1933-51: Uppgång och fall
Ett anonymt 30:tal leder in i ett 40:tal när man så när lyckas knipa scudetton. Därefter dalar Livorno likt ett höstlöv, sakta men säkert ned genom seriesystemet
Livornos 1930:tal är ganska anonymt. Mario Magnozzi återvänder visserligen från Milan redan 1933, men förmår inte lyfta laget till några högre höjder. Livorno utvecklas istället till ett ganska typiskt jojolag. Man plockar två av klubbens tre ”större” segrar genom att vinna serie b 1932-33 och igen 1936-57. Men laget åker ur lika snabbt igen. 1939-40 tar man sig dock återigen upp genom en andraplats. Två säsonger senare, 1941-42 är man återigen ytterst nära att åka ur.
Säsongen 1942-43 verkade inte bli av annan karaktär. Nyförvärven kom främst från de lägre serierna och laget, som tränades av Ivo Fiorentini, tippades att hamna sist i serien. Livorno vinner dock sina första sex matcher. Vinsterna radades upp, även om det också förlorades matcher, bland annat två mot Juventus och en mot Roma. Fotboll i krigets Italien var förstås ingen lätt historia. Exempelvis fick laget stanna två gånger pga bombhot (i Genua och Milano) inför matchen mot Atalanta i Bergamo och trots att man anlände bara två timmar innan avspark, vann man med 2-0 efter mål av Piana och Raccis. Livorno var med i titelracet och hade chans på särspel fram till fyra minuter återstod av säsongen. Mazzola nätade för Torino mot Bari (som sedan åkte ur) och scudettodrömmen dog för Labronici. Istället tog Torino sin andra titel. Till historien hör också att Livorno i mötet med just Torino dömdes bort av domare Scrosoni från Bologna. För många, eller i alla fall Livornesi, var man de moraliska mästarna.
När ligan återupptas efter kriget, 1945-46, är den återigen delad i två. Livorno spelare i syd-central-avdelningen och lyckas genom en fjärdeplats ta sig till slutspel. Där slutar man dock som sjunde lag av åtta. Året efter är ligan återigen en nationell serie. Livorno slutade på 15:e plats och året därefter på en 14:e. Säsongen 1947-48 är dock, i Livornos fall, mest ihågkommen för planinvasionen mot Milan. I Milan spelade tidigare Livornospelarna Raccis och Degano och mötet var laddat. I '90:e minuet gjorde "Bechero" Mannocci för Livorno, men Degano tilläts kvittera därefter, vilket ledde till stormning av planen. Domaren satte sig snabbt i säkerhet, men publiken jagade efter Milanspelarna. Resultatet blev att arenan stängdes av för resten av säsongen. Straffet mildrades dock till tre matcher.
Säsongen efter åkte slutade Livorno sist i serie a, trots att man ansågs ha goda möjligheter till salvezza, med ett gynnsamt avslutningschema. Misstankar om att allt inte gick rätt till fanns och fick vatten på sin kvarn bland annat i och med bortamötet mot mittenlaget Triestina, som slutade 5-4 till hemmalaget, med många underliga mål. Sista hemmamatchen spelades mot Atalanta, med gamle Livornotränaren Fiorentini. En del trodde att Fiorentini skulle hjälpa Livorno, men istället förlorade matchen med 0-2 och Livorno fick lämna serie a för att inte återvända på 55 år. President Paggini sägs dock ha varit nöjd och lämnat klubben med miljoner i fickan.
Återkomsten i serie b går stundtals riktigt bra för Labronici. Men mot Modena grips spelare Conti av polis på planen. Anledningen är att Conti, som visats ut för protest, vägrar att lämna planen och istället går bort till curvan och uppmanar publiken att invadera planen. Laget missar tillslut uppflyttningen ganska rejält och blir kvar i serie b. Året efter tar man sig upp på en tredjeplats, men bara två lag flyttas upp. Året efter brakar man dock igenom och slutar på nedflyttningsplats.
Källor: livornocalcio.it; it.wikipedia.org
