Italien och England – same same, but totally different
Under en ganska kort period har jag haft möjligheten att besöka fyra olika arenor. Två i Italien, två i England. Tre matcher och en guidad tur ligger till grund för denna artikel. Likheterna finns, men kontrasterna är enorma. Logistik mot passion. Sång mot ramsor. Bengaler mot viftande halsdukar. Italien mot England.
För några månader sedan besökte jag Stadio San Paulo i Neapel. Stadens stolthet mötte oljebygget Manchester City. På en sliten arena, med tomma stolar och löparbana, lyckades en högljudd och galen publik bära fram Napoli till seger.
För mig, som innan det besökt Råsunda, (en halvtom) Maracana och San Siro, var Neapel och Napoli en helt ny upplevelse. Hela staden andades match dagen igenom. I vart och vartannat hörn såg man en Cavani-tröja eller Hamsik-figur. Taxichaffuörerna pratade om Maradona som Il Dio - Guden och scootrarna, dekorerade med Napoli-flaggor, tog galna fanatiker tidigt mot arenan.
En galen men sliten arena
Stadion i sig var allt annat än vacker och modern. I sammanhanget sket jag dock fullständigt i den slitna arenan. Vem bryr sig om en stol är trasig eller om det är ett hål i väggen när Edison Cavani kommer löpande emot en med utsträckta armar? Vem bryr sig om att toaletterna inte fungerar när arenan fullkomligt vibrerar till speakerns galna utrop? Jag gjorde det i alla fall inte. Den glöden och den passionen är svår att finna i någon annanstans. Kärleken mellan fansen och fotbollslaget sträcker sig långt utöver det vanliga. I Neapel är fotboll inte en sport, det är en religion.
***
I onsdags eftermiddag slog RyanAirs hjul ned på Västerås flygplats. Planet hade tagit mig hem från London, där jag bevittnat Arsenal pulverisera Milan (som ändå gick vidare…) på en hypermodern Emirates Stadium. Från min plats bakom mål, på Club Level sektionen, kunde jag avnjuta varenda liten lyxighet man kan förvänta sig. Arenans insida liknade mer ett lyxhotell eller en gigantisk restaurangvåning. Kostymklädda män satt och avnjöt flådiga middagar och i UEFAS lyxlounge sprang vackra flickor omkring och serverade gratis öl. Golvet var beklätt med vinröda heltäckningsmattor och handfaten på toaletten är gjorda i svart marmor.
Hade jag varit 45 är gammal och neutral hade jag förmodligen älskat arenan. Nu är jag dock 18 år och inbiten Milanista. Jag trivdes bättre på min (vadderade) stol där jag kunde titta på när Fiori värmde med målvakterna och Galliani intervjuades framför de ditresta Milan-supportrarna. I min ensamhet satt jag och fotade, sjöng med de rödsvarta och inspekterade den tomma arenan. Engelsmän anländer väldigt sent. De sista tusen anlände efter avspark. Medan Abate och company fick motta rejäla hyllningar under uppvärmningen
När utgången på matchen blev som det blev var trycket på Emirates väldigt bra. Den uteblivna Arsenal-klacken har både fördelar och nackdelar. När istället 95 procent av arenan sjunger blir det en härlig akustik, men det rejäla trycket som uppstår i Italien i ramsorna existerar inte.
Halvtom Emirates Stadium precis innan avspark
Galliani intervjuas precis frafmör de tillresta Milan-supportrarna
San Siro. En och en halv vecka tidigare. Milan-Juventus, seriefinal, krig. Bengalerna var lika vanligt förekommande som smällarna och flaggorna. Den röda elden skapar en underbar inramning och klackarnas hånfulla, men ändå med glimten i ögat, ramsor viner tätt. När Nocerino smällde dit ledningsmålet visste inte glädjen några gränser och kramkalaset med okända stolsgrannar tog aldrig slut. Samma glädje förvandlades minuterna senare till ilska mot domaren. Muntaris mål ignorerades och svordomarna haglade. Arenan stod och hoppade och svor. Hade det varit England hade en publikvärd kommit fram och hyschat och bett oss sätta oss ned. Nu ligger ju dock San Siro i Milano och därför fick vi stå och skrika hur mycket vi ville.
Hur en arena ska se ut inför avspark
***
Utöver domaren får även gräsmattan motta en hel del suckar. San Siros gräs är, som bekant, under all kritik. Skulden läggs på syre- och solbrist. I England existerar inte några sådana problem. Under min tur i London hann jag även med att besöka Wembley och gå en guidad tur. På gräsmattan stod rad efter rad med sollampor utplacerade och taken var designade så att maximalt med syre skulle kunna nå gräsrötterna. Arkitekturen och de moderna byggena imponerar, även om det allt som oftast känns själlöst. Den självsäkra och skrytsamma guiden var på många plan helt underbar, men argument som ”eftersom stolarna är vinklade mot mitten behöver man aldrig ställa sig upp” gillar jag inte.
Guiden på Wembley (Clarence Seedorf) poserar framför de utställda sollamporna. Investera direkt, Milano kommun!
Att kunna slå ihop dessa fotbollskulturer skulle vara intressant och kommer förmodligen delvis ske i framtiden. Italien behöver verkligen nya fotbollsarenor och Emirates Stadium står ofta som en role-model, med all rätt. Fotbollen i Italien behöver utvecklas för att nå nya höjder och arenorna borde vara första prioritet. Förhoppningsvis fortsätter dock Italienarna att vara på plats tidigt, elda bengaler och ha utpekade curvor, även om arenorna blir moderna. Lyckas italienska passionen kombineras med den engelska logistiken har Italien vunnit mycket.
Just nu föredrar jag dock trasiga toaletter framför svart marmor…
