtiden den bekvämaste, planet avgick nämligen 06:45 ifrån Skavsta. Det blev inte mycket sömn innan jag behövde stiga upp för att ta flygbussen 03:30 från Stockholms Central. Väl framme i Skavsta efter en bussresa på lite mer än 1,5h så återstår det bara 2,5h flyg samt en 50 minuters bussresa från Bergamo till Milano. Detta är dock inget problem när man vet om att Inter spelar samma kväll och att man kommer vara på plats. Dessutom är det ingenting emot den flygresa exempelvis asiatiska Interisti måste göra för att komma till Milano.

Framme i Milano:

Fördelen med denna flygtid är att man når Milano tidigt på dagen. Vi nådde hotellet någon gång runt 11 och efter att ha lämnat väskorna så bestämde vi oss att mat var prio ett på schemat. Efter att engelsmannen från sempreinter.com, Ben Boucher, samt Nawras och Jihad anslutit sig till gruppen åt vi pizza med extra ost på Spontini. Det var första gången jag besökte Spontini och jag måste säga att jag blev överraskad av tempot. Vi hade knappt ätit upp vår pizza innan kyparen bad oss lämna för att han behövde bordet. Något som aldrig hade hänt i Sverige men i Italien är det alltså helt normalt.

När vi ätit klart så var det dags att besöka Solo Inter för inhandlande av matchbiljetter och eventuellt matchtröjor eller liknande. Så vi tog tunnelbanan in till Piazza Doumo och även fast jag varit i Milano flera gånger tidigare så blir man lika fascinerad av hur stor den här byggnaden är varje gång.

Framme i Solo Inter så märkte vi direkt att förändringarna butiken nyligen gjort verkligen var till det bättre. Det har öppnats en ny våning och butiken har överlag fräschats upp rejält. Mycket positivt. Men tyvärr så är det inte helt ovanligt att man får sig en negativ överraskning i Solo Inter och det fick vi också. Det var nämligen relativt många personer som ville ha biljetter men endast en biljettkassa var öppen. Detta skapade ju förstås en onödigt lång kö och jag kan inget annat än att hålla med Sia om att det inte får se ut så här hos en av världens största klubbar. Hela vår grupp fick inte stå tillsammans i kön då den redan var lång som det var, så vi gav pengar och pass till Sia som köpte biljetterna åt oss medan vi besökte en annan fotbollsbutik, Football Team.

I Football Team så är det lite billigare att köpa matchtröjor än i Solo Inter så det var där jag handlade. Jag hade sedan tidigare köpt hemmatröjan med Kovacic så den här gången hade jag bestämt mig för bortatröjan med Ricky. När jag betalade berättade kassörskan att Ricky själv faktiskt besökt butiken veckan innan. Vårt besök i butiken drog ut på tiden då vi fastnade framför en TV som visade mål från trippelsäsongen.

Med tröjor inhandlade skulle gruppen nu möta upp Sia som hade våra biljetter. Men det visade sig att vi hade tappat bort varandra. Sia lämnade nämligen sin telefon på laddning i hotellrummet, så fick inte tag på honom. Han väntade på oss utanför Solo Inter, och träffade förövrigt en av Inters direktörer Marco Fassone, men vi dök inte upp så Sia gick till Football Team för att leta reda på oss andra men det visade sig att vi måste gått om varandra. Sia åkte till hotellet och hörde av sig till oss, och vi andra åkte då också tillbaks dit.

Klockan var runt fyra när vi kom till hotellet och vi tog en välbehövlig vilostund efter en lång dags resande innan det var dags att åka in till San Siro.



Inter-Livorno:

Efter att ha somnat till en stund så väckte Sia mig och det var dags att förbereda sig för matchen. Jag valde att ta på mig hemmatröjan eftersom det var hemmamatch och tog min tunnare Interjacka över. Jag var med andra ord redo. Vi vandrade i samlad trupp till tunnelbanan och satte oss på tåget mot RhoFiera-Milano. Som alltid räknar jag ner station efter station tills man kommer fram till Lotto. För er som inte varit i Milano själva så väntar en ungefär 10-15 minuters promenad från stationen Lotto innan man kommer fram till Stadio Giuseppe Meazza. Personligen tycker jag bättre om att ta den promenaden än att åka buss hela vägen fram till stadion för att vandringen brukar bygga upp en skön blandning av taggning och nervositet. Dessutom kan man titta på riktigt snygg graffiti som finns på en mur längs hela vägen. Där finns bilder på mycket fotbollsrelaterat men även andra fina målningar.

När du väl får den första skymten av arenan så är det samma känsla jag beskrev tidigare om varje gång man ser Doumo. Det är en otrolig känsla varje gång, stället är enormt. Men de känslorna jag gillar mest väntar fortfarande.

Interisti Svedesi har ju fått en väldigt bra kontakt med vissa personer inom Inter. En av dessa är Inters pressansvarige Leo Picchi, son till La Grande Inters legendariske kapten Armando. Vi allesammans fick möjligheten att träffa honom innan matchen i samband med att Sia skulle överlämna en gåva. Gåvan var en retro-Sverige tröja med nummer 6 och Picchi på ryggen samt en text Sia skrivit om att matchen mellan Inter och Livorno är Armando Picchis match. (Texten om Armando Picchi) Vi tog en gruppbild med Leo för att sedan äta en panino innan det var dags att gå in på arenan. Vårt sällskap var utspridda över arenan. Vi hade Behzad, Christos, Max, Nawras, Jihad och jag på långsidan, Danny och Hampus i Curva Nord samt Sia på pressläktaren.

De känslorna jag menade som jag tycker är bäst är för det första, den första blicken på gräset man får när man kommit in på arenan. Det är något speciellt med det som är svårt att förklara. Något annat speciellt är att se spelarna värma upp och avbytarna slå crossbollar eller köra kvadraten med varandra. Bara det är, enligt mig, mer underhållning än vilken allsvensk match som helst, rent fotbollsmässigt.

Nästa känsla jag älskar är när det är mindre än 10 minuter kvar till avspark och speakern ska presentera Inters startelva: IIIIINNNNTTTEEEEEEEERRR!! Con il numero uno, Samir HANDANOVIC. Och så vidare. För att förstå bättre rekommenderar jag den här videon: http://www.youtube.com/watch?v=nvFG2plJ3To

När matchen väl var igång så fick vi i ärlighetens namn inte bevittna en så bra fotbollsmatch. Inter tog ju ledningen genom ett självmål av Inter-ägde Francesco Bardi och reaktionerna på läktaren kändes aningen konstig. Danny berättade efteråt att i Curvan reagerade folk som att: ”Jaha, det där är vår framtida målvakt”. Andra halvlek såg ju knappast bättre ut fram tills den 82:a minuten. Då byttes Javier Zanetti in på planen. 7 månaders skadefrånvaro för vår 40-årige kapten var till slut över och det finns ingen tvekan om att det var matchenens, och resans, största höjdpunkt. En otrolig höjning i stämningen skedde och Inter väcktes till liv de sista 10 minuterna. Och 2-0 målet kom efter att kaptenen gjort en av sina karaktäristiska löpningar med boll innan han spelade fram Mateo Kovacic som i sin tur stod för en riktigt fin prestation och assisterade Yuto Nagatomo till 2-0 på stopptid. Vi kunde alltså gå hem nöjda och glada till slut.



Kvällen:

Sia stannade efter matchen kvar i mixade zonen och intervjuade Nagatomo samt tog autograf från Zanetti medan resten av gruppen bestämde oss för att äta någonting. Vi tog tunnelbanan tillbaka till stationen närmast hotellet och letade upp något i närheten. Vi hittade ett ställe ganska snabbt och beställde in lite pizzor, pasta och risotto. Vad man kan förvänta sig av Milano helt enkelt.

Det slutade med att vi satt kvar i flera timmar och snackade, käkade och hade en bra stund. Inter hade vunnit och vi käkade god mat. Vi tog några gruppbilder och drog tillbaks till hotellet. Det skulle bli en tidig morgon efter och resa till Parma för match mellan Parma och Lazio.



Parma:

Några timmars ihopskrapad sömn innan klockan ringde. Jag hann gå upp och piggna till av en snabb dusch innan det bara var att dra iväg. Vi tog spårvagnen till Centralen där vi skulle åka tåg till Parma.

Efter 1 och en halvtimmes tågresa, som mest bestod av försök att sova och mobilspelande, var vi framme. Vi hade ett inplanerat restaurangbesök hos en person som sempreinter.com gänget har kontakt med. Där bjöds som vanligt i Italien på bra mat. För mig föll valet på en penne all’arrabiata (en småstark tomatsås) som förrätt och en klassisk Margherita till huvudrätt.

En god lunch avklarad och dags att bege oss till arenan, Stadio Ennio Tardini. Det var en arena som inte var i världens bästa skick, men den kändes ändå mysig och stämingen både utanför och inanför arenan var väldigt familjär. Till skillnad ifrån hur det ser ut utanför San Siro på matchdagar, där det finns stånd med supprterprylar samt panino-ställen överallt, fanns det här ett av varje. Därför kändes det inte mer än rätt att stödja det där ståndet lite så jag köpte en halsduk med texten ”Gruppo Anti-Juve” och ”Chi non salta Juventino é” under.

Vi bestämde oss för att köpa biljetter på Parmas kortsida då priserna på långsidorna antagligen har satts för att betala Cassanos lön, 40 euro per biljett… Det jag tyckte skulle bli mest spännande i matchen var såklart Cassano, men även Joel Obi som fick chansen från start. I bortalaget skulle ju Klose och Hernanes även de bli intressanta att se.

Dessvärre var Joel Obi, återigen, tvungen att utgå skadad redan i första halvlek. Samtidigt var Cassano rätt osynlig och såg inte ut att vara på spelhumör. En ganska tråkig första halvlek slutade 0-0.

Andra halvlek var mycket mer fartfylld och inbytte Nicola Sansone i hemmalaget imponerade mycket på mig. Detsamma gjorde Antonio Candreva i Lazio som förarbetade snyggt till 0-1 målet. Kvitteringen nickade Lucarelli in på hörna och matchen slutade just 1-1.

Efter matchen var det dags att stödja det där panino-stället medan vi väntade på Sia som stannade en liten stund i mixade zonen. Valet av panino med prosciutto kändes självklart, för då kan man boka av en sak från ”att-göra-innan-jag-dör-listan”. Nämligen äta parmaskinka i Parma.

När Sia kom tillbaks hände något väldigt speciellt. Vi skulle leta reda på en taxi som skulle ta oss till tågstationen. När vi trodde att vi hittat en så visade det sig att den var upptagen, men inte av vem som helst. Det var Lazios brasilianske landslagsman Hernanes med sin familj som skulle sätta sig i bilen. Han var jätteschysst och ställde upp på att ta några bilder. Sia han slänga iväg ett snabbt: ”Kom till Inter” och bad honom till och med att fixa en ny taxi till oss. Han bara skrattade. Vi fick istället gå en bit innan vi fick tag i taxi och senare åkte tåget till Milano.



Tillbaka i Milano:

Efter en tågresa utan sittplats så ville vi leta upp ett ställe att se matchen mellan Juventus och Napoli. Det blev en uppgift svårare än vi trodde men Sia ringde till sin vän Fabio som har en milanesisk restaurang där jag jag åt på en resa med Interisti Svedesi. Trattoria La Madonnina, rekommenderas starkt om ni besöker Milano, och det gör inte saken sämre att Fabio är Interista.  Hursomhelst, Fabio föreslog en Irish Pub som vi letade upp. Dock var det helt fullt där men vi hade turen att ett ställe på andra sidan gatan även de visade matchen.

Vi satt alla och hoppades på kryss men de förhoppningarna dog nästan ut redan efter en minut då en offsidestående Llorente gjorde 1-0. Mål nummer två och tre var däremot betydligt finare att se på. Pirlos perfekt slagna frispark och Pogbas volleyskott kommer båda två med stor sannolikhet finnas med på top 10 listorna på youtube av årets mål i Serie A.

Morgonen efter skulle bli tidig så även fast jag var hungrig så var jag helt enkelt för trött för att sätta mig och käka någonstans. Det blev alternativet att få lite WiFi och sömn på hotellet istället.

Hemresa:

Efter en intensiv resa med tidiga morgnar, sena kvällar och mycket på schemat var det dags att åka hem till Sverige på måndagsmorgonen. Det var en resa då vi fick uppleva mycket på kort tid och även lära känna nya vänner. Så fort jag kom hem så satte jag på mig min Zanetti tröja och såg framemot Interisti Svedesis resa till derbyt mot Milan precis innan jul.

 

?

Jacob Planell2013-11-20 23:30:00
Author

Fler artiklar om Inter

Inför Inter - Torino: Kan vi hålla nollan?