Läktarskandalen i Milano
Det var i måndags som nyheten briserade i alla italienska medier, den där det framgick att både Milans och Inters mest framstående supportrar haft olagligheter för sig vilket nu resulterat i 19 gripanden. Avslöjandena målar såväl Curva Sud som Curva Nord i dålig dager.
Efter förra helgens matcher, där både Milan och Inter gick segrande och återtog sina vana platser i toppen av Serie A, började mer mörka rubriker kablas Italien och världen runt gällande de båda klubbarnas kurvor och deras affärer. Vi har alla under åren lärt oss att italiensk läktarkultur är en av världens främsta, såväl på som utanför planen. De allra flesta klubbar och arenor runtom landet har en passionerad skara supportrar som stöttar, sjunger, trummar och eldar bengaler så att det står härliga till. Matcherna omgärdas av en ljudkuliss som du aldrig får uppleva om du följer exempelvis Premier League. Minns bara senaste derbyt för två veckor sedan när San Siro lät mer som en krigszon efter Christian Pulisics 0-1-mål än en turistfylld fotbollsarena. Eller scenerna inför hemmamatchen mot Venezia för tre veckor sedan, när Curva Sud skickade ett tydligt meddelande till spelare, tränare och kanske framför allt ledning efter en högst knackig start på säsongen. Vi ska återkomma till detta lite senare.
Kort sagt finns det väldigt mycket med den italienska läktarkulturen som skänker en glans över en italiensk fotbollsmarknad som annars är ganska dammig och dassig. Men som vanligt finns det två sidor av ett och samma mynt.
Det kommer nog inte som en nyhet för någon att kurvorna och dess medlemmar inte alltid håller sig inom lagens gränser. Det gäller över hela fotbollsvärlden, och likaså i Italien. Vi har sett många skandaler genom åren, från tragiska händelser som Salernitana-supportrars ödeläggelse av ett supportertåg som skulle ta dem hem från Piacenza efter att ha blivit nedspelade till Serie B år 1999, vilket lämnade fyra döda efter sig, eller mordet av polisen Filippo Raciti på Sicilien efter att ett mindre krig följde ett derby mellan Catania och Palermo år 2007, till diverse rasistskandaler och politiska ställningstaganden på arenor runtom Italien. Den skandal som nu rullats ut för alla att se går inte att jämföra med händelser där liv har förlorats, men det är tillräckligt illa ändå. Och nog förloras fortsatt liv i denna värld.
Vi börjar historien för cirka en månad sedan, närmare bestämt den fjärde september i stadsdelen Cernusco sul Naviglio i utkanten av Milanos östra delar. På förmiddagen utanför ett gym hamnade Antonio Bellocco och Andrea Beretta i slagsmål med varandra vilket slutade med att Bellocco sköt Beretta i benet men att Beretta därefter högg ihjäl Bellocco med en medhavd kniv. Mordoffret var en återkommande syn i Curva Nord, Inters ända av San Siro, men han var desto mer känd som son och arvtagare till en betydande del av familjens del av affärerna i maffiaklanen ’ndrangheta. Vem var gärningsmannen Beretta då? Jo, han var Curva Nords mest framstående ledare och arvtagare till beryktade capon Vittorio Boiocchi, som i sin tur blev mördad 2022, vilket samma dag ledde till att Curva Nord tömdes mitt under en match mot Sampdoria. Sättet kurvan då tömdes på kritiserades hårt, där barnfamiljer tvingades bort från läktarna av kurvans ledare, trots att de inte hade någon aning om att Boiocchi, som tillbringat 28 år i fängelse, hade mördats. De hade ingenting att göra med den mörkare delen av kurvans förehavanden, men fick ändå stryka på foten när maktens män höjde rösten. Boiocchi var känd som en hård ledare som efter att han släppts från sin senaste vända i fängelset sågs som en ”tjur i en porslinsaffär” i supporterled. Curva Nord och dess olika delar hade förfinats och blivit mindre våldsam under åren som gått, drivet av den yngre generationen, något som Boiocchi hade svårt att acceptera. Han ville driva den andra sidan av affärerna, som inte uppmärksammas under söndagar på arenan där alla enas för klubbens sak. Han ville ha ett finger med i biljettförsäljning, parkering under matchdagar, foodtruck-försäljning och så klart den stora inkomstkällan, drogerna. Hans högra hand fram till hans död var Andrea Beretta.
Beretta, som alltså redan sitter anhållen för mord, är nu en av dessa 19 personer som i måndags arresterades i en gryningsräd utförd av en blandning av polisiära enheter i Milano. Utöver honom kan nämnas vice-capon Marco Ferdico och den nya bossen i kurvan, Renato Bosetti.
Men, vi är inte bara här för att diskutera Curva Nord och Inter. Det finns två lika goda kålsupare i den här historien, och den andra är då naturligt Curva Sud och Milan.
Om Inters kurva varit splittrad mellan olika grupperingar har Milans dito de senaste åren varit någorlunda sammanhållen och ledd av en stark ledare, Luca Lucci. Luccis väg till toppen av Curva Sud började vid sidan av den dåtida ledaren, Giancarlo ”Sandokan” Lombardi. 2007 åkte Lombardi i fängelse för utpressning och klev självmant ner från tronen som ledare, och åren efter såg Lucci sin chans att ena de splittrade grupperingarna i kurvan till en och samma enhet, Curva Sud, eller ”i Banditi”. Om Lucci är ett helgon? Knappast, va. Han har lett kurvan med en stark, men våldsam hand. 2016 tvingade han bort den legendariska grupperingen ”Commandos Tigre” från södra läktaren, och detsamma har han gjort med Lombardi, som dock försökt återta sin förlorade makt varje gång Lucci försvunnit från läktarna. Lucci har skapat en separat affär av Curva Sud, med merchandise, en tydlig klädkod och givetvis en helt annan affärsverksamhet utanför San Siro. Denna innefattar bland annat en tatueringsfranchise vid namn ”Italian Ink” och frisörsalonger. Den innefattar också en stor del kriminell verksamhet, som vi kommer komma till.
På tal om våldsamheter så gjorde sig Lucci ett namn 2009 när han attackerade Inter-supportrar som vandaliserat en banderoll inne på San Siro. En av dessa, Virgilio Motta, blev så illa misshandlad av Lucci att han förlorade ena ögat. Tre år senare tog han sitt liv. Lucci blev slutligen dömd till fyra års fängelse för den misshandeln. Utöver det har han vid flera tillfällen åkt dit för drogsmuggling, där beslagen gjorts i lokaler som varit avsedda för Curva Suds sammanträden och fester. Dessutom har han åkt på en femårig DASPO, alltså avstängd från allt som har med fotboll att göra, och har i och med detta och alla fängelsevistelser inte synts till särskilt mycket i just Curva Sud, där han ska vara ledaren och den stora supportern.
Den stora ljuslyktan riktades mot Curva Sud i april i år, när den kände rapparen Fedez hamnade i bråk med en personlig tränare i kändisvärlden, Christiano Iovino. Dessa bråkade först på en nattklubb på via Moscova i Milano, men videoövervakning i närheten av Iovinos hem visar hur rapparen och hans personlige livvakt, Christian Rosiello, och ett gäng andra svartklädda män sökt upp och attackerat den personlige tränaren igen. Fedez hade alltså hämtat förstärkning. Rosiello är nära med Luca Lucci och medlem av Curva Sud. De andra svartklädda männen tillhörde också Curva Sud.
I maj, direkt efter matchen mellan Milan och Cagliari, huggs en ung rumänsk kille ner på Milanos gator. Tre män anhålls och hävdar att de blev attackerade och agerade i självförsvar. Dessa tre män är Alessandro Sticco, styrelsemedlem av Curva Sud, Islam Hagag, vän till Fedez samt Luigi Margini. Gemensamt för alla tre? Medlemmar och framstående figurer i Curva Sud. Alla tre dömdes till fängelse.
När nu dessa 19 personer frihetsberövades förra måndagen var det alltså från Curva Nord-led bland annat de tidigare nämnda Beretta, Ferdico och Bosetti. Från Curva Sud arresterades bland andra Luca Lucci (ännu en gång), Christian Rosiello och Islam Hagag. Alla nämnda tidigare i denna artikel. Alla uppenbart kriminella.
Åtalspunkterna i denna vända handlar bland annat om olaglig biljettförsäljning och utpressning av de som driver mat- och dryckesstånd utanför San Siro och likaså parkeringsplatserna runt San Siro. De båda grupperingarna misstänks också ha utpressat sina egna klubbledningar för att få tillgång till matchbiljetter, där det mest framstående tillfället rapporteras vara när ledare för Curva Nord pressat tränare Simone Inzaghi på en stor andel biljetter till Champions League-finalen i Istanbul. Dessutom, som en styrande hand över allt detta, misstänks de båda grupperingarna ha nära samarbete med italiensk maffia och då särskilt kalabriska ’ndrangheta, vilket dels handlar om ovan nämnd kriminell aktivitet men också gällande storskalig drogsmuggling och handel.
Det är som sagt ingen överraskning för de flesta som är insatta i italiensk fotboll att ultrasgrupperingarna har egna regler och egen tillgång gällande matchbiljetter. Det har knappast heller gått många Milan- eller Inter-supportrar förbi att de många mat- och merchandise-stånden utanför San Siro finns där för att kurvorna ”tillåter” dem att vara där. Det har också varit relativt välkänt att parkeringarna styrs av kurvorna, där till exempel Vittorio Boioccho innan sin död fastnade på en avlyssning när han sa att de drar in €80 000 per månad på parkeringen runt San Siro, vilket även innefattar konserter och andra evenemang. Och det är bara Curva Nords del av kakan, som alltså delas med de bittra rivalerna från andra sidan staden. För pengar och makt trumfar klubbfärgerna, helt uppenbart. Och att det smugglas och handlas med droger i kurvans namn är Luca Luccis livshistoria ett levande bevis på.
För att återknyta till scenerna utanför San Siro inför matchen mot Venezia, där Curva Sud dagen innan skickade ut ett tydligt budskap att alla milanisti skulle samlas klockan 18.45 vid infarten där spelarbussen svänger in till stadion. Väl där, jag var själv på plats, stod supportrarna kantade längs gatan, och som från ingenstans anlände paraden med svartklädda män (och en del kvinnor), med bister uppsyn, kortklippta frisyrer och massor med tatueringar och banade sig hårdhänt väg genom folkhavet för att sluta upp vid korsningen in till stadion. Spelarbussen, som givetvis visste vad som väntade, tog god tid på sig och frustrationen bland ledarna för kurvan var märkbart synlig. En av de främsta ledarna i kurvan, som fått ta ett stort ansvar när Luca Lucci suttit inne eller varit avstängd från arenan, är hans bror Francesco Lucci. Han tågade fram och tillbaka längs gatan med telefonen i högsta hugg, stod och pratade med en anställd för Milan som förmodligen hade direktkontakt med spelarbussen och visade sitt missnöje över att bussen tog sådan tid på sig. Dessa två hade helt tydligt en relation och de stod också och ringde varandra när avståndet var för långt för att prata. Till slut kom så bussen, och tre ledare för kurvan, med Francesco Lucci i spetsen, eskorterade bussen fram till Curva Sud-ansamlingen och banderollerna, bengalerna och sångerna kunde ta fart. Där fick bussen snällt stå, tills Lucci och hans mannar bestämde att det var nog och släppte iväg dem till stadion.
Det är ett litet exempel på hur klubbanställda har, och i många fall tvingas ha, en relation med dessa ledare för de mest hårdföra supportergrupperingarna. Misstankarna som nu riktas mot Curva Nord och Curva Sud som gäller utpressning av klubbanställda är inte svårbegripliga. I nuläget misstänks inte klubbarna för något olagligt, men det är tydligt i regelboken att klubbarna inte får ha något samröre eller samarbete med dessa grupperingar. Skulle något sådant framkomma i utredningen riskerar klubbarna stora straff. Straff kan det ändå bli tal om, med i sammanhanget mindre bötesbelopp och avstängda kurvor i enstaka matcher.
Alla vi supportrar har starka känslor för våra kurvor när tifo-spektakel arrangeras och genomförs, när sången ekar oavbrutet i 90+ minuter och när vi ser dem marschera längs gator genom hela Italien och Europa, med vår klubbs framgång som främsta motivation. Jag har själv stått bland de mest hårdföra grupperingarna både på secondo blu inne på San Siro och utanför vid stammisbaren. Jag har alltid känt mig säker, även när interna slagsmål har brutit ut rakt framför näsan på mig i samband med målfirande (Theos soloräd mot Atalanta som mer eller mindre säkrade scudetton). Jag har sjungit i mer än 90 minuter och inte alltid sett särskilt mycket av själva matchen, men känslan och gemenskapen bland tusentals likasinnade är mäktig. I samma andetag måste vi dock komma ihåg att det i många fall inte handlar om någon gemenskap, det handlar om ren och skär affärsverksamhet med mer eller mindre kriminella förtecken, och för många på den läktaren är det cashen och den personliga agendan som är den främsta motivationen, inte Milans framgångar på fotbollsplanen.
Samtidigt får man komma ihåg att det med största sannolikhet är svårt att få det ena utan det andra. Ultrasgrupperingar har funnits länge och kommer finnas länge till, och att det är de mest hårdföra som tar sig upp till ledande positioner är egentligen inget märkligt. För även om vi ”vanliga” supportrar inte vill ha det där andra, så har historien visat oss att vi högst troligt kommer fortsätta blunda för det, för vad är vår fotboll, il calcio, utan det där ena?
