Vårt förflutna & den kommande framtiden

2010-2011
Vår senaste storhetstid slutade år 2010 på allra bästa möjliga sätt, ett oförglömligt år där laget gjorde Il Capitano, fansen och Mr.Morratti (i den ordningen) högsta möjliga rättvisa genom att vinna allt. Allt var fantastiskt. Året därefter började vi se tydliga varnings tecken framför oss, den kommande vågen som skulle dränka oss till nivåer som kan stavas Kharja, Biabiany och Nagatomo, japp that’s right - vår gode vän Yuto kom redan då. Detta var dock inte så farligt, vi hade kvar den gamla stommen av stjärnor kvar i elvan. Vi kom tvåa i ligan.


 

Våra mätta lejon lämnade oss denna säsong - Eto, Motta, Pandev, Materazzi som ersattes med mindre namnkunnigt folk. Spelare som gick rakt in i elvan utan att förtjäna att bära våra färger, inte vissa iallafall. För vem kan glömma lirare som Palombo (Sampdoria), Castaignos (aka nya Zlatan) och VM-hjälten Diego Forlan.. 
Jo, vi är nog många som gärna glömmer eller har redan glömt dessa namn i vårt lags färger. Är jag aningen hård eller orättvis, det beror nog på vem du frågar men en sak är säker -vår s.k. strategiska inköpare, sportchef eller middags-bjudare hade redan här tagit på sig ögonbindeln. 
 

En försäsong att lägga på minnet. Coutinho till Liverpool för 130 miljoner, jo tack den svider än idag, hur man än vrider och vänder på det. Sneijder bråkade bort sig ifrån våra färger till Galatasaray för ynka 75 milj. En spelare som säsongen innan kunde bringat in så mycket mer till vårt ekonomiskt sjunkande skepp. En Maicon som åkte till Man City och blev pinsamt omsprungen av tempot i Premier League. Och Lucio som på free transfer flyttade till det blåsvarta laget i Turin. 

Ersättarna då? ”Lord” Kuz, Ezequiel Schelotto, Walter Gargano, Alvaro Pereira (som jag hade otroligt höga förhoppningar på) och Tommaso Rocchi som visade att gammal är äldst.

Och så små ljusglimtar så klart, Freddy Guarin, unge Kovacic, Rodrigo Palacio och vår framtida super målis Samir Handanovic.

Tabellplats: 9


 

Ett sargat Inter som bara tre år tidigare vunnit allt i Europa bestod numera av lirare som Jonathan (nya Maicon) och Juan Jesus. Ruben Botta tillsammans med Hernanes på mitten och på top Ishak Belfodil tillsammans med viss Mauro Icardi.

Redan här började vi se riktigt tydliga tendenser på hur dåliga vi var på att avsluta affärer. Lazio sålde oss sin regista dyrt, Hernanes skulle vara vår nya hjälte, balansen i mitten. Succen uteblev så klart, pga flera faktorer men jag tror personligen att den gode Hernanes inte hade psyket för att prestera i ett nedåtgående Inter. Och tillsammans med nyförvärv som Campagnaro, Wallace och Taider var oddsen.. inte så goda.
 

En ny säsong, ett nytt projekt. Nya värvningar, vissa bra men flera sämre. Hit kom spelare för att höja sina löner men sänka sina värden på plan. Jag kunde inte alls förstå på den tiden varför BRA lirare som Shaqiri, Podolski (japp, han har spelat för oss om någon glömt det), Nemanja Vidic och Yann M’Vila kom till oss bara för att misslyckas. Detta var ju kvalitets spelare med meriter från flera topplag.

Bortsett från alla galna tränarbyten vi genomförde under denna period så saknades det strategi, en plan, en tydlig agenda och framförallt en tydlig spelide från ledningen. 

När jag idag blickar tillbaka så förstår jag bättre varför det gick som det gick. Men frustrationen från dåtiden är svår att förtränga. Tabellplats: 8


 

Haha! Detta var en rolig transfer sommar. Vi hade precis snott Geoffrey Kondogbia framför ögonen på Milan (300 mille!!), Stevan Jovetic anslöt sig till våra färger och en glödhet Ivan Perisic anlände den 30 augusti efter en utdragen saga med Wolfsburg. Detta var en tid då det märktes att vi var desperata på marknaden, och precis varenda lag skulle jävlas med oss. Vi vet hur det gick till slut, Roberto Mancini tog oss till en fjärde plats. Var det vackert? Nej. Var det ett steg framåt? Ja.
 

Minns ni att jag sa att varenda lag skulle jävlas med oss? Så klart ni gör. Från Porto kom Joao Mario. Pris? 400 miljoner. Jag minns den fine J.M. från Portugals super EM som en hyfsat bra kvalitets lirare i ett landslag med en tydlig superstjärna. Tröjnummer tio hade han på ryggen, jag visste inte så mycket om honom då. Men bär man nummer 10 i ett lag som vinner EM måste man väl vara värd sitt pris? Ni vet redan svaret. 

Gabriel Barbosa, 300 miljoner. Vart ska man börja. Betalade man överpris? Låter det vara osagt. Men det var solklart att ingen tränare ville ta i honom, ingen gav honom en ordentlig chans kan man tycka. Framtiden är fortfarande ung för Gabriel, som på allvar börjat leverera i Brasilien. Han kunde gott stannat där och besparat oss frustrationen de få minuterna han fick spela. Omöjligt att glömma hans video dock!

Här kan jag också passa på att nämna ytterligare en vänsterback som kom och försvann. Dodo. Han vilar numera i samma kategori som Pereira, Erkin, Nagatomo, Ansaldi, Dalbert m.f.. Tabellplats…. Sjua. Djupt sjunker tunga träspelare.


 

Projektet Inter som det kallades från ledningen började denna säsong att ta form till vad ni ser idag. In kom Milan Skriniar från Sampdoria, en back som tog sin plats i elvan med storm och överraskade alla. Joao Cancelo på lån från Valencia, en fullback som vi saknat länge, en snabb jäkel som kunde göra sin gubbe och slå bra inlägg, men också en tråkig historia som slutade med att laget från paellan’s huvudstad vägrade sälja till oss. Vi hade helt enkelt inte råd och de vägrade möta oss halvvägs. 

Rafinha då. En spelare jag verkligen ville skulle stanna hos oss. En krigare som verkligen kunde blivit en hjälte hos oss. Han visade mer hjärta än de flesta. Men Inter var svaga på marknaden och ytterligare ett spanskt (katalanskt) lag ignorerade våra bud och försvann gjorde vad som kunde blivit en riktig värdig nummer 10 efter Sneijder.

Kan också nämna besvikelsen Ever Banega, ännu en regista som kommit och misslyckats hos oss - lämnade denna säsong. Farfar Borja, träbenet Gagliardini och Vecino anslöt. Fyra slutade vi i ligan med Icardi på top. 
 

Luciano Spalletti, första tränaren som fick mer tid på sig sedan Mourinho om jag minns rätt. Två år i rodret fick han och om du frågar mig så gjorde han det bra. Han gjorde det han är kapabel till. Med lite tur hade vi hamnat högre, men Inter och tur är två ord som inte går ihop alltför ofta. I klassiskt maner tog vi in spelare som vi ställde lite extra förhoppningar på, men som inte infriade dem som förväntat. Radja Nainggolan är en utav dem. Lyckats i sina andra lag men i Inter? Nja. Sime Vrsaljko, en högerback med ett fint rykte i fotbolls Europa. Försvann lika fort som han kom. Inte snabbare än Erkan dock haha. Keita Balde, succé i Lazio, succé i Inter, niet. Keita kunde blixtra till och visa hjärta, men gjorde det alldeles för sällan. Synd och skeppad tillbaka till Monaco. 

Den negativa trenden börjades dock vändas här, denna säsong. Vi slutade fyra, CL plats och blandade resultat. Helt ok med senaste årens ribbor men höjdpunkterna här var de lyckade värvningarna av Stefan De Vrij, Lautaro Martinez och att man slutligen lyckades skeppa iväg död kött som Eder, Murillo, Kondogbia och Biabiany. 


 

Slutligen då, nu är vi här. 

Jag känner verkligen hur frustrationen gett mig en hel del negativitet, och jag vet att det genomsyras i min text. Men detta är också ett sätt att visa vad inte bara jag, utan vad de flesta Inter fansen burit på de senaste åren. 

Om vi var ett riktigt galet Pazza Inter från 90-talet fram till 2010 så har vi varit ett riktigt sjunkande skepp under de senaste åren. Fram till nu.

En ny ledning, en strategi för en gång skull, en Marotta, en vinnarskalle i Antonio Conte och en ny regi i form av Steven Zhang. 

Se bara på vårat spel denna höst.  Det är vackert, det är organiserat och det finns en ide i det hela. Vi kanske inte vinner varenda match, vi kanske åker på nitar som nu senast mot Cagliari och Lecce, men vi är utan tvekan på rätt väg. Från och med nu.

Att förvänta sig att vi ska direkt gå vidare i CL-gruppen är att vara hoppfull men inte hundra procent realistisk. Det kommer att krävas lite mer svett blod och tårar. Lite flera kvalitets spelare, lite mera bredd i truppen. Och framförallt lite mera tid. 

Med nya hjältar som Lukaku, Barella, Skriniar, De Vrij och Godin i elvan. Och med Handa i mål. Och med nyförvärv som Eriksen, vågar jag mycket väl säga att vi är i en höjd vi inte varit på länge.  Högre än på länge, och ännu högre ska vi gå. 

Genom svårigheter mot stjärnorna.

* * *