Krönika: Är försäljningen av Milan en bluff?
Rykten om en försäljning av Milan har florerat i ganska exakt två år. Från Mr Bee till Mr Li har ryktena ackompanjerats av ett flertal förseningar och oroväckande avslöjanden. Nedan följer en lång redogörelse för hur vi hamnat här och om det hela verkligen är på riktigt.
Efter Champions League-segern 2007 har Milans förmåga att hålla sig flytande på den stora europeiska fotbollsscenen försämrats år för år, trots enstaka ansträngda försök att komma upp till ytan igen.
Redan 2009 syntes de första spåren av en nedmontering modell större när Kaká, som två år tidigare utsetts till världens bästa fotbollsspelare, såldes till Real Madrid samtidigt som Milans bästa tränare genom tiderna (Sacchi och Rocco får ursäkta) sparkades ända till de finare kvarteren av London. Orosmolnen på den rödsvarta himlen hopades redan då, men vidden av den stundande nedmonteringen var omöjlig att förutspå.
Endast ett år senare ökade förväntningarna när Zlatan Ibrahimovic och Robinho värvades in samtidigt som Massimiliano Allegri tog plats på tränarbänken. Säsongen slutade också i glädje när klubben för första gången sedan säsongen 03/04 lyckades fylla på prisskåpet med ytterligare en scudetto, den artonde i ordningen. Det som två år tidigare kändes som svårmod hade plötsligt förbytts till tillförsikt, åtminstone för de närsynta.
Berlusconi blöder pengar
Silvio Berlusconi, klubbens ägare och president sedan 1986, hade under de senaste åren åkt på en hel del smällar. Tyngre smällar än vanligt. 2009 dömdes Berlusconis familjeföretag Fininvest till böter på €560 miljoner efter att dom fallit i den gamla ”Mondadori-skandalen” från 1990 där Berlusconi på ett lagstridande sätt tagit makten i Italiens största bokförlag efter en smutsig kamp med Carlo Benedetti och hans bolag CIR.
Året efter, samma år som Ibrahimovic anlände Milano, kom Berlusconi och hans fru sedan 1990, Veronica Lario, fram till en överenskommelse gällande skilsmässan som Lario ansökt om året innan. I den överenskommelsen framgick att Berlusconi tvingades betala ett underhåll till sin exfru på den nätta summan €1,4 miljoner. Varje månad. Det var ändå betydligt mindre än den första summan på €3 miljoner per månad, som Berlusconi lyckosamt överklagade.
Ytterligare en smäll som tilldelades Berlusconi under 2010 var hela den sorgliga ”Ruby-affären”. Premiärministern Berlusconi undersöktes av polisen för att ha utövat sin makt för att få den 17-åriga marockanska flickan Karima El Mahroug, eller ”Ruby Rubacuori” som hon kallades, frisläppt från häktet där hon satt misstänkt för stöld. Anledningen till denna maktutövning förklarades när Berlusconi senare anklagades och dömdes för att ha betalat prostituerade ”Ruby” för sexuella tjänster under våren 2010 och för att ha använt sin makt för att få henne släppt från häktet, bara för att störa polisutredningen. Berlusconi överklagade båda domarna och vann till slut båda målen i rätten, men affären skamfilade hela hans person så kraftigt att han bara elva månader efter utredningens start lämnade in sin avskedsansökan som premiärminister.
Alla dessa problem utanför fotbollsplanen bäddade givetvis för konsekvenser även på densamma. Enligt Forbes var Berlusconi år 2007 god för $11,8 miljarder. Två år senare var den siffran nere på $6,5 miljarder och 2012 hade förmögenheten sjunkit till $5,9 miljarder. Det är alltså en halvering på bara fem år. Även om det fortfarande är mycket pengar så är det givet att sådana förluster skapar oro och problem.
2012 skedde också den mest märkvärdiga nedmonteringen av spelartruppen i Milan. Ibrahimovic och Thiago Silva såldes båda till nyrika Paris Saint-Germain, samtidigt som flertalet senatorer tackade för sig. Det går att skönja en röd tråd varför Milan plötsligt hade blivit en klubb som sålde sina mest värdefulla tillgångar. Det fanns ett skriande behov av pengar in.
Där och då började det rödsvarta skeppet ta in allt mer vatten för varje säsong. Tabellplaceringarna sedan dess lyder som följer: 3, 8, 10, 7. Utöver det har Milan sedan Allegri fick sparken vintern 2014 haft sex olika huvudtränare. Det kan jämföras med perioden mellan november 2001 och januari 2014, då Milan endast avverkade tre tränare.
En i sammanhanget viktig och intressant detalj som inträffade under hösten 2012 var det faktum att Berlusconi efter många år av rättegångar dömdes till fyra års fängelse för sin inblandning i skattebrott rörande hans TV-imperium Mediaset. Berlusconi köpte genom Mediaset orimligt dyra filmrättigheter från utländska skalbolag placerade i skatteparadis, vilket ledde till att Mediaset visade förlustsiffror i bokföringen samtidigt som ägarna av skalbolagen kunde ta ut pengarna utan att behöva betala skatt i Italien. Som finansiell hjälp i dessa affärer hade Mediaset ett London-baserat företag vid namn Edsaco, där Gerardo Segat, Paoli Di Filippo och Andrea Baroni arbetade. Berlusconi slapp dock sitta i fängelse tack vare sin höga ålder och fick istället samhällstjänst fyra timmar i veckan på ett demensboende.
Som tidigare nämnt fortsatte kräftgången på fotbollsplanen år efter år. De dåliga resultaten åtföljdes alltid av missnöjesyttringar gällande den svaga ekonomiska ställningen i klubben. Adriano Galliani och Berlusconi tycktes ibland tävla i att förklara bort förlusterna och de intetsägande transfermarknaderna med att pengar helt enkelt saknades.
2015 kom ytterligare ett tecken på att likvida medel saknades i Fininvest när bolaget valde att reducera sitt aktieinnehav i Mediaset från tidigare 40 % till 33 %. En försäljning av 7 % av aktierna i ett företag med en omsättning på ca. €3,5 miljarder ger en ganska bra inkomst, som uppenbarligen var välbehövlig. Därefter började också jakten på eventuella köpare av klubben och först ut var en okänd thailändare vid namn Bee Taechaubol.
Mr Bee
Under april 2015 började rykten cirkulera i italiensk media om att Bee Taechaubol, eller Mr Bee som han kom att kallas, var redo att erbjuda €1 miljard för Milan. Den summan kan jämföras med de 70 % av Inter som Suning Group betalade €270 miljoner för. Värderingen av Milan var således väldigt hög. I juni inledde Fininvest exklusiva förhandlingar med Mr Bee om köpet av Milan och den här gången talades det om ett köp av 48 % av klubben för en summa av €500 miljoner.
Majoriteten av Milan-supportrarna världen över hade vid det här laget tröttnat rejält på hur Berlusconi och Galliani skötte klubben. Resultaten blev allt sämre för varje säsong som gick och det värvades mestadels bosman-spelare och billiga medelmåttor som draperades i glättigt omslagspapper av Galliani. De inköpta spelarna var minsann riktiga fynd. Resultaten på planen, säsong efter säsong, visade dock något annat. Därför var förhoppningarna stora i Milan-kretsar att en försäljning av klubben äntligen skulle bli av när Mr Bee dök upp med sin imaginära plånbok, fylld till bredden med thailändska baht. Kanske skulle sommarmercaton 2015 bli den som gav ny vind i seglen på det alltmer igenrostade rödsvarta fartyget.
Rykten cirkulerade, twittrandet tilltog och medierna pressade ut löpsedlar, men någon affär blev aldrig klar. Inte förrän augusti stod för dörren och det meddelades att Fininvest och Mr Bee slutligen hade kommit överens om en affär för €480 miljoner för 48 % av klubben. Kravet från Berlusconis och Fininvests sida var dock att hela summan skulle vara betald innan septembers slut.
Dagar innan tidsfristen skulle gå ut publicerade de italienska journalisterna Paolo Biondani och Vittorio Malagutti, i tidningen l’Espresso, en undersökande artikel gällande kopplingar mellan Mr Bees finansiella medhjälpare i affären, schweiziska Tax & Finance, och kretsarna kring Fininvest. Grundarna till det schweiziska bolaget heter Gerardo Segat, Paoli Di Filippo och Andrea Baroni. Känns de namnen igen? Just precis. Det är exakt samma män som hjälpte Mediaset och Berlusconi att slussa ut de där filmrättighetspengarna ur Italien som i slutändan kostade Berlusconi en fängelsedom. Det är fullt rimligt att åtminstone ställa sig frågan varför just de herrarna var inblandade även i denna affär?
Som ett brev på posten, strax efter avslöjandet, deklarerades att Mr Bee, trots allt, inte hade fått ihop alla pengar för att få till en affär. Thailändaren ville ha mer tid på sig, men inte ens fem månader senare, i februari 2016, hade han fått ihop kapitalet och där och då meddelade Fininvest omvärlden att man var redo att lyssna på andra bud.
Konsortiet
I april 2016 dök ryktena om ett kinesiskt konsortium upp för första gången. Detta konsortium sa sig företrädas av Salvatore Galatioto, tidigare anställd på världsberömda investmentbanken Lehman Brothers. Galatioto hade tidigare gjort stora affärer med diverse amerikanska klubbar i NBA, MLB och NFL och sågs som en garant för att de nya kinesiska investerarna var ”the real deal”.
Efter en sommar full av rykten och väntan meddelade Fininvest i augusti 2016 att man nu hade nått en preliminär överenskommelse med det kinesiska konsortiet under namnet Sino Europe Sports Investment Management Changxing Co. Ltd. Vilka investerare som ingick i detta konsortium framgick aldrig, förutom gruppens president Yonghong Li och riskkapitalbolaget Haixia Capital. Priset för affären skulle vara €740 miljoner inklusive alla skulder för 99,9 % av klubben. Dessutom skulle konsortiet betala en handpenning på €15 miljoner vid påskriften av det preliminära avtalet och ytterligare €85 miljoner inom en månad.
Den här gången skrevs också en försäkringsklausul in, där Sino Europe Sports tvingades till att betala €100 miljoner om affären inte blev klar i tid enligt överenskommelse. Visa av turerna med Mr Bee sattes det datumet i första läget till december 2016. Alltså skulle Fininvest, om affären inte var klar innan årsskiftet, ha fått €200 miljoner av Sino Europe Sports, så gott som gratis.
Tongångarna kring Milan var återigen positiva och ingen kunde väl i sin vildaste fantasi tro att en seriös köpare bara skulle låta Milan få €100 miljoner utan att till sist sy ihop affären. Efter 30 år av Berlusconi och Galliani blåste det äntligen friska vindar i Milan-seglen. Nu skulle det verkligen hända. A.C. Milan var tillbaka!
Två månader senare, i oktober 2016, kom den första fläcken som smutsade ner den fina kinesiska kostymen. Ansedda Bloomberg rapporterade att Sino Europe Sports hade förfalskat dokument som lämnats till Fininvest som styrkte konsortiets betalningsförmåga. Detta dokument var tillsynes utfärdat av Bank of Jiangsu. Problemet var bara att den kinesiska banken bestämt förnekade att de tecknat något sådant dokument. Denna nyhet blåstes inte upp speciellt stort i italiensk media, men den vaksamme började nog redan här ana ugglor i mossen. Det var ju faktiskt fortfarande ingen som visste vilka dessa investerare var.
I november sa Berlusconi att affären var så gott som klar men att han var redo att sitta kvar som ägare ifall något oförutsett skulle hända. Han var tydlig med att han inte skulle ha något emot att äntligen kunna bygga sitt unga, italienska lag som han så länge drömt om.
När vintermånaden december kom och försvann visade det sig att Sino Europe Sports, trots alla löften och turer fram och tillbaka, ändå inte hade alla pengar som krävdes för att slutföra affären. Det innebar att klausulen avseende förseningsavgiften aktiverades och ytterligare €100 miljoner trillade ner hos Fininvest. Den optimistiske Milan-supportern tänkte att det nu fanns rejält med kapital för att förstärka det lag som nye tränaren Vincenzo Montella fått någorlunda fart på. De förhoppningarna sköts ner snabbt. Dessa pengar var inte avsedda för spelaraffärer. Slutdatumet för affären mellan Milan och Sino Europe Sports sköts upp med tre nya månader. Fortsatt visste ingen vilka investerarna var.
Naturligt började journalister undra vad som egentligen var på gång. Varför alla dessa förseningar? Varför informerades man inte om vilka investerarna var? Calcio & Finanza grävde fram att förseningsavgiften på €100 miljoner som betalades i december från början hade lånats ut från ett bolag (Willy Shine International Holdings Limited) placerat i skatteparadiset på Brittiska Jungfruöarna via ett bolag (Rossoneri Champion) i Hong Kong. En förklaring till det kan vara att det för tillfället är svårt att flytta kapital ut ur Kina på grund av den svaga inhemska valutan. Att hämta summan från skalbolag placerade i skatteparadis är desto enklare. Men skalbolag och skatteparadis väcker även en hel del andra frågor. Handlar det här om pengatvätt? Handlar det om att kineserna vill flytta ut kapital ur Kina utom statens kontroll? Eller handlar det rent av om att återfå pengar som en gång i tiden på olaglig väg lämnat Italien?
Inte heller den 3 mars 2017, som utlovat, blev det någon affär. Ännu en gång saknades pengarna. Den här gången var det till och med så illa att den nya förseningsavgiften på €100 miljoner saknades. De pengarna har än idag inte anlänt Fininvests bankkonto fullt ut (i skrivande stund har €50 av €100 miljoner betalats), men enligt uppgifter i italiensk media ska det lösas innan söndag 26 mars. Berlusconi själv hade efter den 3 mars krävt att förseningsavgiften var Fininvest tillhanda senast fredag 24 mars, men kineserna har ändå fått ytterligare några dagars andrum. Calcio & Finanza har även spårat dessa pengar från ett nystartat bolag (Rossoneri Advanced Company Limited) på Brittiska Jungfruöarna till bolaget Rossoneri Sport Investment i Hong Kong. Samma mönster igen, alltså.
En sak som ökade affärens transparens något var att världen i mars fick namnen på de olika investerarna. Konsortiet bestod av följande nio bolag; Bank of Guangzhou, China Huarong Asset Management, China Industrial Bank Asset Management, China Zheshang Bank, Haixia Capital Management, Huangshi Zhongbang Sports Development, Julin Yongda Group, Jinge Investment Management samt Rentai Investment Changxhing.
Enligt uppgifter i Bloomberg i mitten på mars framkom att den största partnern, statligt ägda Haixia Capital Management, slutligen hade backat ur affären. Detta eftersom den kinesiska staten sätter allt hårdare regleringar gällande utländska investeringar, framför allt inom sport och evenemang. I samband med detta besked gick Berlusconis son, Pier Silvio, ut i media och sa att en eventuellt misslyckad affär inte skulle orsaka någon större skada eftersom man redan erhållit en stor summa pengar från kineserna.
Om den uteblivna förseningsavgiften anländer i tid kommer det nya datumet för ett slutförande av affären förmodligen bli antingen 7 eller 14 april. Återstår att se om Sino Europe Sports är de seriösa köpare man utger sig för att vara.
Inte nog med att Sino Europe Sports frontfigur Yonghong Li verkar vara totalt okänd i Kina. Ansedda Reuters har spårat åtta av de skalbolag som Sino Europe Sports använt sig av i affären till samma adress i Changxhing World Trade Center. Väl framme fanns inga kontorslokaler för dessa bolag. Övrig personal i fastigheten hade visserligen i förbifarten hört talas om Sino Europe Sports, men de hade aldrig sett röken av dem i verkligheten.
Dagsfärska uppgifter i italiensk media gör gällande att Sino Europe Sports helt har upplösts. Konsortiet finns inte längre. Kvar finns bara Yonghong Li. Denne okände affärsman vars plan nu rapporteras vara att finansiera köpet av Milan med hjälp av ett flertal lån. Enligt Il Sole 24 Ore har han redan kontaktat den amerikanska hedgefonden Elliot Management Corporation. De ska skjuta till €180 miljoner som både ska gå till den försenade förseningsavgiften och den resterande delen av köpesumman.
Planen just nu är alltså att Yonghong Li på egen hand ska ta över Milan och föra dem tillbaka till toppen av världsfotbollen. Utan sina tidigare investerare. Med lånade pengar.
Vad Berlusconi säger om det eviga strulet? Till La Verita (gud vad ironiskt!) säger han att han fortfarande finns här för Milan och om affären inte går igenom kommer han bygga sitt nya, unga och italienska Milan.
Hand upp den som tror att affären överhuvudtaget blir av. Två händer upp den som tror att det i så fall blir lyckat.
Jag vet vad jag tror.
(Källor: Bloomberg, Football Italia, La Gazzetta dello Sport, Jacopo Piotto, Reuters)
