Livorno post mercato: Truppgenomgång
Mercaton är över, trupperna spikade. Vi tar en titt på laget som skall rädda Livorno kvar i Serie A.
Transferfönstret har stängts och nu får vi reda oss med det vi har. Som nykomlingar i Serie A är det självklara målet för Livorno att säkra kontraktet, gärna så tidigt som möjligt. Så då kan det kanske vara på sin plats att titta lite närmare på de som skall göra det, gå igenom truppen och identifiera våra styrkor och svagheter. Vi tar det lagdel för lagdel:
Målvakt
På planen: Francesco Bardi (Inter).
På bänken: Luca Anania (Padova), Gabriele Aldegani.
I skamvrån: Alfonso De Lucia.
Bardis återkomst till moderklubben gör att den här lagdelen känns gedigen. Det är visserligen 21-åringens första säsong som nummer ett i Serie A, men han har redan två hela säsonger som förstaval i Serie B i sig. Bakom honom backar nye Anania och återlånade Aldegani upp.
Försvar
På planen: Nahuel Valentini (Rosario), Emerson, Andrea Coda (Udinese).
På bänken: Federico Ceccherini, Saulo Decarli, Leandro Rinaudo (klubblös).
Det är svårt att inte se frågetecknen här. Svårt coole Emerson får förtroendet att vara försvarschef, men gör som 33-åring sin första a-lagssäsong. Till sällskap har han Valentini, som kommer från andra divisionen i Argentina. Tredje länken Coda får således stå för all Serie A-rutin. På bänken finns rutin i Rinaudo och ungdomlighet i Ceccherini och Decarli. Det kan fungera, men är långt ifrån säkert.
Kanter
På planen: Pasquale Schiattarella, Giuseppe Gemiti.
På bänken: Cristiano Piccini (Fiorentina), Alessandro Lambrughi, Ibrahima Mbaye (Inter).
På högerflanken gör Schiattarella och Piccini upp. Båda hade fina säsonger i Serie B i fjol och båda har sett lovande ut i säsongsupptakten. Men det är oskrivna kort, långtifrån garanterad succé. Och om högerkanten är åtminstone spännande, så är vänsterkanten mer åt det obehagliga hållet. Gemiti och Lambrughi räckte precis till i fjol, men knappast i Serie A. Mbaye är så ung och så orutinerad att det knappast går att räkna med att han skall bära lasset. Vänsterkanten var vår akilleshäl redan förra säsongen, och verkar förbli så i år också. Lösningen det spekulerats i, och som Nicola redan prövat i en träningsmatch, kan vara att flytta ut Duncan.
Mittfält
På planen: Andrea Luci, Marco Biagianti (Catania), Leandor Greco (Olympiakos).
På bänken: Luca Belingheri, Jonny Mosquera (Envigado), Alfred Duncan, Marco Benassi (Inter).
Utan jämförelse truppens bredaste lagdel. Luci, Biagianti och Greco är rimligtvis förstaval och ser ut som det bästa innermittfält klubben haft på år och dar. Mot Sassuolo placerades de ut som en triangel, med Greco som spets framför Luci och Biagianti. Hårdskjutande fjolårssuccén Duncan ger de tre en rejäl match om startplatserna, medan Belingheri finns som ett mer offensivt alternativ.
Anfall
På planen: Paulinho, Innocent Emeghara (Siena).
På bänken: Miguel Borja (La Equidad).
I sjukstugan: Luca Siligardi, Rubén Botta (Inter/Tigre).
Paulinho och Emeghara kan visa sig vara ett riktigt fint anfallspar och när Siligardi kommer tillbaka från sin skada har Nicola tre spännande spelare med väldigt olika egenskaper att välja mellan. Därbakom ser det efter Dionisis sena flytt till Portugal lite mer oroväckande ut. Belingheri räknas som en halv anfallare tydligen, och kan förstås fylla rollen som släpande, men annars är det unge colombianen Borja vi skall förlita oss på. Därutöver har vi Intertjänsten Botta som är skadad till slutet på oktober och därmed kanske aldrig kommer göra en match för oss. Summa summarum: anfallet är ganska vasst, men ganska tunt.
Sammanfattning
Sammanfattningsvis får en konstatera att det ser OK ut på målvaktspositionen, mittfältet och anfallet, medan mittförsvaret och kanterna är mer frågetecken. Det kan räcka till salvezza, men det är förknippat med ett par ”om”. Om Emerson kan sköta försvaret med samma James Bond-artade elegans som förra säsongen. Om Valentini, Mosquera och Borja snabbt acklimatiserar sig till Europa och Italien och visar upp de sidor som givit dem så fina vitsord. Om Lambrughi, eller för den delen Mbaye, tar ett par raska utcvecklignssteg och fyller ut Serie A-skorna där till vänster. Värvningarna av Coda, Biagianti, Greco och Emeghara har gett oss en stabil grund att bygga salvezzan på. Men det krävs nog rimligen att ett par av de där ”omen” faller väl ut dessutom.
Post scriptum – ett par ord om de som lämnat
Det går ju inte att snacka trupp utan att snacka mercato och tvärtom. Och det går inte att snacka mercato och bara titta på vad som anlänt. Framförallt är det Mazzoni och Dionisi jag funderar över. Mazzoni är född i staden, fostrad i klubben, äger klassisk restaurant och var efter tragedin med Morosini en av de som verkligen klev fram och bar hela lagets börda. Och Dionisi, som trots att han verkar oförmögen att släppa bollen när han borde det och gärna kanaliserar sin energi mot domaren, vuxit till en ledare och en symbol för klubben och varit en av de spelare som verkligen förstått vad det betyder att spela för Livorno. Bänkspelare, truppspelare, visst. Men två av de på läktaren mest uppskattade spelarna. Rent spelmässigt tror jag inte Livorno egentligen kommer sakna någon av dem den kommande säsongen, men säsonger avgörs inte bara på planen. Absolut inte i Livorno.