Giampaolo valde att fortsätta med den 4-3-1-2-uppställning han introducerade mot Lazio. Märkligare var att han bänkade Murillo   som var mycket bra senast, och istället gav Ferrari förtroende i mittförsvaret. 

Den första halvleken invaggade mig i falskt förtroende. Hellas hade svårt att få igång sitt spel och Samp såg för första gången under säsongen ut att vara det något bättre laget på plan. Detta förstärktes när Caputo mycket vackert svepte in 0-1 med vänstern. Men lyckan blev kortvarig, strax därefter nickade Henry in 1-1 via Auderos rygg. Ytterligare några minuter senare, på tilläggstid, kunde skotten Josh Doig göra sitt första Serie A-mål efter ett inlägg varpå han i princip får öppet mål. Hastigt och olustigt hade Hellas vänt matchen.

I andra halvlek får Audero stå för en rad, för att inte säga en kavalkad av fina räddningar när Hellas lätt hittar utrymme bakom Sampdorias backlinje. Bland annat sticker nämnde Doig upp igen flera gånger och avslutar. Veloso får ett friläge. Lazovic. Tameze. Det är bara Audero som förhindrar ett nytt Salernitana-debacle. Caputo får en bra chans på slutet men skjuter utanför.

Det mest anmärkningsvärda för mig är att Sampdoria börjar spela mer direkt med längre bollar i andra halvlek. Antingen övergav Giampaolo sina principer i desperation, eller gjorde spelarna myteri. Det förstnämnda mer troligt.

Låt mig stanna upp för en minut och hylla Audero, som varit Sampdorias bästa spelare hittills under säsongen. En underskattad målvakt. Visst, han kanske inte tillhör de allra främsta i Serie A men skuggar definitivt strax därunder.

Giampaolo då. Han har tveklöst ett svårt jobb. I nuläget tror jag han sitter ganska säkert, och att klubben inte anser sig ha råd att ha 3 tränare på lönelistan (vi betalar fortfarande kompensation/lön till d'Aversa). Men om poängen inte börjar trilla in snart kan bedömningen ändras till att vi inte har råd att inte sparka Giampaolo. 

Nu väntar Milan, sen Spezia och sen Monza. Från dessa matcher skulle Sampdoria, och Giampaolo, må bra av att plocka 6 poäng, eller i alla fall 4. 

Som supporter slits man mellan den bottenlösa pessimismen efter en förlustmatch, och den naiva känslan av hopp som sedan infinner sig några dagar efter. Så...finns det ett bättre sätt att vända på en säsong än att slå de regerande mästarna?