Voce dei Rossoneri: Milans snabbaste spelare
I Voce dei Rossoneri diskuteras idag Nocerinos prestation så här långt, vem som är Milans snabbaste spelare samt vilket av de 2000 målen under Berlusconis tid som är panelens absoluta favorit.
I dagens artikel representeras Milanredaktionen av våra nya skribenter Henrik Brandel och David Faxå. Gästskribent är Jens Nordfält, ”Gunnar Gren” på forumet.
(Voce dei Rossoneri är en artikelserie där skribenter från Milanredaktionen samt en gästskribent bildar panel varje gång. Artiklarna i serien publiceras tre gånger per månad – den 3:e, den 13:e och den 23:e.)
Antonio Nocerino värvades i transferfönstrets absolut sista sekunder och sågs som ett impulsköp av Galliani som själv hävdade att Nocerino inte fanns med i några ursprungsplaner. Nu har han startat i sex av sju matcher i CL och Serie A samt hoppat in i en. Hur tycker du att han presterat hittills?
David Faxå: Jag tycker helt klart han har varit godkänd. Han har levererat det jag förväntat mig av honom och ersatt Gattuso på ett bra sätt. Den sista gnuttan av grinta han saknar ersätter han med hyfsade passningsfötter och ett hot i djupled. Hans främsta egenskap, enligt mig, är dock hans lungor. När resterande laget kroknar i slutet av matcherna så fortsätter Nocerinos ben att löpa. Så vidare inte Gattuso kommer upp i gammal god form (när han återvänder) så ser jag gärna att Antonio fortsätter spela från start.
Jens Nordfält: Den position Nocerino värvats till tror jag är väldigt viktig för Milans spel. Den är viktig samtidigt som den kan tyckas lite otacksam. I min mening spelar Milan lite mer av ”good cop, bad cop” –spel än många andra lag. ”Good cops” är eleganter och ”bad cops” är grovarbetare. Jag menar att eftersom ”the good cops” tillåts, eller tar sig frihet att inte pressa motståndarna särskilt hårt blir ju ”the bad cops” extra viktiga. Denna roll är ofta lite otacksam. Spelarna som agerar ”bad cops” syns relativt lite, förutom då de går över gränsen. Det är mest om de är borta som man ser hur viktiga de egentligen är.
Vad gäller hur Nocerinofyllt den rollen, tycker jag han hittills förtjänar ett G-. På det negativakontot tycker jag att hans ”verkansgrad” är för låg. Trots att Nocerino är på plan saknar jag alltför ofta en ”bad cop”. Han ser ut att springa och slita men verkansgraden är lite för låg. Kanske är han lite för försiktig? På pluskontot känns han som en bättre bollbehandlare än både Gattuso och Flamini. Jag tror att han kan växa i rollen då han fått mer tid och resultaten börjar gå Milans väg.
Henrik Brandel: Det är nog inte alltför spekulativt att anta att Nocerino inte anslutit om Flamini inte blivit skadad. Fysiska defensiva mittfältare är ju inte direkt en bristvara i Milans trupp. När transferfönstret stängdes kändes det som att Nocerino var a hyffsad backupvärvning för denna säsong, men en god investering för nästa säsong, då ett stort antal mittfältskontrakt går ut vid säsongens slut.
Både Nocerino och Aquilani har lidit lite av att inte leva upp till ”Mister X”-hysterin som Galliani högst onödigt skapade under sommaren. Om man istället tar ett steg tillbaka och värderar Antonio efter sina prestationer på planen så tycker jag att han bör få ett väl godkänt betyg. Det är ingen stor tekniker, men han jobbar stenhårt och verkar inte skrämd av den större scen han nu arbetar på. Jag tror att Nocerino har goda möjligheter att ta över Gattusos roll i laget och det är inte dåligt givet en investering på mindre än en miljon Euro.
Thiago Silva visade sin snabbhet i matchen mot Viktoria Plzen där han lekande lätt joggade ifatt Plzens anfallare. Vi har tidigare sett prov på Abates och Patos sprinterkvalitéer. Vem tror du är snabbast i Milan och tycker du att Milan använder dessa kvicka fötter på rätt sätt?
David Faxå: Det är skillnad på snabbhet och snabbhet. Första 40-50 metrarna är jag ganska övertygad om att Pato är snabbast. Över 100-150 skulle jag lägga mina slantar på Abate och längre sträckor än det tror jag Silva vinner.
Abate och Silva kommer ofta till sin rätt med snabbheten, då hemåtlöpningarna är vanliga eftersom vår backlinje är relativt hög. Pato, å andra sidan, har inte samma möjlighet att använda sin speed. Vi möter ofta lag som backar hem och tränger ihop laget. När väl maxlöpningarna kommer är det tyvärr ofta en sträckning med på köpet.
Men när vi möter en hög backlinje och när Patos muskler samarbetar, då vet vi alla vad han är kapabel till – fråga bara Barca eller Mexes.
Jens Nordfält: Hm, kul fråga. Efter lite tänkade tror jag att Abate är snabbast på 10 meter, Pato på 25 meter och Thiago med sitt långa steg vinner på 50 meter. Min uppfattning är att Abate har kortare men snabbare steg än brassarna som sträcker ut mer.
Snabbheten tycker jag kommer helt till sin rätt i fallen Abate och Silva. Båda behöver sin snabbhet i sin defensiva roll eftersom Milan relativt ofta håller spelet långt uppe och det blir långa löpningar då motståndarna kontrar. Abate har ju dessutom stor nytta av sin snabbhet i sina offensiva rusher på högerkanten.
Pato ser man blixtra till ibland, som mot Barca för någon vecka sedan men mellan varven ser han inte alls lika snabb ut. Vad gäller Pato skulle snabbheten kunna utnyttjas lite bättre tycker jag nog. Kanske sparar han på rusherna då han vet att han är så skadebenägen? Många verkar tycka att han tappat lite av sin snabbhet. Jag sörjer med honom. Hans senaste skada kändes väldigt olycklig.
Henrik Brandel: Det finns säkerligen statistik på vem som är snabbast, men jag skulle gissa att Abate klår resten av truppen över 100 meter på Milanello. Nu har Milan lite oväntat rätt många snabba snabba spelare i truppen. Abate, Pato och Silva som nämndes, men även Taiwo, Emanuelson och Robinho har pigga fötter. Pato’s förnedring av Barcelonas ”försvar” undantaget så har denna kapacitet utnyttjats dåligt inledningsvis denna säsong. Laget har pressat högt men spelat långsamt och ofta sökt svåra passningar centralt till anfallarna. Delvis kan detta nog skyllas på att Abate och vänsterbackarna inte ännu denna säsong visat prov på hög träffsäkerhet med sina inlägg och att oddsen därför varit bättre om man gett bollen till Zlatan eller Cassano för att hitta på någonting, men anfallarnas möjligheter till framgång hade enligt min mening ökat väsentligt om motståndet drogs isär med fler och bredare löpningar. Både Abate och Taiwo har kapacitet att bistå med detta stöd och förhoppningsvis får vi se mer av detta framöver.
Cassano gjorde mål nr 2000 under Berlusconis epok. Har du något absolut favoritmål bland alla dessa som du särskilt minns?
David Faxå: Hmm, det är inte en lätt fråga att besvara. Det har funnits många underbara mål under denna period. Både sådana man kan placera i snygg-facket och sådana man kan placera i viktiga-facket. Om jag är tvingad att välja ett mål säger jag Kakás mot United i hemma-semin i CL 2007. Dels för att det var det första Milanmålet jag såg på plats och dels för att det var både snyggt och viktigt.
Jens Nordfält: Oj, får man bara välja ett, alla goda ting är ju tre? Att bara söka i minnet efter svaret på den frågan fyller mig med en känsla som gör att jag förstår varför jag känner så mycket för Milan.
I mitt tycke så är det inte i första hand snygga långskott som Pirlos mot t ex Real Madrid för ett par år sedan eller snygga växelspel som Zlatans mål mot Lazio denna säsong som är mest minnesvärda. För mig är det nog mer emotionella mål som satt sina spår. Hur jag än försöker kommer jag inte ner under tre mål. I samtliga fall är det dessutom Milans tredje mål i respektive match. Det första är Ruud Gullits volley i CL-finalen mot Steaua Bukarest 1989. Sedan är det Savicevics lobb i CL-finalen mot Barcelona 1994. Till sist ett fantastiskt dramatiskt mål. Det är Inzaghis (eller om det var Tomasson som fick det) 3-2-mål mot Ajax från kvarten i CL 2003.
De två första är klassmål från en tid då Milan dominerade i Europa. De båda målen har betyttmycket för min syn på Milan. Det sista är ett dramatiskt mål som är så typiskt för Milan, laget som alltid har en extra växel då det behövs som mest. Det känns som att det är en unik kvalitet för Milan. Drama, elegans, och en fantastisk passion. För mig som Milanista tycker jag att det bara finns ett lag som återkommande kan skapa den känslan. Bara Milan."
Henrik Brandel: Oj vad många det finns att välja på. Savicevic respektlöst eleganta lobb mot Barcelona i Champions League-finalen 1994, Ronaldos mål mot Inter som fick Curva Nord att sätta sina visselpipor i halsen , Schevchenkos stålblick vid straff-målet mot Juventus i Champions League, George Weahs enmansshow från straffområde till straffområde mot Verona. Men jag kan inte minnas något mål som i stunden väckte starkare känslor än Guglielminpietros (bara namnet är värt att upprepa) mål i sista omgången 98/99 mot Pergia som säkrade en högst oväntad Scudetto för Zacceroni och hans mannar. Det var inte snyggt utan snarare ett djälvar-anamma-mål på kraft som i mycket representerade viljan bakom det årets framgång i ligan.
****************************
Tack till Jens Nordfält (nedan) samt David Faxå och Henrik Brandel.
****************************
Som 10-åring fick jag boken ”Grenoli i Italien” av min pappa (jag är född 1966) och pappa har ett hjärta för Milan. Vi läste den tillsammans vid läggdags, det var så jag blev Milanista. Det dröjde till pappas 70-årsdag förra året innan jag bjöd tillbaka. Då bjöd jag pappa, mig själv och min grabb till San Siro. Vi lyckades träffa en av få förlustmatcher förra året men det gjorde absolut ingenting. Inget kunde förta glädjen vi kände tillsammans på och runt San Siro.
****************************
Tidigare gäster inkl länk till respektive artikel:
Lorenzo Medici, Mikael Kristersson, Bardia Hayati, Henrik Ystén, Kristian Borell, Montolivo, David Ågren, Johanna Reimers, Daniel Hamilton, Robert Perlskog, Jennifer Wegerup, Martin Gwiazdowski, Andreas Persson, Erik Niva, Jesper Hussfelt, Simon Bank, Nico Farback, Mathias Dogan, Marcus Birro, Per Erik Wesslén, David Faxå, Martin Åslund och Marko Uusitalo.
