Studio Nerazzurro: Guarín avgjorde hett derby
Inter drog det längsta strået i ett jämnt derby som var hetare än på länge.
Jag vet inte om det var faktumet att säsongen fortfarande är ung och att allt fortfarande är möjligt, eller kanske alla spännande nyförvärv, men för första gången på länge kände jag åter den där riktigt kittlande nervositeten när spelarna stegade in på ett fullsatt och tifoprytt San Siro på söndagskvällen. Och känslan skulle hålla i sig ända in i de skälvande slutminuterna.
Efter ett par år av avslagna derbytillställningar var hettan tillbaka. Det märktes direkt. Inramningen var tät och luftfuktigheten hög. Inter mot Milan, mästaren Mancini mot lärlingen Mihajlovic, två nya lag med flera välbekanta inslag. Inter ställde upp med en offensivt betonad uppställning och inledde matchen som bollförande lag. Ett något mer konservativt balanserat Milan stod dock för de farligaste chanserna då man utnyttjade ytorna bakom den inledningsvis något dåligt synkroniserade svartblåa försvarslinjen. En intensiv och chansrik första halvlek där Jovetic stått bakom det mesta i anfallsväg för Inter slutade mållöst trots ett utmärkt läge för Icardi i slutminuten att spräcka nollan.
Ungefär en kvart in i andra halvleken bröt sig Guarín loss och tog sig inåt i banan. Han avfyrade ett lågt skott med vänsterfoten som smekte målvaktens högre innerstolpe. San Siro exploderade precis på det sätt som bara denna fulsnygga arena kan.
Milan försökte komma tillbaka och fick nya krafter genom nygamle inhopparen Balotelli som övertaggad (och med en ny intressant frisyr) testade gång på gång, men utan framgång. Nu var det kamp i Milano. Inte mycket till skönlir (även om Kondogbia briljerade med lite hemmasnickrade finter) men bra intensitet. Det fullständigt ångade om spelare som Melo, Handanovic och Guarín, taggade till fullo. Det var hetsigt, det var skitsnack och det var en stämning som gick rakt igenom tv-rutan.
Milan kom aldrig riktigt nära i matchens slut utan Inter lyckades hålla undan och tog hem säsongens första derby.
Utan att på något sätt vara den bästa match man har sätt så kan konstateras att någonting har hänt. Glöden är tillbaka, i derbyt, men framför allt i Inter. Mancini har satt ihop ett manskap med en rejäl dos fysik, en släng teknisk briljans och en nypa galenskap à Pazza Inter. Det finns en tydlig idé och stora ambitioner. Det kan räcka långt.
Nio poäng och noll insläppta mål efter de inledande tre matcherna gläder lika mycket som det förvånar. Nu checkar jag ut, med vetskapen om en levande dröm och med Curva Nords ord ringandes i mina öron: chi non salta Rossonero è…
