Livorno - Parma 0-3: Årets viktigaste match...

Livorno - Parma 0-3: Årets viktigaste match...

Livorno föll oförtjänt tungt hemma mot Parma och nu spekuleras det åter i ny tränare och utebliven mercato.

Mot all förstånd, rim och reson tog Parma med sig sina första tre poäng från Armando Picchi och dessutom med ologiskt komfortabla 0-3. I vad som i lokalpressen presenterats som säsongens viktigaste match fick vi se Livorno prestera bra fotboll och ändå förnedras framför hemmapubliken.


Första halvlek

På sätt och vis började det med laguttagningen. Nicola, som under fjolårssäsongen knappt gjorde en enda förändring i sin startelva från augusti till maj, testar nu nya varianter i snart sagt varje match. I det här fallet var det bland annat Emerson som fick delvis nya uppgifter. Brassen var tillbaka från sin avstängning, men istället för att ta tillbaka sin plats i mitten av trebackslinjen från Rinaudo, sattes Emerson till vänster om den samme, mot speedkulan Biabiany. En andra överraskning kom i och med att Piccini fick en oväntad startplats till höger på mittfältet medan Mbye sattes tillbaka till vänster.

Stoff för utvärderingen av de där förändringarna fick vi omedelbart. Emerson hamnade i duell med Biabiany, blev överlistad och frånsprungen av fransmannen som med sitt inlägg hittade Palladino, som Piccini däremot inte hittade. Den tidigare Livornospelaren satte enkelt 0-1 innan klockan ens visade två minuter.

Efter det tidiga målet hittade matchen mer sin form. Livorno fick mer boll och tog sig framåt i banan. Ofta var det våra unga inlånade yttrar Piccini och Mbaye som visade vägen med räder längs sina respektive kanter. Några riktigt klara chanser blev det dock inte. Däremot flera situationer där Parmaspelare kunde, och antagligen borde, ha varnats: Parolo som slängde bort bollen när Livorno försökte kontra, Marchionnis våldsamma satsning på Luci, Rosis armbåge i ansiktet på Mbaye. När kortet väl dök upp visades det för Parmakaptenen Lucarelli, vilket givet domarinsatsen kändes helt logiskt.

Redan vid 25 spelade minuter gjorde Nicola sitt första byte. Biagianti, som inte på något vis misskött sig, av och Siligardi på. Ett försök att bli mer offensiva. Men första halvlek slutade 0-1.


Andra halvlek

I andra halvlek tog Livorno över spelet nästan helt. Parmaspelarna fortsatte istället med tunga sena tacklingar som domare Irrati lät passera. Särskilt absurt blev det när Mbaye varnades tidigt i andra efter en touch på Marchionni (jo, det är klart att det var frispark, men kom igen...). Alltså samme Mbaye som kontinuerligt överfölls av Rosi och Acqua matchen igenom, och som knappt fick en frispark med sig för besväret.

Nicola försökte i alla fall flytta fram. Just Mbaye ersattes av kompisen Duncan och laget formerade om till 4-3-1-2, med Greco mellan Paulo och Sili längst fram. Det mest positiva med omdispositionen får nog sägas vara att Emerson åter befann sig centralt i banan och kunde sköta uppspelen.

Och Livorno pressade. Skapade. Men aldrig riktigt bra nog: Paulinho och Siligardi trixade fram ett läge, men den senare fick för dålig träff; Siligardi trixade omkring på vänsterkanten och hittede Piccini med ett långt inlägg, men den senares nick blev för dålig; Grecos volley gick utanför; Emersons distanskanon tippades över; Mendes tackling på Paulinho blev aldrig den straff den borde blivit... När Parolo i 82:a minuten sköt från distans utbrast kommenterande Hussfeldt ”Oj då! Bardi tvingas ingripa.” Vilket ganska väl sammanfattade de första 37 minuterna av andra halvlek. Sen fick Parma en trippelchans där Amauri till slut fick bollen i nät. Sen fick Parma straff. Sen var allt över. Eller, det var det kanske sedan länge.


Och det där med domarna...

Det är ju aldrig snyggt att skylla på domarna. Det är därför Livornos tränare är Serie A's, kanske världens, snyggaste tränare. Men jag är inte riktigt så snygg. Det handlar ju om de avgörande lägena och där har Livorno inte fått ett enda domslut i sin favör under hela säsongen. Men det där skall ju jämna ut sig, eller hur? Det är så de säger. Och det kanske det gör. Där i mitten någonstans. Torino kan dömas bort ena helgen, gnälla sig igenom veckan, och sen jämnar det ut sig när Livorno står för motståndet helgen efter. Men i toppen och i botten jämnar det fan inte ut sig. Det är väl därför Serie B på så många sätt känns så tilltalande. Där var Livorno ett lag det jämnade ut sig för. Dömas bort lite mot Padova, kompenseras mot kanske Juve Stabia.

Domarna är förstås inte hela orsaken. Det vore fånigt att hävda. Paulinhos bortdömda mål mot Fiorentina hade exemplevis sin tvilling i samma anfallares missade öppna mål. Den uteblivna straffen nu mot Parma hade en kompis när Emerson sålde sig alldeles för enkelt mot Biabiany i matchinledningen (och för all del mot Mendes i slutet vilket resulterade i en matchpunkterande straff). Det går inte heller att göra den typen av misstag. Generellt över säsongen har Livorno begått lite för enkla misstag lite för ofta. Det förläts i Serie B, inte så i Serie A. Koncentrationen håller inte, antingen inte över en hel match, annars inte över två matcher i rad. Den minutiösa noggrannheten som sånär gav poäng mot Fiorentina eller Parma, kontrasteras mot de individuella misstagen som kostat oss segrar och poäng mot snart sagt varje annat lag på nedre halvan. Det går inte. Då åker en ur.

Botemedlet är i det här läget tyvärr bara en perfekt mercato. Men det är ett dyrt pris att betala för att laget skall ha chans att hänga kvar. Inte för Spinelli menar jag då, det bryr jag mig inte om. Men för fansen. Ut Belingheri, Lambrughi, Decarli, Gemiti etc. (Dionisi, Salviato, Mazzoni och Bigazzi har ju redan lämnat) spelare som vann Serie A åt klubben. Spelare som höjde sig och presterade på sitt absoluta max, men som inte på några villkors vis duger i Serie A. Och frågan är om det är ett rimligt pris att betala. Det finns ändå något vackert i att de där spelarna som var på väg ur Serie B för två år sedan, men vände på steken och gick upp förra våren, är kvar, ger sitt allt och misslyckas. Det är åtminstone våra killar som misslyckas.


Säsongens viktigaste match?

Och det här med säsongens viktigaste match. Jo, tanken är att efter den starka, men meningslösa, uppvisningen mot Fiorentina skulle Spinelli mjuknat något i sin tidigare rapporterade julilska. En seger mot Parma skulle ha fått presidenten att åter ansluta till laget och se till att ro iland de där nödvändiga värvningarna. Nu sket det sig när Emerson gick bort sig i öppningsskedet, när domaren helt struntade i att döma efter vad som faktiskt hände på planen, när Greco missade sin volley, Piccini inte fick tryck i sin nick, när Luci kom på fel sida om returen och när Mirante han reagera på Emersons långskott. Det sket sig när ledningen (läs Spinelli) inte försåg Nicola med en center och tränaren för femtielfte gången tvingas kasta in Emeghara, när han egentligen vill släppa på en staffområdesexpert. Och det sket sig när match efter match mot bottenkonkurrenter kastades bort på det ena eller andra sättet.

Efter matchen konfronterades laget av ett gäng supportrar från Curva Nord. Det här var långt ifrån det sämsta vi sett Livorno den här säsongen, men någonstans går förstås gränsen. Särskilt verkar den ha passerats för Emeghara. Tidigare har fansen mangrant slutit upp bakom den formsvage schweizaren, men nu klargjordes det att han, liksom resten av laget, förväntas kämpa och svettas för sin tröja. Nicola lugnade dock situationen, erbjöd sig att lämna sin post, men alla verkar även fortsatt vara på tränarens sida.


Det sista av Nicola?

Betyder det här att Nicola får gå nu? Kanske gör det faktiskt det, det var fjärde raka förlusten och en historiskt dålig första halva av Serie A. Och trots att det här rör sig om den bästa tränaren klubben haft sedan kvällens motståndare Donadoni och den enskilt största anledningen till att vi spelar i Seria A just nu, får jag allt svårare att inte säga att ”OK då”. Det är förstås fel, men kanske är det det enda som återstår. En sista desperat, totalt ologisk manöver för att rädda ett skepp som egentligen redan sjunkit. Det är bara det där med vilket pris en är redo att betala för hoppet om fortsatt existens i Serie A.

Beslutet är förstås i slutänden Spinellis, även om han säger sig lägga ansvaret på sportcheferna. Spinelli har tidigare velat byta tränare, så... Alternativet som tidigt bollades upp, även för ett par veckor sedan, är Mimmo Di Carlo. Di Carlo har en kort sejour som spelare i klubben. Han hann till och med med att bära kaptensbindeln. Jag skulle inte bli ledsen om det blev Di Carlo. Men under natten tycks istället en intern lösning vara det troligaste (läs billigaste) alternativet: Sergio Zanetti. Javiers bror anlände från Inter i somras och har, liksom sina senaste företrädare på den posten, gjort fina resultat med klubbens primaveralag.


Matchfakta

Mål:
Paladino (2'), Amauri (86', 93 str)
Var: Mbaye, Liv, Lucarelli, Par.
Livorno (3-4-2-1): Bardi; Ceccherini, Rinaudo, Emerson; Piccini (76' Emeghara), Luci, Biagianti (25' Siligardi), Mbaye (63' Duncan); Benassi, Greco; Paulinho. Bänk: Anania, Aldegani, Gemiti, Lambrughi,Valentini, Coda, Belingheri, Mosquera, Borja. Tränare: Nicola.
Parma (4-3-3): Mirante; Rosi, Mendes, Lucarelli, Gobbi; Acquah (76' Gargano), Marchionni, Parolo; Biabiany (69' N Sansone), Amauri, Palladino (83' Paletta). Bänk: Bajza, Coric, Paletta, Mesbah, Mauri, Felipe, Obi, Munari, Mauri, Koné, Cassano. Tränare: Donadoni.
Domare: Max Irrati (Pistoia).

Gustaf Sjöstedt2014-01-12 10:01:00
Author

Fler artiklar om Livorno