Krönika: Konsten att vara en rödsvart realist
Fotboll. En sport bestående av ett runt rullande ting. Någonting som egentligen låter minimalt, men som lockar tusentals till de fysiska arenorna och bänkar miljontals framför tv-bänken. En kontext fylld av komplexitet och kärlek. En värld fylld av frågor och svar. Där har vi även AC Milan. Klubben med lika många trofasta anhängare som antalet myror i tusentals av myrstackar. Anhängare med en livslust och vilja att stanna kvar, på grund av de vackra minnen de fått erfara. Människor med så mycket hopp, krav, glädje, ilska, kärlek, you name it. En emotionellt berikad supporterskara, vars ständiga tankar handlar om dagarna då allt var guld och gröna skogar. Detta sker samtidigt som man, i rödsvarta termer, är realistisk. Vad det nu än må vara. Frågan här bli i det första steget; vad är realism egentligen? Låt oss först och främst grotta ner oss i den härligt kontroversiella punkten.
Utan att tråka ut er allt för mycket, är min intention bara att vi tillsammans reder ut begreppet, både för utomstående och alla som har en koppling till klubben. Realism i fotbollsspråk handlar egentligen om förmågan att förstå verkligheten. Det verkar enkelt, inte sant? Faktum är att det är väldigt mycket mer avancerat än så. Speciellt när man är Rossonero. Realism inom fotboll influeras ständigt av allt som egentligen ska undvikas, det emotionella. Det vi kan vara klara med är att begreppet de facto handlar om verklighetssinne.
Nog med språklektionerna och vidare till den faktiska frågan om att vara Milanista och samtidigt eftersträva förmågan att vara realistisk. Ett problem har här uppstått. Som supporter kan du varken vara glad eller ledsen idag. Hoppas du på att Milan kniper en fjärdeplats i tabellen och därmed lyckas kvalificera sig till CL, så är du en naiv optimist. Har du å andra sidan en hypotes om att Milan, vid summeringen av denna säsong, missar ett välbehövligt (om inte nödvändigt) CL-spel, så är du en negativ pessimist. Det är invändningar som ständigt måste kategoriseras, antingen eller, och det är inte du som avgör hur du egentligen känner om något, utan den pusselbiten väljer andra istället snällt att sortera åt dig. Detta gör att vi får omformulera frågan och vrida på det sakliga. När är man realistisk?
Det finns en kausalitet mellan historia och nuläge, vilket blir direkt avgörande i frågan om vad folk tycker och tänker. Med det sagt menar jag att det idag generaliseras. Milans meriter, både i positiv och negativ bemärkelse, utgör grunden för de pessimistiska och optimistiska förhållningssätten. 18 ligatitlar, 7 CL-bucklor och 5 Coppa Italia-vinster är det som håller gnistan i elden vid liv hos optimisten, vars försörjning är att livnära sig på hoppet om att vi – nu – återvänder. År efter år ställer sig denna individ in på att detta år blir vårt år. Å andra sidan är detta vad som gör pessimisten ständigt ifrågasättande. Denna person har jämt med sig de historiska prestationerna och kräver därmed mer av en klubb som Milan. De senaste säsongerna har satt sig hos pessimisten likt vanprydande ärr, som hemsöker den mentala gestalten. Förtvivlan och besvikelse ger inget utrymme för några ljusglimtar.
Som om prestationerna de senaste säsongerna inte har varit tillräckligt plågsamma, ska självfallet problem även uppstå vid sidan av fotbollsplan. Klubbförsäljningen, en berg- och dalbana utan dess like. En president i Berlusconi, med en sejour i klubben som en av världens mest framgångsrika, lämnar klubben efter att mer eller mindre ha kört ner klubben i botten. Tillträder gör en president utan CV på denna nivå. Helt ur tomma intet egentligen. Dagligen dök, och dyker än idag, rapporter upp om att presidenten är bankrutt och att allt har varit ett spel för galleriet. Jaha. Vad nu? Tänker man, i brist på känsla av sammanhang och med en förtvivlan som växer i takt med att personen i fråga tynar bort. Detta kryddas självklart på ytterligare. Vi har Donna-gate, där världen totalt skrattar ut oss. Vi har Montella, som med ett snett leende och en väldig fart, tog oss rakt ner för något som skulle kunna efterliknas med universums brantaste backe. Sedan har vi Mister Gattuso. En man som infört någonting. Kanske är det inte lätt att sätta ord på vad, men någonting är det allt. Vad som händer härnäst, med eller utan Gennaro, lär bli ett mysterium.
Med allt detta i bagaget kan vi konstatera en sak. Det är i allmänhet inte lätt att vara Milanista idag och i synnerhet inte en realistisk Milanista. Det är inte allt för lätt att fastställa vad som egentligen kan benämnas som realistiskt på Milanello. Någonting kan vi däremot kan fastställa. Vi är kvar. Jag och du. Vi stöttar och följer laget med samma avsikt – att få lyfta bucklor. Låt oss även enas om att det är okej att vara någorlunda pessimistisk och en gnutta optimistisk, möjligtvis i kombination. Måhända att man är pessimistisk, då hoppet har varit totalt meningslöst under de senaste säsongerna, eftersom att misslyckanden ständigt trätt fram i slutändan. Eventuellt är man fylld av begäran, på grund av att historien sett ut som den gjort. Kanske är man fylld av optimism då det, rent siffermässigt och teoretiskt, är fullt möjligt att uppnå en CL-plats. Möjligt att man är optimistisk, då laget i princip gått som tåget under 2018, och i realiteten är obesegrade sedan årskiftet. Nej, Milan är inte vad det än gång varit och identiskt med konstart är Milan i realistiska termer svårt att förstå sig på. Men likt vårsolen i vinterkylan kan vi se ljuset i framtiden.
