Resekrönika del I: Drömmen om San Siro och drömresan..
Alla har drömt om att sätta sin fot på arenan laget de älskar spelar på. Här är första delen av min berättelse om känslorna inför min första resa och om drömmar som blev till verklighet.
Året är 2006. För en annan är det 2002. Eller varför inte 2013? I hjärtat växer en starkare känsla och kärlek. Kärleken riktar sig inte till en kvinna, men känslorna är desamma om inte starkare. Någon skulle kalla det fanatism, det du känner för ditt lag. Vänner, bekanta, föräldrar och lärare tröttnar på ditt ständiga prat om något de inte förstår sig på. Mitt i allt stannar du upp, tänker och inser: Du är besatt. Det är inte längre en hobby, det är en livsstil. Du bär med dig laget i din vardag, det påverkar din sinnesstämning och du vill dela med dig av det till allt och alla. Även de som inte bryr sig. När du sen ser Cambiasso eller varför inte Adriano avgöra ett derby i slutminuterna firar du som aldrig förr. Samtidigt som du tänker: "Tänk att vara på plats och uppleva det där, vilken dröm."
Ett frö har planerats. Ibland tänker på du på det mer, ibland tänker du på det mindre. Det enda som står klart är att du varje gång du ser San Siro på tv tänker på dagen du själv kommer få sätta din fot där. Vad hindrar dig? Till en början är det pengar, sedan är det osäkerhet eller kanske en kombination av båda. Hur ska jag klara mig i ett land där ingen förstår mig, helt ensam? 1+1 =2 i ditt huvud och du inser snabbt att du inte ska åka ensam. Någon hjälper dig. "Häng med på resan vi arrangerar". Nima, Olof, Victor, David, Lena och Daniel skriver du tillsammans med på SvenskaFans och de arrangerar en resa. Pengarna då? Det löste sig, din familj som du trodde mest var trött på ditt tjat om fotboll ger dig en för tidig artonårspresent. Du är redo. Eller? Du känner ju ingen av personerna utan ni har bara pratat över Internet och snart ska du till ett främmande land med de. Bör man oroa sig? Hur kommer det egentligen vara att åka med någon du inte känner? Blir det stelt? Kommer man ha saker att prata om? Eller kommer det vara jobbigt? Ska du åka med någon kompis istället.? Sen träffar du en av dina resekompisar och känner dig trygg direkt. Efter en kvart är det som att ni har känt varandra i hela livet. Matcher, spelare, minnen, historia, nutid och mercato diskuteras och bryts ned i minimum ända tills ni kommer fram till er destination. Din resekompis Lena pratar även Italienska, en till idé och ett till frö planteras i din hjärna, jag vill också kunna.
Du är på plats. Du är i dina drömmars stad, som egentligen inte är så glamorös. Det viktiga är dock innehållet och i staden finns finns laget du älskar. Du snappar upp allt. Tunnelbanesystem, busslinjer, områden, direktiv, restauranger för att bära med dig till dagen du kommer hit ensam. Med pirr i magen somnar du, imorgon kommer din dröm bli verklighet. Tänk om vi förlorar då? En snabb tanke som du kastar bort lika snabbt som den kom in i din hjärna. I en värld där folk har svårt att sätta mat på bordet är det inte läge att gräma sig över en förlust, när man haft möjlighet att åka till Milano från Stockholm enbart för att se på fotboll. Njut, intalar du dig själv och somnar. Matchdag och du promenerar från tunnelbanestationen Lotto. Framför dig uppenbarar sig San Siro på långt håll, du känner gåshuden genom hela kroppen. Du kämpar för att se normal ut och ta måttligt med foton, egentligen vill du plocka upp din haka som ligger på trottoaren, fota varenda meter du vandrar och föreviga varenda sekund. "Sia hur känns det?", ropar Nima någonstans hundra meter bort, men du är för rubbad för att ens svara. Du bara går och tittar på arenan, innan du inser att Nima står en centimeter ifrån dig och faktiskt vill ha ett svar på sin fråga. "Bra.", säger du och Daniel Hamilton på din andra sida bara skrattar. Han vet, han förstår.
Väl framme vid arenan vill du bara in. Regnet som sköljer ned spelar dig ingen roll, adrenalinet pumpar i ådrorna och allt blåsvart runt omkring dig värmer själen. Du har aldrig känt dig mer levande. Fast det är inget mot känslorna du kommer känna om fem minuter när det är dags att gå in på arenan. Det är dags. Efter ett par försök lyckas du få biljetten att fungera, samtidigt som det bildats en kö bakom dig och vissa slänger irriterade blickar mot ditt håll, men de förstår: Killen är nybörjare. Du påbörjar din väg upp för trapporna. Du går i vad som verkar vara en evighet. Har jag verkligen kommit rätt?, tänker du innan gräsmattan uppenbarar sig och du förlorar förståndet. Framför dig värmer spelarna upp. Till höger om dig ser du banderoller och flaggor, samtidigt som du hör sång. Det är som du hade tänkt dig, eller det är bättre. Om du kände dig levande för fem minuter sedan är det inget mot vad du känner nu, alla kroppens sinnen är igång och du vill bara föreviga stunden. Du kollar på de som är med dig, tänker på de som gjort resan möjlig och inser att du förverkligat en dröm. Tack.
Fem år senare är du tillbaka. Från det första tillfället till nu har du gjort nästan tjugo matcher. Trots det är det samma glädje och pirr i magen varje gång du sätter foten på San Siro. Den här gången är det en större grupp på 25 personer som skall med och se derbyt mot Milan. De såg säkerligen också Adriano och Cambiasso avgöra ett derby sent in i andra halvlek och drömde om att få uppleva något liknande. Det ingen vet när ni ses på torsdagen är att de står inför en av de bästa resorna någonsin och att de kommer få uppleva det alla supportrar i världen drömmer om. Nämligen att vara på plats och få uppleva ett sent avgörande i ett derby, signerat Rodrigo Palacio.
Fortsättning följer...
Foto: Marcus Jokiniemi