Krönika: Borta bra men hemma bäst
Sällan har en futtig träningsmatch varit så efterlängtad som när de italienska mästarna Milan åkte till de regerande svenska mästarna i Malmö igår. Milan lämnade halva laget i Milano och Malmö FF roterade som aldrig förr. Nedan följer lite tankar och observationer.
Milan inledde med en defensiv mittfältstrio och en ung och orutinerad backtalang bredvid Bonera.
Rodrigo Ely visade stundtals upp bra tacklingsspel men halkade omkring på planen som en viss Edward Ofere brukade göra - bara för att dra en parallell till Malmö FF. Sedan var han extremt loj och nonchalant när han bjöd Malmö på ett mål. Det finns inga ursäkter för det och det visste han direkt själv också. Bonera tröstade honom, Ambrosini manade på och familjen Milan tog hand om stackars Rodrigo. Det dröjer nog ett tag innan vi ser honom i en startelva igen.
Cassano nickade enkelt in det första målet efter fint förarbete av bl a Emanuelson. Holländaren visade prov på bra rörelse och vilja men saknar koncentrationen i avgörande moment ibland. Där finns kvalitet att ta av, och jag tycker att han håller mer än väl som en utfyllnadsspelare. Gattuso var den otekniska Gattuso som aldrig kom rätt. Ambrosini löpte mer än de flesta och var den enda Milanspelaren som förstod att man fick glidtackla, även i en träningsmatch. Dessvärre trodde domaren att det handlade om inomhusregler och blåste av såfort någon la sig ner. Dessutom var det oerhört roligt att se hur vissa Milanspelare själva bestämde när det skulle bli frispark. Lägg dig ner, ta bollen med händerna och vänta en sekund. Avblåsningen kommer. Typisk lite halvsliskig italiensk rutin som sitter lite i fotbollssjälen. Den kommer liksom automatiskt, även i de mest betydelselösa situationer och matcher.
Durmaz mål var ett klassmål. De små lirarna i MFF har både höger- och vänsterbössor som självaste Zico hade kunnat le åt. Abbiatis agerande på andra baklängesmålet då? Inte så bra.
Cassano, av vissa kallad kakmonstret från Bari, kom inte heller loss. Han verkade inte alltför intresserad och när han visade intresse kom inte passningen. Eller så stod han offside.
Antonini stod för en horribel insats igen. Dessutom lyckades han vara gnälligast på plan. Tack och adjö Luca, du har gjort ditt i Milan.
Taiwo imponerade inte mycket. Det enda jag fått ut av honom under försäsongen är att han är vänsterfotad. Det finns mycket att bevisa, och det är dags att vänsterbackarna inser vems skor de ska försöka fylla. Idag är vi inte ens i närheten av att fylla Maldinis sons skor.
Kingsley Boateng var en frisk fläkt i ett oinspirerat Milan som gick på tomgång. Kvick som bara den, löpvillig och dessutom målskytt i slutminuterna. Hans glädje gick inte ta miste på. Kul för honom, och jag är säker på att vi kommer att få se mer av honom i framtiden.
Malmö FF gick in ganska respektlöst och de flesta fick väl en halvtimme att visa vad de gick för. Det var inte vänskapsmatchmentalitet från skåningarnas sida. Inspirerat och vågat. Det är dessutom en viktig moralhöjare inför veckans viktiga match, även om jag är säker på att spelarna insåg att Milan inte brydde sig så värst mycket.
Publiken försökte göra sig hörd och det gjorde man stundtals. Som supporter är vi alla partiska och lite trångsynta ibland när vi följer vårt lag. Det bästa var MFF-supportern som efter matchen sa "ja, alltså Milan är ju inte så jävla bra. I ett dubbelmöte hade vi kanske kunnat ta dem". Right....
Jag log och gick vidare.
Efter slutsignalen bytte spelarna snabbt tröjor och det verkade som att ingen hade någon som helst aning om att det skulle bli straffsparksläggning. Spelarna fick byta tillbaka och göra sig redo för en konstig straffsparksläggning (bäst av tre??!). Samtidigt sprang Zambrotta från ena kortsidan till den andra och observerades av en i träningsstaben. Konstigt. Väldigt konstigt.
Cassano uppmärksammade att straffarna inte skulle slås framför MFF-klacken och poängterade detta för domaren mer än en gång. Klacken buade högt, men fick inte sin vilja igenom. Riktigt onödigt av domaren, även om det är glömt imorgon.
Två usla Milanstraffar gick in och Abbiati räddade en. Oddo klev fram och satte säkert sin straff. Milan vann Champions Game.
Zlatan då?
Zlatans log och skrattade åt det mesta. Banderollen bakom flygplanet som flög över stadion lydde "Zlatan, ge tillbaka vafan". Lagkamraterna pekade mot den och fick Zlatans uppmärksamhet. Tifot på ståplats höll högsta internationella klass. Vackert, väl utfört, vältajmat och mycket humor. Det gillade Zlatan, det vet jag. Jag tror att han gladeligen också berättar bakgrundshistorien för sina lagkamrater.
Uppmärksamheten, uppståndelsen och bevakningen var för första gången något positivt för Zlatan. Han var glad mest hela tiden, dissade ingen (inte ens filosofen) och njöt av varenda sekund. På planen fick han inte mycket uträttat. Han verkade lite slö och fick inte många bollar att jobba med.
Han var snäll mot sina motståndare och medspelare. När såg vi det senast?
Den långe fick bli hedersambassadör (vad det nu innebär) och fick en fin tröja av MFF Support. En tröja med nummer tolv på ryggen som symboliserar den tolfte spelaren. Yksel Osmanovskis tröja tänkte jag och log för mig själv.
Det handlade inte om att hylla MFF eller Milan. Allting kretsade runt Ibra, och det var alla inblandade väl införstådda med.
För många blev det den första och sista gången de såg Milan spela live. Jag är säker på att Milan inte vann över någon i publiken, men det ska nog inte behövas. Så länge Zlatan spelar i Milan är det inget snack - Milan är det största italienska laget i Sverige.
Vi tackar MFF för allting och hoppas att Champions Game blir ett återkommande event.
***********************
Prisutdelningen till familjerna Gre-No-Li var fin och välförtjänt. Mycket trevligt att se och det var väldigt väl genomfört, även om det gick undan.
***********************
Milan och MFF ställde upp med en liten extra godbit på VIP-middagen. Massaro hade med sig en tolk men använde sig knappt av honom, och hans engelska var precis som den konferencier MFF bidragit med under all kritik. Kul var det dock, och det blev ännu roligare när Norling dök upp och drev lite med Massaro.
Här han ni tio långa minuter av fotbollsgodis. Milan-Barcelona 1994. Massaro tvåmålsskytt.
***********************
På uppvärmningen spelades ett litet Zlatan-soundtrack på Swedbank Stadion. Lagkamraterna skrattade och retade Zlatan. Tur att killen inte är blyg.
Jag har fått se och höra hur stor Zlatan är i Milano. Det var på tiden att de i Milano fick se hur stor han är i Malmö också.
**********************
Grazie Malmö!
Forza Milan, Avanti Milan!
