Jag slutar på Svenskafans.com efter tio år
"Bilderna blir aldrig som jag hade föreställt mig dem. Serien börjar förlora sin stil och klass. Jag vill absolut inte att den ska vara underground, för det var inte så det började för mig när det var världens bästa liga. Men jag vill att den ska leda vägen rätt, inte bli en dålig kopia av den fotboll som jag redan har väldigt svårt för."
Jag gör som Alex Ferguson. Inga jämförelser i övrigt, men i SF-år kan nog min tid som envåldshärskare på Cagliarisidan jämföras med skotten som förra året slutade som fotbollstränare efter mer än en kvarts sekel i en och samma klubb.
Efter den här sommaren kommer jag inte längre att skriva på Svenskafans.com.
Jag antar att jag borde reservera mig för en eventuell återkomst. Att ta ett sabbatsår är rätt vanligt för fotbollsfanatiker. Men jag tror att jag får försöka hejda mig själv den dagen jag får suget. I bästa fall får det bli någon gästkrönika eller dylikt om det är välkommet.
Hösten 2004 var Cagliari tillbaka i Serie A efter några års frånvaro och huvudredaktionen öppnade därför en standardsida för klubben innan det ens fanns någon som ville skriva eller vara ansvarig för sidan. Jag tog över först som ansvarig för forumet och en bit in i 2005 började jag skriva mina första artiklar.
Fem år senare var jag fortfarande lika aktiv, med några uppskattade inhopp av Emma Brattén längs tidslinjen, och undrade då hur det skulle vara när jag som 40-åring fortfarande har min one-man-show som Cagliaris representant på den här sajten. Nu behöver jag inte fundera längre. Det stannade tydligen vid 32.
De resterande månaderna kommer jag mest ägna åt att knyta ihop säcken; samla ihop alla minnen från dessa tio år. Det kommer säkert att bli mycket subjektivt, men jag känner att jag har förtjänat rätten att ta en stor plats med tanke på min roll för den här sidan, den tid som jag sammantaget lagt på det.
Men det här får betraktas som mitt avskedsbrev. Här ska jag förklara varför jag inte känner för att vara med längre.
Tiden, energin och passionen
Efter att ha varit en av Italiensektionens mest pålitliga sidor har aktiviteten på Cagliarisidan kraftigt gått ner de senaste åren. Jag antar att kurvan började dala när jag fick regelbundet jobb. Tid blir dyrbart och det går inte att återhämta förlorad tid. Att lägga tre-fyra timmar minst en gång i veckan på match, matchrapporter och uppdateringar blir i längden ganska ohållbart.
Förra säsongen kombinerade jag jobb med studier och blev därför mycket mer inaktiv än tidigare. Jag utgick från att 2013-14 skulle bli lättare när studiedelen av ekvationen var borta, men av olika anledningar visar det sig att det fanns annat som påverkar. Produktionen har till och med minskat jämfört med förra säsongen.
Kanske om jag fortfarande hade känt samma passion för Cagliari och italiensk fotboll i stort hade jag kunnat offra de timmarna.
Men jag känner inte det.
Tack och lov har Cagliari under dessa år varit lite för bra för den värsta bottenstriden, så mina känslor för klubben har inte satts på det ultimata provet. Exakt hur mycket jag bryr mig om Cagliari Calcio just nu hade blivit mer konkretiserat då.
För ett antal år sen började det pirra lite smått redan på lördagen och hela söndag förmiddag var jag spänd och nervös inför klockan 15; allra värst om vi skulle drabba samman med Bologna, Torino, Empoli och de andra lagen på den nedre halvan. En vinst gjorde min vecka. En förlust och depp resten av kvällen.
Jag är inte i närheten av såna känslor idag och jag tror inte de skulle väckas till liv även om en het bottenstrid blev verklighet igen.
Det är hursomhelst skönt att det scenariot inte är en verklighet. Det hade varit extra trist att behöva skriva detta i samband med en nedflyttning. Att lämna skeppet känns bättre än att vi lämnar Serie A tillsammans.
Förr reflekterade jag över hur jag skulle kunna hålla samma nivå när tillgången till nyheter och matcher begränsas i de lägre serierna. Men åren kommer och går och Cagliari är kvar i Serie A. Vi blev till slut det där mitten-bottenlaget som jag avundsjukt sneglade på de första åren tillbaka i högsta serien; de där som borde hålla sig på samma nivå som oss men som alltid slapp samma helveteskval kring strecket. Nu är det andra som ser på oss på det sättet.
Il Calcio, ekorrhjulet och "Cholo"
Jag har aldrig gjort någon hemlighet av att jag inte är något typiskt fan, i den meningen att supporterskapet har ett egenvärde för mig. Jag älskar fotboll som ett spektakel och som en kulturform. Jag förälskade mig i det som barn och Cagliari var helt enkelt laget jag föll för (se länk nedan). De som jag höll på. Målservice på text-tv, s. 377, höjdpunkter på TV4 söndag kväll. Den relationen intensifierades när internet utvecklades och kanske framförallt när jag började skriva för klubben på SF. Det blev kärlekens cirkel; det ingick i min roll som skribent att följa laget och klubben vecka in och vecka ut och det förde oss närmare, vilket gjorde att jag inte ville annat än följa laget och klubben.
Men jag hade också stenkoll på de andra klubbarna i serien och höll även intresserat koll på Serie B. Det saknar jag. Att se Cagliari spela mot ansiktslösa spelare med italienska namn är inte riktigt samma sak.
Jag är inte längre någon Calciofantast. Så mycket känns så plastigt idag. Jag har sett fram emot många stormatcher, men väl där känns det bara som att det är ekorrhjulet som fortsätter spinna. Det är både helheten och små detaljer som bara gör mig bitter och irriterad. Som att Napoli dyker upp till matchen i kamouflagetröja eller att hemmalaget spelar i ett extraställ för att man vill marknadsföra den. Som att samtliga klubbar drar på musik när det blir mål som om det här var hockey. Listan kan göras längre. Bilderna blir aldrig som jag hade föreställt mig dem. Serien börjar förlora sin stil och klass. Jag vill absolut inte att den ska vara underground, för det var inte så det började för mig när det var världens bästa liga. Men jag vill att den ska leda vägen rätt, inte bli en dålig kopia av den fotboll som jag redan har väldigt svårt för.
Mercaton ska jag inte ens tala om. Jag upplever den som en bluff. Den kommersiella fotbollens sätt att hålla oss kvar under några få månader då vi egentligen borde ta paus och reflektera över annat.
Inte ens spelarna på plan tilltalar mig. Jag ser inte längre vackra och karaktärsfulla män som spelar fotboll med stil. Jag ser dumma manspojkar med Tintinfrillor och mohikaner. Armarna är fulla av tatueringar och deras ljusa neonfärgade skor gör att fötterna sväller; de ser ut som clowner när de springer. Och springer gör de verkligen. Massor. Men huvudet hänger inte alltid med benen. De bara springer in i tunneln och sen är de fast och måste vända.
Därtill har den italienska fotbollen i Sverige idag följt samma spår som det som inleddes när Marcus Birro började blogga här på SF Italien en gång i tiden; den företräds nästan enbart av hejaklacksledare och ambassadörer. Rivaliteten och passionen som präglade den en gång i tiden är nästintill borta. Det är knappt att jag kan se någon prata om italiensk fotboll någonstans i media utan att uppta rollen som folkbildare; lära svensken om italiensk fotboll, lära hen uppskatta den. Man kan lätt få för sig att så alltid varit fallet, men vi som har varit med ett tag vet att det fanns en tid då calcio bara var calcio. Något som man älskade. Inte något som man uppvisade för andra.
Jag fortsatte att älska den i vuxenlivet. För passionen på de välfyllda läktarna. För alla fantastiska berättelser om spelare, supportrar och städer.
Det mesta har försvunnit.
Det här ingår egentligen i en större bild där ett förakt i mig gentemot internationell fotboll växer för varje månad som går. Jag har svårt att känna något för exempelvis Atletico de Madrids framfart i spanska ligan och Europa. För några år sen hade jag tyckt att det var hur häftigt som helst. Nu hör jag bara ”Cholo” hit och ”Diego Costa” dit och min reaktion är bara: Detta är lök. Ekorrhjulet igen. Så mycket tomhet.
Vad är egentligen vitsen med att sitta i Sverige och jaga upp sig över fotbollshändelser långt borta på kontinenten?
Jag vet inte om jag ställde mig den frågan förr. Bland annat såg jag på världen på ett annat sätt. Såg inte på saker och ting tillräckligt cyniskt och överskattade tankar om de sydliga katolska ländernas mer humanistiska syn på livet och människan. Det gav mig fler anledningar att hata det som jag befann mig i och älska det som skulle vara motsatsen.
Det kanske också var lättare att grotta in sig i fantasin. Att se något av värde där istället för hemlandet där man inte kände att man hade någon plats överhuvudtaget. Där man inte hade något framtidshopp bortom de ändlösa studierna och arbetslösheten.
Nu har jag ett jobb och känner mig mer delaktig i Sverige. Det är nu mitt hemland och jag är mer oroad över vad som händer med vår inhemska fotboll än hur många fler oligarker och oljemagnater det är som lyckas förstöra den europeiska fotbollen.
Nu har jag annat att grubbla över.
Jag och världen
Den allra största anledningen till att jag väljer att sluta, eller snarare det som göder alla dessa känslor som jag har beskrivit ovan är mitt känsloliv.
Händelser i mitt privatliv; människor som distanserar sig från mig, som sviker mig, och min egen oförmåga att synka med omvärlden gör att jag varken orkar eller vill engagera mig i fotboll på samma sätt som förr.
Inte för att det är fotbollens fel. Men för att jag inte kan låta mig själv reagera på den typen av problem med att kasta mig in i fotbollens eskapism.
I ljuset av det som jag beskrivit skulle jag känna mig som en clown om jag med samma iver som tidigare följde vad som händer på en ö i Medelhavet varje vecka.
Eller så har i alla fall den internationella fotbollen blivit en del av samma värld som jag känner mig alienerad från.
För jag kan inte längre identifiera mig med människorna i den.
Det känner jag väldigt tydligt när en gammal hjälte som Erik Niva skriver en krönika där han deppar över att hans klubb i London har missat chansen att köpa en brasiliansk legoknekt från Donetsk. Eller när jag på Offsides podcast hör hur chefredaktören Anders Bengtsson köpt champagne för att med medarbetarna fira att hans klubb i norra England gjort klart med en offensiv förmåga från Ukraina.
Om jag har hamnat i en värld där folk sitter och blir uppriktigt glada eller ledsna beroende på huruvida en klubb som huserar långt borta i ett annat land har lyckats KÖPA EN SPELARE eller inte, då är det på tiden att jag lämnar den. Det säger jag inte för att fördöma, men för att förklara att det finns aspekter i det som jag varken gillar eller förstår mig på. Det finns också aspekter som jag förstått mig på och som jag en gång var en del av, men som idag känns ganska främmande.
* * *
Jag tackar Tobias Wennberg, Jonas Söderström och Marko Uusitalo, redaktörerna för Italien-sektionen under dessa tio år och även alla medlemmar som jag delat min kärlek för den italienska fotbollen med, för att inte glömma Fredrik och mina rödblå kamrater på vår egen sida.
Det sårar mig att avsluta detta efter så många år, men jag har helt enkelt inte passionen för detta längre.
En speciell shout-out till Per Erik Wesslén på Bresciasidan som jag känner representerar just min italienska fotboll väl. Den från 1991 och åren närmast. Uno di noi, på riktigt.
