Krönika: ”En värld som måste förändras”
Mats Lerneby är frilansjournalist och författare som tidigare bloggat för SvenskaFans. Under våren 2016 kommer han att regelbundet skriva krönikor om italiensk och europeisk fotboll.
Vi skramlar ner på spårvagnen från Popolo. Det är jag och några kollegor, en del av dem har aldrig varit i den eviga staden och förut och jag har övertalat dem om att de måste uppleva en fotbollsmatch här.
Det får de, men kanske inte så som de förväntat sig.
Vi kommer av på Manzini och går förbi glassbaren på hörnet. Eftermiddagssolen är på väg ner och från tennisgrusplanerna vid Tibern hörs glada tillrop.
Det är en timme kvar till avspark.
Lazio ska möta Empoli och med tanke på Olympiastadions storlek och lagets säsong, är det ingen rusning efter biljetter. Vi har gott om tid (tror vi).
Nåväl, på via Calderoni utanför biljettaffären är det kaos.
En lång kö ringlar längs med trottoaren. Vi ställer oss i den.
En kvinna bredvid mig frågar vad jag har för nummer. Jag ser frågande på henne, nummer?
Det visar sig att detta inte bara är en kö, denna kö har också ett komplext system baserat på nummerlappar. Man tar en nummerlapp från en säkerhetsvakt i dörren och går sedan tillbaka till sin plats i kön. Jag får 40. Kvinnan bredvid mig har 12. Ganska snart visar det sig att man även kan prata med vakten och gå före i kön. Mannen med nummer 25 står bakom oss. Han får tränga sig igenom kön hela vägen till dörren och sedan förklara för vakten varför det tog så lång tid för honom att visa sitt nummer.
Kort sagt: Det är ett biljettsystem från helvetet.
- Detta händer bara i Italien! Det är för fan inte Real Madrid vi möter, det är Empoli! ropar en man ut i frustration i kön. Han står med armarna om sin dotter som gnuggar sig trött i ögonen. De har stått där i över en timme.
Till slut kan jag inte hålla tyst längre.
- Lycka till med att söka OS eller VM när det ser ut så här! säger jag till vakten och får medhåll av några holländare som står bredvid mig.
Vakten ser bistert på mig.
- Det är inte mitt fel, säger han.
- Jag vet, men tycker du det här är ett bra system?
Han rycker på axlarna.
- Jag jobbar bara här. Klubben bestämmer.
Efter en timme kommer jag in i affären. Jag är arg och upprörd och förlorar nästan fattningen när jag ser en expedit stå nonchalant och röka i ett hörn samtidigt som det står hundratals människor utanför och vill köpa biljetter.
- Med all respekt. Detta är uselt, säger jag.
Hon ser på mig.
- Jag vet. Men vi gör bara som vi blivit tillsagda.
På grund av detta missar vi femton minuter av första halvlek. Det är som om klubben inte vill ha åskådare på arenan.
Nästa dag träffar jag en representant från klubben på en bar uppe i Aurelia. Jag säger att jag tycker biljettsystemet är uselt. Han rycker på axlarna och säger att ”tja... men nu är det så.”
- Det är egentligen inte klubbens fel. De som skulle bygga den digitala biljetthanteringen har blivit försenade, säger han.
- Men vems är då felet? , dundrar jag likt en forna tiders hamnarbetare över kaffet.
Han rycker på axlarna.
Och här förenas alla punkter i det som är fel i den europeiska fotbollen idag.
Ansvaret.
Eller det faktum att ingen tar ansvar.
Nu börjar till och med spelare höja sina röster.
– När folk säger att de hatar den moderna fotbollen förstår jag vad de menar. Den ekonomiska sidan av fotbollen får det att verka som om ägarna är viktigare än supportrarna, säger United-spelaren Mata i en intervju.
Han får medhåll av Dani Alves.
– Jag älskar spelet fotboll, men det blir mindre snack om spelet och mer snack om det runtomkring. Sporten blir bara mer korrupt och rutten för varje dag som går, säger Alves.
Och alla punkter och streck leder till en plats. FIFA. Eller UEFA om man ser det europeiskt.
För ansvaret för en verksamhet utan etik och moral (och hyfs) har sitt ursprung hos dem som skapat förutsättningarna för denna verksamhet.
Den 11 maj sänds första delen av två i en Uppdrags-granskning special som handlar om fotboll.
Kristina Hedberg stiger ner i det Dantes Inferno som fotbollen utvecklats till.
På hennes blogg kan ni följa hennes förehavanden med UEFA och FIFA , organisationer som i normala fall, under normala lagliga riktmärken, de som vi lever med dagligen, borde burats in.
Deras girighet och deras totala avsaknad av FairPlay har skapat en värld som såväl spelare som en pappa till en flicka i svettig kö på en romersk bakgata i april, inte vill vara en del av längre.
En värld som måste förändras.
