Krönika: Det ordnar sig - del I
Vi står med kniven mot strupen. Ryggen mot väggen. Och i denna takt är händerna också snart bakbundna.
Nu är reaktionen direkt efter en match inte alltid solklar. Den är inte alltid objektiv och den är inte alls lugn. Säsongen har knappt kommit igång och vi står där igen. Dåligt självförtroende. Inget förtroende för laget från supportrarnas sida.
Att förlora en inledningsmatch kort efter och före säsongens kanske viktigaste matcher är inte hela världen, jag vet.
Att gå runt och tro att detta med allra största säkerhet var en slump och produkten av att laget inte ännu "kommit igång" är kanske rimligt.
Att ha som mål att knipa en placering i topp tre i maj 2014 är ett ödmjukt satt mål, sett till klubbens status och historia. Att tro att spelarna går runt och tror att detta är fullt möjligt även om klubbens agerande fortsatt pekar på att ingen bryr sig är rent önsketänkande.
Att gå runt och tro att det alltid ordnar sig till slut är ren idioti.
Allegri har kanske en spelidé. Kanske har han det inte. Ett problem är att truppen förstärks eller utvecklas inte för att kunna passa tränarens önskemål. Det är till stor del ledningens problem. Misstron i Allegri är stor i toppen. Berlusconi har i vanlig ordning gått ut och gett sina sinpunkter, och i slutändan är det ändå han som bestämmer vad som händer i klubben. Så redan där har vi ett problem. Det är svårt att koka soppa på en spik när man inte får en kastrull. Jag har långt och länge efterlyst att man ska ge sina tränare större kontroll i mercaton. Nu är den ekomiska situationen hämmande för att det ens ska vara möjligt, men i verkligheten styrs de italienska klubbarna ofta av affärsmän. Passionerade i många fall, men inga direkta fotbollsexperter. Milan har fortfarande lite tid att återhämta sig, och man kan vid avancemang till CL investera och fortsätta lagbygget. Tror vi inte på vår tränare så förstår jag inte varför han fortfarande sitter på vår bänk.
Sedan ser jag tydliga problem i Milans förberedelser, eller rättare sagt resultatet av dem. I dagsläget är mittfältets positionsspel galet inkonsekvent. Defensiva mittfältare gömmer sig och stora luckor bildas mellan lagdelarna så snart man ska anfalla. Vi är oerhört sårbara vid snabba omställningar och ett lag av Juves kaliber kommer att riva upp stora köttsår i Milans defensiv. Spelarmaterialet är inte helt så dåligt som man kan tro, men samtidigt saknas en tro i den egna förmågan och spelidén. Dessutom verkar många spelare ha glömt att de faktiskt spelar för Milan och inte Ipswich.
Till nästa match hoppas jag på ett par saker.
Jag kräver att vi hittar tillbaka till den arrogans ett lag av vår kaliber ska ha. Arrogans är inte alltid dåligt. Vi har kapabla spelare i truppen, nu ska de bara också tro att de måste vinna varje match. Finslipningar görs under säsongen, men maskinen Milan måste komma igång nu.
Konkurrenterna har förstärkt och som det ser ut nu är vi svagare än vi var i våras.
Jag hoppas också att ledningen tar sitt ansvar och ser till att vi kan täppa till de stora luckor som finns i truppen. Jag förväntar mig inte någon drömspelare, men gärna någon som kan göra en skillnad.
Framför allt vill jag ha segrar. För ingenting ger självförtroende som en seger gör.
Fortsätter det på den inslagna vägen däremot, ja då kommer det nog inte att ordna sig. Säsongsinledningen är viktigare än på många år.
****
Boban nämnde idag att klubbens mål (topp tre) är ett väldigt luddigt mål och att det inte ger spelarna den motivation de behöver. That dude is right on the money.
****
Visst ska Balotelli sluta filma. Och visst skulle Balotelli haft en straff. Och visst blev Balotelli påverkad av publiken.
****
Det är aldrig kul att se Pirlo i en annan tröja än den rödsvarta.
