Tack och adjö, Rodrigo!
Om det är ett sargat Inter du lämnar nu så var det, om möjligt, ett än mer sargat Inter som du kom till. Det var två år efter trippeln och klubben höll på att förfalla helt och hållet. Med Stramaccioni vid rodret och två övergångsfönster där bland annat Alvaro Pereira, Kuzmanovic och Schelotto plockades in, så var dem €10 miljonerna Inter spenderade på dig en av de dyraste satsningarna man gjorde.
Förväntningarna på dig var inte jättehöga, och det blev inte enklare av att behöva konkurrera med Cassano och Milito. Men trots att du gick in och ut ur elvan och till en början mest fick agera ersättare så vann du snabbt fansens förtroende. Du hade ett otroligt öga för mål och gav alltid 100%, oavsett om vi ledde med 3-0 eller låg under med 3-0. Trots knapert med speltid emellanåt så visade du alltid med bestämdhet vad du går för på planen, och med alla alibispelare som envist försökt hänga sig kvar i denna klubben så är du en av få som sticker ut.
Men det som iallafall jag kommer komma ihåg allra mest är hur otroligt smart du var. Du var alltid delaktig i spelet och löpte i djupet för att öppna upp luckor både för dig själv och andra, och trots att du inte var varken jätteteknisk eller jättesnabb så var det din smartness och kämpainställning som tog dig förbi dina motståndare. Visst är det tråkigt att åldern börjar komma ikapp och att det bara blev fem år i den blåsvarta tröjan under vad som kan argumenteras vara den sämsta perioden i Inters historia, och just därför vill jag passa på att tacka dig, Palacio, för att du under dessa år påmint alla oss supportrar om vad dessa färgerna innebär och vad de står för. Dig kommer jag aldrig glömma. Tack, El Trenza!
