Krönika: Att glömma sin faders ansikte
Matías Silvestre var i tidigare hyllad kapten i Catania men valde i somras att rasera sitt rykte i klubben genom att skriva på för ärkerivalen Palermo.
Inför söndagens Derby di Sicilia ligger mycket fokus på den argentinske mittbacken Matías Silvestre som för första gången återvänder till Angelo Massimino sedan han lämnade Catania i somras. När Giuseppe Mascara gick till Napoli förra vintern utsågs Silvestre till hans arvtagare av kaptensbindeln, och han tackade alltså för detta förtroende på ett något tveksamt sätt då han skrev på för ärkerivalen från den nordvästra delen av Sicilien.
Det var i princip klart redan innan sommarens mercato inleddes att Silvestre inte skulle bli kvar i Rossazzurri. Klubben satsade på att sälja honom och förutom Palermo var även bland annat Lazio och Juventus intresserade. Till slut blev det emellertid de rosasvarta som fick spelarens signatur för en övergångssumma på omkring 7,3 miljoner euro.
Jag kan inte undgå att se en del likheter mellan Silvestres övergång och när Sol Campbell lämnade Tottenham sommaren 2001. Som före detta Arsenal-supporter har jag således fått se bägge sidor av myntet, även om Campbells svek möjligtvis var lite grövre i och med att han gick som Bosman och därmed kunde välja och vraka bland alla möjliga toppklubbar.
Det finns många fler spelare som gjort liknande saker. Luis Figos övergång till Real Madrid är kanske det mest kända exemplet men det finns även liknande händelser långt tidigare, som Giuseppe Meazza från Inter till Milan 1940 (även om han fortfarande har ganska högt anseende hos bägge lagens supportrar) och Johan Cruyff från Ajax till Feyenoord 1983, för att nämna ett par.
Vad gäller just Catania och Palermo finns det ytterligare ett ganska färskt exempel på en catanese som blivit rosasvart, nämligen anfallaren Fabio Caserta. Casertas enda mål för Palermo kom just i derbyt på Angelo Massimino den 2 december 2007, då Catania dock vann med 3-1.
Vad gäller dagens båda trupper finns det förvisso fler spelare som gått åt andra hållet. Davide Lanzafame kom från Palermo i somras, Ciro Capuano kom 2009 och även Andújar har representerat Rosanero men han hade en sejour i argentinska Estudiantes emellan. Catanias största stjärna någonsin, Giuseppe Mascara, har också spelat för Palermo.
Skillnaden mellan de nämnda spelarna som gått från Catania till Palermo och de som gått åt andra hållet är emellertid att de som kommit till Catania gjort det för att deras dåvarande klubb inte gav dem chansen att visa upp sig. Konkurrensen var för tuff och de fick därför pröva lyckan lite längre söderut. Den skillnaden är väsentlig när man pratar om svek eftersom de inte hunnit arbeta sig upp och bli hyllade av supportrarna till sin gamla klubb innan de lämnade.
Denna krönika syftar till att belysa Matías Silvestre som en i raden av spelare som glömt sin faders ansikte, som glömt varifrån man kommer och helt sonika sålt sig till fienden. Han är inte på något sätt unik och han har inte visat sig vara oersättlig, men ett svek är ett svek och på söndag får han förhoppningsvis det mottagande han förtjänar av sina forna supportrar.
